Operation Epsilon:
Jakten på Tredje Rikets atomhemligheter
Efter det andra världskriget satt tio framstående tyska forskare inlåsta i en engelsk herrgård i sex månader.
Allt de sa till varandra i det stora huset spelades in i hemlighet av den brittiska underrättelsetjänsten.
De tio hade arbetat med det tyska atomvapenprogrammet, och nu ville segermakterna veta vad de visste. Var Hitler före nederlaget på väg att skaffa en egen atombomb?
Långt därifrån, skulle det visa sig.
De allierades seger över Nazityskland hade planerats och förberetts under lång tid. Redan 1943 startades operation Alsos. Operationens mål var att följa de västallierades främsta trupper för att så snabbt som möjligt ta hand om all tillgänglig information om det tyska atombomsprogrammet.
Kapplöpningen om att bli först med att bygga en atombomb var i full gång, och ingen på den allierade sidan visste hur långt Tyskland hade kommit för att skaffa sig det fruktade vapnet
När de amerikanska trupperna rullade in i Paris den 24 augusti 1944 var Alsospersonalen med i förtrupperna. Operationens militära ledare, överste Boris Pash satt i en av de allra första jeeparna som körde in i staden. Han satte direkt kurs mot universitetet Collége de France där man förhörde Frédéric Joliot-Curie, fransk nobelpristagare och en av tidens ledande kärnfysiker.
Joliot-Curie ansåg att tyskarna inte kommit särskilt långt i sin forskning kring atomklyvningens möjligheter, men Alsosmännen vågade inte lita på honom. Från Joliot-Curie fick de namn och adresser till flera av de främsta forskarna i Tyskland, och jakten gick vidare.
Under vårmånaderna 1945 lyckades Alsosgruppen få tag på många av de tyskar som stod på önskelistan. Länge saknades några av de viktigaste personerna, men i maj fick de till slut tag på toppnamnet på listan, Werner Heisenberg.
Heisenberg är känd som en av 1900-talets stora fysiker. Han fick nobelpriset 1932 för sina grundläggande arbeten inom kvantmekaniken och han antogs vara en nyckelperson i det tyska atombomsprogrammet. Han greps vid sitt sommarhus utanför München i maj 1945, samtidigt som Berlin kapitulerade till Röda armén.
Operation Alsos hade nu tio av de viktigaste personerna i det tyska bombprogrammet i sin hand. Man hade dessutom lagt beslag på mängder med dokument och vetenskaplig utrustning, och förstört det som inte gick att ta med sig.
Samtidigt hade de sovjetiska specialgrupperna i Berlin i tysthet fångat in alla de tyska kärntekniker de kunde hitta. De ryska kärnfysikerna hade nämligen övertygat partiledningen i Moskva om att en bomb var på gång – kanske i Tyskland, kanske i Förenta Staterna – och det var av högsta vikt att vara med i utvecklingen.
För att förstå den extrema osäkerheten och konkurrensen om atomenergins hemligheter måsta man backa några år, till tiden strax före kriget.
Under ett par decennier hade kunskapen om materiens innersta hemligheter vuxit snabbt. Efter Einstein, Rutherford och Bohr och flera andra hade man börjat förstå hur atomen var uppbyggd, mycket tack vare studiet av radioaktiva ämnen.
Kärnfysik var hett, och i laboratorier över hela Europa gjordes snabbt nya upptäckter kring det radioaktiva sönderfallets natur och hur nya ämnen kunde uppstå ur gamla.
1938 gjorde tyskarna Otto Hahn och Fritz Strassmann experiment där de bombarderade uran med neutroner i försök att skapa tyngre grundämnen. Istället fick de underligt nog fram barium, ett betydligt lättare grundämne.
Otto Hahn
Hahn rapporterade om det förvånande fyndet i en tysk tidskrift, samtidigt skrev han ett brev till sin nära vän och kollega Lise Meitner, en av tidens ledande fysiker som flytt nazismen till det neutrala Stockholm. Hon förstod vad som hänt. Hahn hade för första gången i historien lyckats klyva atomkärnan och delat upp uranet i två lättare ämnen.
Tillsammans med sin systerson Otto Frisch, som då arbetade hos Niels Bohr i Köpenhamn, skrev hon under julhelgen 1938 en kort artikel till Nature, där de förklarade resultatet, och dessutom gjorde en beräkning av den mängd energi som frigjordes vid klyvningen. Energin, insåg Meitner, motsvarade exakt det värde som Einstein förutsagt med sin formel E=mc2.
