Mammuten, nordens elefant

Visst har det funnits mammutar i Sverige. På ungefär trettio platser har man hittat enorma tänder eller delar av betar från ullhårig mammut. Skeletten har krossats under trycket från inlandsisen, men en gång vandrade mammutarna här samtidigt som de första människorna kom till Sverige. Just nu pågår en inventering av alla de här tänderna och benbitarna för att de ska ge oss viktig kunskap om hur snabba klimatförändringar format vår del av världen.

I maj 1901 satte sig tre tjänstemän från Zoologiska Museet i Sankt Petersburg på tåget. De hade en mycket lång resa framför sig. Deras mål var de mest avlägsna delarna av Sibirien.

De hade den ryska Vetenskapsakademins uppdrag att undersöka sanningshalten i de rapporter som anlänt från tsarens guvernör i Irkutsk. I det enorma guvernementets nordöstra del hade ett par lokala jägare hittat en stor mammutbete. Och enligt obestyrkta uppgifter ska det finnas betydligt mer kvar av mammuten.

Efter fyra månaders resa nådde de tre vetenskapsmännen stranden av floden Berezovka i september. Då återstod bara ett par hundra mil, som de avverkade med packhästar och till fots, med förråd och verktyg i slädar.

Den 14 september, över fem månader efter avresan från civilisationen, fann de det blekta kraniet. Resten av det stora djuret låg begravt i stelfrusen jord.

Med hjälp av folk från trakten byggde de ett skjul av timmer över kadavret. Och genom att elda i två vedugnar inne i byggnaden lyckades de tina upp marken tillräckligt för att kunna gräva och hacka fram kroppen.

De tre forskarna upptäckte att mammutköttet som legat fryst i marken var mörkt och marmorerat som en välhängd biff. De bestämde sig för att inte äta av det, utan i vetenskapens namn leva på hästkött som planerat. Det visade sig vara svårare att hålla slädhundarna borta från köttberget.

De hittade mammutens erigerade penis, nästan meterlång och tillplattad av trycket från jordmassorna. I munnen hade jättedjuret halvtuggade rester av en sista måltid, blad och gräs som visade att den mött en plötslig död en höstdag för flera tusen år sedan.

Efter sex veckors arbete hade de styckat mammuten och packat delarna i skinnpåsar för transport till civilisationen i väster, först med häst och släde, och vidare från Irkutsk med tåg mot Sankt Petersburg.

I huvudstaden väckte fyndet sensation och när det monterade skelettet ställdes ut belägrades zoologiska muséet av hänförda besökare. Tsarfamiljen kom för att beskåda urtidsdjuret. Berezovka-mammuten var inte det första stora mammutfyndet i Sibirien, men det första som hamnade i händerna på moderna vetenskapsmän. Den sibiriska tundran har dolt fler djupfrysta exemplar av den ullhåriga mammuten, Mammuthus primigenius. Och sökandet fortsätter än idag.

Ett modernare fynd fick namnet Zharkov, efter mannen som upptäckte den 1997 på Tajmyr-halvön i nordligaste Sibirien. Den här gången lyftes 23 ton av den permanent frysta marken i ett stort stycke, mammutrester och allt, med helikopter, för vidare transport mot laboratorierna.

Hela operationen filmades för visning på Discovery Channel i mars 2000. Men resultatet blev inte lika sensationellt som 1901. Det visade sig att isklumpen inte innehöll mycket mer än betarna, lite päls och några benbitar.

Den ullhåriga mammuten levde inte bara i Sibirien. Under den senaste istiden strövade flockar av mammutar omkring i större delen av Europa och norra Asien, på det som forskarna idag kallar för mammutstäppen. Det var ett område som sträckte sig från Spanien över hela norra Europa in över Ryssland och Sibirien, och vidare ända in i Nordamerika.

De första människorna i Europa måste ha varit nära bekanta med mammutarna. De långhåriga elefantdjuren finns avbildade på flera grottmålningar från Frankrike och Spanien. I Tyskland har man hittat 30.000 år gamla små djurfigurer snidade av mammutbetar. Det finns ekologer som räknar med att mammutarna var ungefär lika talrika som de afrikanska elefanterna är på savannen idag. Och även i Sverige hittar vi alltså spåren efter dem.