Frisch och Meitner insåg också att processen kunde leda till en kedjereaktion, där miljontals klyvningar tillsammans utvecklade enorma mängder energi.
Otto Frisch hann berätta om de uppseendeväckande resultaten för sin mentor i Köpenhamn, den store Niels Bohr, som blev mycket upphetsad. Bohr var just på väg att ta båten över Atlanten för ett besök i USA och lovade att hålla tyst om saken tills Nature hunnit publicera artiklarna under januari -39.
Ombord på amerikabåten Drottningholm gjorde Bohr teoretiska beräkningar på den nyupptäckta fissionsprocessen tillsammans med den belgiske fysikern Léon Rosenfeld. Vad Bohr glömde att säga var att upptäckten än så länge skulle vara hemlig.
Via Rosenfeld spred sig nyheten snart i amerikanska forskarkretsar, som för övrigt till stor del bestod av nyanlända judiska flyktingar från tyska och centraleuropeiska universitet. Och redan innan januari tagit slut hade Hahns experiment upprepats i åtskilliga laboratorier världen över, även i Berlin.
Fysikerna insåg snabbt vad upptäckten betydde. Men det hade ännu inte politiker eller militärer gjort.
En intensiv aktivitet följde. I september 1939 utbröt kriget efter flera års hotfulla konflikter, men redan i augusti hade Albert Einstein skrivit sitt numera berömda brev till president Roosevelt där han varnar för de tyska framstegen inom atomfysiken och vad de kan leda till.
Presidenten tog brevet på allvar och lät sjösätta Manhattanprojektet – världens näst största vetenskapliga satsning någonsin – för att om möjligt förverkliga bomben.
Men hur långt hade tyskarna kommit? Det hade man ingen aning om. Den officiella publiceringen av vetenskapliga resultat inom kärnklyvningen upphörde omedelbart efter de första artiklarna 1939. Ingen släppte några nyheter, särskilt inte det nazistiska Tyskland.
Men redan i april -39 hade det tyska Krigsministeriet blivit tipsat om möjligheterna att bygga ett domedagsvapen av Paul Harteck, en forskare vid universitetet i Hamburg. Samma vecka gick några andra fysiker till det tyska Riksforskningsrådet för att diskutera möjligheterna att bygga en ”uranmaskin”, det vill säga en reaktor, för militärt bruk.
Efter en typiskt nazitysk byråkratisk maktkamp hamnade uranforskningen under överinseende av Arméns Vapenbyrå, Heereswaffenamt, och den så kallade ”Uranklubben” bildades under ett tiotal ledande vetenskapsmän. Otto Hahn var en av dem, Paul Harteck ingick i gruppen och Werner Heisenberg fick en inkallelseorder om att delta i arbetet. Till ansvarig för projektet utsågs fysikern Kurt Diebner.
Werner Heisenberg
Det tyska atombombsprogrammet var alltså igång redan på våren 1939. Då började man fundera över de teoretiska grunderna för en uranbomb. Men hur den skulle framställas i praktiken var en helt annan sak. Många problem återstod att lösa. Några av de avgörande frågorna var hur mycket klyvbart material som krävs för att hålla igång en explosiv kedjereaktion utan att den snabbt avtar och självdör. Och hur skulle det gå till att anrika den lågaktiva uranmalmen till vapenkvalitet?
För det hårt samordnade och extremt resursstarka Manhattanprojektet i USA tog det närmare sex år att lösa de problemen. Hur det gått för tyskarna skulle få sitt svar genom operation Epsilon.
Operation Epsilon inleddes när de tio infångade tyska atomforskarna, inklusive Diebner, Hahn, Heisenberg och Harteck överlämnades av Alsos militära gren till den brittiske underrättelseofficeren major T H Rittner i den franska champagnestaden Reims i maj 1945.
Gruppen fraktades från Frankrike till England, där de inhystes i ett mindre slott, Farm Hall utanför Cambridge. Där låstes de in under sex månader, utan kontakt med omvärlden.
Syftet var dels att hålla dem borta från ryssarna, dels att få dem att avslöja hur långt de egentligen hade kommit med sin bomb. För det ändamålet var Farm Hall utrustat med dolda mikrofoner som tog upp de tyska herrarnas samtal.