Mammutarnas hem var en trädlös slätt med ett betydligt kallare klimat än idag, och som passade stora pälsklädda växtätare. Det var en istidsprärie, snötäckt på vintern, och förmodligen skimrande i gult, blått och lila av tusentals små marknära blommor på våren. Flera andra stora däggdjur som levde här är också utdöda idag. Den ullhåriga noshörningen, stäppvisent, vildhäst och jättehjort till exempel, och rovdjur som grottlejon och hyenor följde växtätarna i spåren.

Det är isens fel att vi inte hittar så många mammutben hos oss idag. När glaciärerna var som störst täcktes i stort sett hela Skandinavien och Baltikum av kilometertjock is. Döda mammutar krossades under tyngden och kvarlevorna flyttades sedan av glaciärernas rörelser. Till slut hamnade benbitarna och tänderna i de grusåsar som bildades där glaciärernas smältvatten forsade fram när inlandsisen drog sig tillbaka. Det är därför man kan hitta mammutben i svenska grustag. Eller kunde hitta kanske man ska säga. Idag är det stora maskiner som gräver ut åsarnas grus, och chansen är liten att någon uppmärksam arbetare ska se de ovanliga stenar som kanske visar sig vara tänder från en mammut.

En av de svenska mammutresterna hittades när man anlade Berzelii Park i Stockholm där Berns salonger ligger idag. Då, 1849, var det innersta av Nybroviken ett kärr som fylldes ut med material från Brunkebergsåsen, en av de grusåsar dit isen hade skyfflat mammutarnas ben.

Trots att de svenska mammutfynden är få, så visar de upp ett tydligt mönster. Sentida mammutjägare har framför allt hittat rester av djuren i sydvästra Sverige eller i mellersta Norrland under 30- och 40-talen. Det största fyndet gjordes 1944 i Pilgrimstad i Jämtland. Där hittades sammanlagt nio skelettdelar och tänder från en mammut.

Eftersom mammutarna inte levde på isen, utan måste kunna beta av gräset på marken så betyder det att man med hjälp av fyndens ålder kan avgöra när området var isfritt. De här mammutbenen visar alltså hur glaciärerna har varierat under istiden och hur snabbt de kunde växa respektive dra sig tillbaka.

För omkring 50 000 år sedan drog sig isen tillbaka tillfälligt. Då blev det möjligt för betande däggdjur – och de rovdjur som följde dem i spåren – att leva i det som vi nu kallar för nedre Norrland. Från den här perioden stammar alltså de norrländska mammutarna. Efter en ny framstöt drar sig isen tillbaka igen. Därefter följer den nordiska isens största utbredning för omkring 18 000 år sedan. Den sista mammuten i Sverige som vi känner till hittades i Lockarp i Skåne 1939. Det som återstod var ett ordentligt stycke av den ena beten. Den mammuten är cirka 13 000 år gammal, från en tid då isen börjat dra sig tillbaka för gott. Det betyder att den är samtidig med de tidigaste mänskliga lämningarna i Skåne. De första jägarfolken på det landområde som idag heter Skåne visste därmed med stor sannolikhet hur en mammut luktade och hur den lät.

Vid Lunds Universitet pågår just nu en systematisk inventering av alla svenska mammutben. I inventeringen ingår en noggrann åldersbestämning med kol-14 och isotopanalyser. Det gör att vi snart får en mer exakt datering av isens rörelser fram och tillbaka under istiden. Vi får bättre kunskap om hur mammutarna rörde sig över den svenska tundran, men kanske framför allt kan vi se precis hur snabbt klimatet kunde växla. Mammutarna må ha krossats av isen, men fungerar ändå som termometrar från den senaste istiden.

Men, kan man då fråga sig, om isen har manglat de nordiska mammutarna till smulor, hur kan de då ha klarat sig så bra i det iskalla Sibirien?

Svaret är att isen aldrig täckte de sibiriska vidderna. För att de stora glaciärerna ska kunna bildas så krävs höjdskillnader i form av berg. De bergen saknas i Sibirien. Under istiden var klimatet kallare, med långa vintrar. Men det var betydligt torrare än idag eftersom enorma mängder av jordens vatten var fruset vid polerna. Det betyder mindre nederbörd, och också mindre permafrost än idag. Den torra marken tinade snabbare på vårarna och snötäcket var tunnare. Mammutarnas värld på slätterna nedanför glaciärerna var en värld av gräs och blommor, täckt av snö på vintrarna. De djur som dog på stäppen under istiden ruttnade snabbt bort. Skeletten kunde bli kvar och långsamt förvandlas till fossil, men alla mjukdelar försvann. De spektakulära frysta mammutkadaver som hittas då och då ligger alltid mer eller mindre begravda i jord, som Berezovka-fyndet från 1901 till exempel. För att de ska bevaras måste mammutarna hamna i någon form av jordskred.

Mammutarna dog ut när klimatet blev varmare. Då försvann förutsättningen för deras livsmiljö. Kraftiga regn blötte upp den torra stäppen, och skogarna trängde allt längre norrut. De slätter där de tuggat i sig runt tvåhundra kilo gräs per dag försvann. Ett enormt sammanhängande ekosystem för de stora däggdjuren krympte snabbt ihop till isolerade öar. Kanske det var jagande människor som gav dödsstöten åt flera av de stora däggdjuren från istiden. Men de var troligen redan hårt pressade av en snabb klimatförändring. De allra sista mammutarna levde på den avlägsna Wrangels ö, i ishavet längst bort i nordöstra Sibirien. Så sent som för 3 500 år sedan fanns de fortfarande kvar. Men i den fattigare livsmiljön på Wrangels ö hade de långsamt förvandlats till dvärgar.

Går det att väcka mammutarna till liv igen?

Ett japanskt forskarlag har under flera år letat efter frusen mammutsperma för att kunna inseminera en elefanthona. Genom att upprepa processen i ett par generationer så hoppas de producera en individ som till största delen genetiskt är en mammut på så där femtio år. Det är också teoretiskt möjligt att klona fram en mammut om man hittar tillräckligt mycket oskadat DNA.

Många mammutexperter har ställt sig kritiska till idén, främst av etiska skäl. Varför skapa ett djur som inte längre har någon naturlig livsmiljö? Och varför skapa ett enda exemplar av ett utpräglat flockdjur som mammuten? Chanserna att hitta fungerande arvsanlag från DNA i en frusen mammut är mycket små. Hittills har man inte hittat något DNA från mammutceller som är tillräckligt välbevarat.

Mammutarnas tänder är gjorda för att mala sönder hundratals kilo gräs varje dag. Det betyder att de är extremt slitstarka, eftersom gräsets kiselkristaller nöter hårt på tänderna. En fullvuxen mammuttand är stor som en normal sko ungefär. Mammutarna fick nya tänder sex gånger under sitt liv. När de sista tänderna var nedslitna väntade svältdöden. Då var de ofta över sextio år gamla.

Mammutarna är nära släkting med dagens elefanter.

Det visar analys av mitokondrie-DNA från flera mammutar. Men mammuten var specialdesignad för istidsklimat. Öronen var mindre och snabeln kortare för att minska exponeringen för kylan. Långa hår täckte en tät ullig underpäls, som på myskoxar, och en skinnlapp täckte anus. Ett nästan decimetertjockt lager av underhudsfett skyddade mot värmeförluster.

Det är en vanlig missuppfattning att de hade sina stora betar till att skrapa undan snön från marken på vintrarna eftersom man kan se att de har nötts på undersidan. Men dagens elefanter har samma slitage på sina betar, eftersom de använder dem till allt möjligt; att flytta saker, att gräva, markera revir, och även som vapen. Man kan också hos mammutar, precis som hos elefanterna, se vilken bete de helst använt, alltså ifall de var höger- eller vänsterhänta.

Precis som dagens elefanter levde mammutarna i matriarkala flockar. Honorna och ungarna levde för sig, medan hannarna strövade på egen hand.

Människor och mammutar levde samtidigt under tusentals år. Mammutar finns avbildade både på målningar och som skulpturer. Åtskilliga mammutben har hittats vid stenåldersboplatser, en del av dem med skärmärken efter styckning med flintknivar. Och kanske jagande människor hade ett finger med i spelet när de sista mammutarna försvann. Men det finns ändå inga definitiva bevis för att människan någonsin jagade och dödade mammutar. Inga spår av fällor har hittats, inga benrester med skador efter spjut eller pilspetsar. De som åts upp kanske hittades döda, eller dödades av andra jagande djur.