Allt det här skedde i största hemlighet, och självklart utan rysk vetskap.
På det lantliga Farm Hall gick veckorna i stillhet. Få atomhemligheter avslöjades.
Forskarna oroade sig mycket för sina familjer som blivit kvar i det ockuperade Tyskland, kanske i den ryska zonen. Major Rittner läste högt ur Dickens på kvällarna, Heisenberg spelade Beethovensonater på piano och Otto Hahn kunde ses motionera i trädgården i bara underkläderna.
Det framgick snart att tyskarna var splittrade inbördes. Flera av dem tålde inte varandra. Några var övertygade antinazister, andra stödde Hitler. Vissa, som Hahn, hade arbetat med kärnfysik under kriget, men hade nästan inget med själva bombprogrammet att göra. Hela den tyska uransatsningen var också dåligt samordnad. Det rådde konkurrens mellan olika delar av programmet, och efter en konflikt och omorganisation 1942 fick Heisenberg ta över ledningen efter sin fiende Diebner, under överinseende av rustningsministern Albert Speer.
Flera uttalanden tyder på att Heisenberg gjort en felbedömning av hur mycket uran som krävdes för att starta en explosiv kedjereaktion, det som kallas den kritiska massan.
Det skulle visa sig att den teoretiska gränsen ligger på mellan 50 och 100 kilo uran av vapenkvalitet. Heisenberg verkar ha räknat med betydligt större mängder, mängder som skulle kräva enormt mycket tid och pengar att producera.
De inspelade samtalen från Farm Hall innehåller inte mycket om atomforskningen, inte förrän de tyska gästerna efter månader av isolering den 6 augusti 1945 blir informerade om dagens stora nyhet: bomben över Hiroshima.
Major Rittner berättade först för gruppens informelle ledare, Otto Hahn. Den 66-årige Hahn blev helt förkrossad av nyheten.
Enligt Rittners rapport kände sig Hahn personligt ansvarig för hundratusentals människors död, eftersom det var hans upptäckt som gjort bomben möjlig.
”Med hjälp av avsevärda mängder stimulans av alkohol lugnade han ner sig, och vi gick ner till middagen där han meddelade nyheten till de församlade gästerna.”
Samtalet vid middagen finns inspelat, ord för ord. De övriga forskarna är lika chockade som Hahn. De har svårt att tro att det är sant att amerikanerna klarat av att anrika sådana mängder med uran. Plötsligt inser flera av dem hur långt efter i kapplöpningen de legat.
– Om amerikanerna har en uranbomb så är ni andraplansfigurer allihop, säger Hahn. De är femtio år före oss. Stackars gamle Heisenberg!
– Jag tror inte på ett ord av det här, säger Heisenberg. De måste ha lagt alla sina två miljarder dollar på att anrika uranet. Då är det kanske möjligt.
– Vi trodde att det skulle ta två år att få fram en bomb, säger Diebner i ett lösryckt inlägg i diskussionen.
De tyska forskarna är uppenbart skakade av vad de fått höra. Dels över att deras motståndare lyckats lösa alla de svåra tekniska problem som de själva inte klarat av. Dels över att amerikanerna lyckats hålla hela projektet så hemligt. Men också över det faktum att det faktiskt gick att skapa en sådan helvetesbomb och att den nu verkligen har använts på levande människor.
– Jag tycker det är fruktansvärt av amerikanerna att ha gjort det, säger Carl von Weizsäcker, en av Heisenbergs närmaste medarbetare. Jag anser att det är vansinne från deras sida.
– Det kan man inte säga, svarar Heisenberg. Man kan lika gärna säga att det var det snabbaste sättet att få slut på kriget.
Karl Wirtz, som även han arbetade med Heisenberg på den tyska experimentreaktorn, tycks ha insett att bomben kunde ha avgjort kriget även i Europa.
– Jag är glad att vi inte hade den, säger han.
Det har diskuterats mycket kring frågan om hur hårt de här tyska forskarna arbetade för att Hitler skulle få sin bomb. En enkel jämförelse visar att det ändå var stora skillnader mellan den framgångsrika amerikanska satsningen och den misslyckade tyska. De tyska forskarna lyckades inte heller – med eller utan avsikt – att övertyga sina politiska ledare om att det var möjligt att klara uppgiften. De kanske inte trodde på det själva.
Under kvällens senare nyhetssändningar berättade BBC:s uppläsare om hur massiv insatsen för att skapa bomben varit. Hundratusentals personer hade arbetat på att bygga och driva anläggningarna som krävdes för forskning och konstruktion av atombomben. Två miljarder dollar hade det kostat. Tyskland var inte ens i närheten.
Ett replikskifte mellan tre av gästerna på Farm Hall efter nyheten om Hiroshima är karakteristiskt för deras känslor.
– Det här visar åtminstone att amerikanerna klarar att driva ett samarbete i en otrolig skala. Det skulle varit otänkbart i Tyskland. Där sa man om alla andra att de var onödiga, säger en av dem.
– Det kan man inte säga när det gäller Uranklubben, säger den andre.
– Inte officiellt, naturligtvis, svarar den förste.
– Inte inofficiellt heller! Skriker forskare nummer två. Säg inte emot mig! Här finns alldeles för många som vet.
De två avbryts av Hahn:
– Det är klart att vi aldrig skulle ha kunnat genomföra ett samarbete i den skalan.
Och mycket talar för att han hade rätt. Det tog Sovjetunionen fyra år efter kriget att komma ikapp USA. Och de gjorde det tack vare en kraftfull satsning, och hjälp från tillfångatagna tyska forskare. Sovjet hade också tillgång till många av de amerikanska erfarenheterna genom sina spioner i manhattanprojektet.
Det är tveksamt om det nazistiska Tyskland kunde ha lyckats med den enorma uppgiften så länge kriget pågick, även om Hitler satsat allt på att göra det.
Men dörren till atomenergins tekniska hemligheter hade öppnats, och idag vet alla regimer som söker efter status som stormakt hur man bygger bomben.
Det visste inte Hitlers vetenskapsmän 1945.
Lise Meitner
Lise Meitner föddes i Wien och började forska under Max Planck i Berlin på 1910-talet. Efter 1938 tvingades hon som judinna fly från Tyskland och hamnade i Stockholm.
Hon anses idag allmänt som en av 1900-talets viktigaste fysiker, och var den som kunde tolka Hahns experiment rätt: han hade kluvit atomkärnan och förvandlat materia till ren energi. De två artiklar i Nature som hon och Otto Frisch publicerade 1939 har kallats för två av århundradets mest betydelsefulla vetenskapliga texter.
Hahn fick nobelpriset för sin upptäckt 1944. Lise Meitner fick det aldrig, trots att hon nominerades flera gånger.
Auergesellschaft
Genom operation Alsos hittade de allierade ledtrådar i Paris och Belgien som pekade på att ett företag i Berlin importerade stora mängder uran. När de förstod att ryssarna skulle hinna först till företagets lokaler begärde de in bombflyg.
Den 15 mars 1945 släppte 612 Flygande Fästningar över 1 500 ton bomber över anläggningen i Oranienburg, som totalförstördes.
Forskningschefen på Auergesellschaft, Nikolaus Riehl, en kärnkemist som doktorerat hos Hahn och Lise Meitner, togs om hand av ryssarna och tillbringade tio år efter kriget i den sovjetiska kärnvapenforskningen.
Han berättade i sina memoarer att ryssarna omedelbart förstod varför de allierade bombade Auergesellschaft. De insåg att attacken var riktad mot dem.
Heisenberg i Köpenhamn
1941 reste Werner Heisenberg till det ockuperade Köpenhamn för att föreläsa och träffa sin gamle lärare Niels Bohr.
Heisenberg och Bohr förde en rad samtal och vad som sades under de enskilda mötena har blivit föremål för mycket spekulation. Frågan är hur ivrig Heisenberg var att verkligen skapa en bomb åt Hitler, och vad Bohr hade för synpunkter på arbetet.
Det var Niels Bohr som redan på sin resa till USA 1939 insåg att uranet måste höganrikas med isotopen uran-235 för att en kedjereaktion ska kunna uppstå. Just den frågan var ett av Heisenbergs stora problem, vilket framgår av utskrifterna från Farm Hall.
Kanske det var just beräkningarna av den kritiska massan av uran-235 som han ville ha hjälp med av Bohr.
Namnen på de infångade forskarna på Farm Hall:
