Även en fisk kan ha en personlighet har den moderna forskningen visat.

Och det gäller också för spindlar och bläckfiskar.

Att djur kan ha sina särskilda personligheter är ingen nyhet för en katt- eller hundägare. Inte heller för lantbrukare som håller boskap. De vet av erfarenhet att djuren är individer med sina olika egenheter.

Nu har också biologerna börjat intressera sig för djurens individuella egenskaper och vad de kan ha för betydelse. Men är detta verkligen vetenskap och inte en Disney-film?

(Från Allt om Vetenskap - 2010)

Den amerikanska spindeln Anelosimus lever som de flesta spindlar ett hårt och våldsamt liv. Den måste döda och äta upp andra insekter för att överleva, och de behöver försvara sig och sina bon mot inkräktare. Men alla är inte lika våldsamma. Och hos just den här arten har man upptäckt en extra stor variation när det gäller hur olika individer löser livets många problem. Det finns spindlar som försvarar det egna boet med sitt eget liv. Andra bjuder in främmande spindlar till ett slags kollektivboende.

Det gör att vissa honor bor ensamma och försvarar sitt territorium aggressivt, medan andra bon fylls av flera honor som tar hand om de små spindelungarna gemensamt. Spindeln är alltså en ”halvsocial” art, där vissa individer har en sällskaplig läggning, medan andra är individualister.

De som gärna bor ihop med andra är också mindre aggressiva mot bytesdjur, de reagerar långsammare på hot utifrån, och de är i genomsnitt lite mindre aktiva än de argare enstöringarna.

Det är alltså flera egenskaper som hänger samman med varandra och bildar något som kan kallas personlighet hos de här spindlarna.

Men spindlar är långt ifrån ensamma i djurvärlden om att utsättas för personlighetstester.

En av de första rapporterna kom redan 1976, då en beteendeforskare i Glasgow tyckte sig se att små spiggar – fiskar alltså – kunde vara mer eller mindre djärva när rovfiskar var i närheten. Dessutom var samma djärva fiskar mer aggressiva mot andra spigga. De här skillnaderna såg ut att vara stabila genom livet, och bestämdes alltså inte av de tillfälliga omständigheterna. Fiskarna hade helt enkelt olika läggning.

Den här gamla studien började citeras flitigt under 90-talet, då utforskandet av djurens personligheter tog fart på allvar.

Idag granskas djur av olika slag genom upprepade försök med mängder av individer, där reaktionstider och beteenden mäts med stoppur och linjal. Spiggar, till exempel, filmas när de möter en silhuett av en gädda. Vissa av dem gömmer sig bakom en sten tills gäddan är utom synhåll, medan andra inte drar sig för att leta mat trots att rovfisken lurar i närheten.

Eller så kan man placera två spindlar på var sin sida av ett fångstnät, där en död termit har lagts i mitten. De djärva spindlarna kastar sig ut på nätet och lägger beslag på bytet medan de mer timida exemplaren avvaktar.

Ekorrar kan konfronteras med sin egen spegelbild och deras reaktioner registreras med videokamera. De som reagerar starkast på spegelbilden, som de alltså tror är en konkurrent, är också de som lägger ner mest energi på att samla in mat till sina ungar.

Ur de här mönstren av reaktioner kan forskarna skönja olika personlighetstyper.

De vanligaste variablerna i alla de här undersökningarna är hur ivriga djuren är att utforska nya miljöer, hur intensivt de söker efter föda och hur mycket aggressivitet de visar gentemot konkurrenter eller hotande rovdjur. De hänger ofta ihop på det viset att djur som visar mindre aggressiviet också är mindre aktiva i andra sammanhang.

Det här låter kanske inte så konstigt, men det har förbluffat biologerna under lång tid, och gör det delvis fortfarande. Frågan är hur det överhuvudtaget kan uppstå olika personlighetstyper inom samma art. Det tycks strida mot gamla vedertagna darwinistiska principer.

Personlighet är något som vi gärna ser som ett kulturfenomen, individuella egenheter som får blomma ut i ett komplicerat samhälle där det inte enbart gäller att hitta mat för dagen, eller att bara överleva tills solen går ner. I naturen däremot är kraven stenhårda. Bara det bästa duger, och det naturliga urvalet ska i teorin rensa bort allt som inte är topptrimmat.

Det betyder att djurens beteende i en viss miljö borde vara tämligen likriktat, optimalt anpassat efter omgivningen. I vissa miljöer lönar det sig kanske att vara mer aggressiv. Där får i så fall de mer aggressiva personligheterna överhanden, får fler ungar och deras gener dominerar därför snart i genpoolen. Alla borde i så fall få samma personlighetstyp, ungefär på samma sätt som att alla isbjörnar blir precis lika vita. Det duger inte att vara lite ljusbrun i Arktis, för då lyckas man sämre. Det naturliga urvalet slipar bort variationen.

Men man kan också tänka sig att beteendet tvärtom är helt flexibelt, så att man kan ändra sin personlighet efter omgivningens krav, alltså så att graden av aktivitet eller nyfikenhet styrs av miljösignaler.

Men det som forskarna hittar är alltså att de olika karaktärerna, eller personlighetstyperna, finns parallellt med varandra i samma miljö. Och de är stabila genom livet. De kan till och med vara ärftliga.

Begreppet personlighet gör att många associerar till någon form av intelligens, och hävdar att en fisk helt enkelt är för dum för att ha en personlighet. Men samtidigt kan man hävda att de beteendemönster som de handlar om snarare är ett uttryck för bristande intelligens. I de flesta fall vore det kanske bättre med ett betydligt mer flexibelt sätt att möta omvärlden.

En spindelhona av den aggressiva typen, till exempel, kan vara bra på att roffa åt sig mat och snabbt hitta nya offer att äta upp. Men samma hona kan också vara så på hugget att hon äter upp de hanar som försöker uppvakta henne. Det gör att hon visserligen blir mätt, men samtidigt missar många chanser till befruktning.

Frågan om varför det finns olika personligheter, eller för att uttrycka det lite mer vetenskapligt, varaktiga komplex av beteendemönster, har ännu inte fått sin lösning. Men den är på väg att få ett svar som passar in teorin om evolutionen och det naturliga urvalet.

Utgångspunkten för det här svaret är att djuren med olika personligheter helt enkelt lever olika liv. De får skilda livshistorier.

Sociala spindlar lever på ett helt annat sätt än de ilskna enstöringarna. En djärv spigg som vågar sig fram mer än andra tar kanske större risker, men får samtidigt möjligheter att hitta mer mat än sina konkurrenter.

De ekorrhonor som är aktiva och mer aggressiva är också mer energiska när det gäller att söka efter nötter. Det ger fördelar under år då det finns gott om mat. När nötterna är mer sällsynta kommer de istället att göra av med så mycket energi på sökandet att det är de mer tillbakadragna ekorrmammorna som orkar föda upp flest ungar.

De olika ekorrpersonligheterna turas alltså om att dominera, beroende på hur årets skörd artar sig, och inget temperament hinner ta över.

Det amerikanska vildfåret är ett annat djur som har studerats ur personlighetssynpunkt. Genom att fånga in dem i små inhägnader kunde forskare vid universitetet i kanadensiska Alberta gradera hur aggressiva eller medgörliga fåren var i närkontakt med människor. De snällaste stod lugnt och väntade medan proverna togs, medan andra baggar gick till våldsam attack.

Bland de här så kallade bighorn-fåren råder konkurrens mellan hannarna om att skaffa sig honor. I genomsnitt är baggar mest framgångsrika mellan sex och tolv års ålder.

Men med hjälp av faderskapstester kunde forskarna se att vissa av baggarna kunde föra sina gener vidare i betydligt yngre år. Och det var de allra aggressivaste som lyckades slå sig in i konkurrensen redan som ungdomar.

Det låter alltså som om det skulle vara framgångsrikt att köra den tuffa linjen och låta aggressionerna flöda. Då kan man börja avla sin avkomma redan i ungdomen. Men haken är att de aggressiva hannarna dör tidigare än andra. De tar större risker och utsätter sig för faror enligt devisen ”lev hårt och dö ung”.

Man kan säga att de storhornade fåren gör ett slags val där det handlar om att antingen ta det försiktigt, spara på resurserna och vänta in det rätta ögonblicket då man i lagom mogen ålder kan hävda sig. Risken är förstås att ögonblicket aldrig kommer, utan man hinner dö dessförinnan.

Det andra alternativet är att köra hårt direkt. Då är risken betydligt högre att det går åt skogen tidigt i livet, men då har man åtminstone kanske hunnit sprida sina gener i några omgångar.

Frågan om vilket val som är det rätta har inget givet svar. Det beror på omständigheterna.

På samma sätt står valet för ekorrhonan mellan en aggressiv, högenergisk livsstil som är effektiv under de år då det är gott om mat. Då hinner hon föda upp fler ungar än de som har en lite mer tillbakalutad attityd. De lite lugnare ekorrhonorna med sin mer systematiska inställning till födosamlandet lyckas å andra sidan bättre under magrare tider.

Forskningen kring utvecklandet av personligheter hos djuren är fortfarande tämligen ny, och det råder inte ens någon enighet om huruvida man överhuvudtaget kan säga att djur har någonting som kan liknas vid en personlighet. Men forskare har hittills hittat bestående individuella skillnader i beteendet hos över etthundra djurarter, inklusive så skilda organismer som eremitkräftor, ödlor och bläckfiskar. Till och med bladlöss har blivit tilldelade personliga egenskaper.

Och den dominerande förklaringen till att personligheterna uppstår är just att livet inte är så enkelt som vi tror ibland. Det finns ofta flera olika sätt att möta världen som fungerar och man kan inte få allt. Det handlar om ett val.

I ett fall kan det gälla om man ska föröka sig nu eller sen. Den som har bråttom tar fler risker, agerar mer aggressivt, och kan nå framgång i ett kortare perspektiv. En annan väg är att samla på sig resurser genom att leva försiktigt i hopp om senare framgång.

De här strategierna kan ge ett liknande resultat i det långa loppet, och därför bevaras de olika personligheterna. De är med andra ord lika välanpassade rent evolutionärt, och ingen av de olika personligheterna försvinner ur populationen.

Det här förklarar varför sådan här variation i fasta beteendemönster blir kvar hos en djurart, trots att variation egentligen ska försvinna om egenskapen det gäller är viktig för överlevnaden eller fortplantningen. De personlighetstyper som vi möter hos spiggar, talgoxar eller till och med bladlöss, är i princip lika bra. Ingen lyckas helt konkurrera ut den andra.

Vad som sedan avgör vilken personlighetstyp just en speciell individ hos arten ska få, det är en helt annan fråga. Är det arv eller miljö?

Den klassiska frågan får speciell laddning om man antar att de här primitiva personlighetsdragen som återfinns hos krabbor och ödlor är ursprunget till de mer sammansatta personlighetstyper som vi känner igen från högre djur, som hundar, apor eller till och med hos oss själva. Den frågan är fortfarande olöst.

Den mångsidiga bläckfisken

Personlighet är inte samma sak som intelligens eller självmedvetande. Men den åttaarmade bläckfisken är ett exempel på ett ryggradslöst djur med tydliga individuella personligheter som samtidigt visar många tecken på intelligens. En intelligens som är skild från vår egen.

Bläckfiskar kan vara aggressiva eller försiktiga till sin läggning, och flera av deras individuella egenskaper går i arv till avkomman.

Men bläckfiskar kan också lära sig att hitta i labyrinter, de kan öppna burkar med skruvlock, de har bra minne och de kan lära sig att känna igen människor till utseendet. Bland annat.

Människor och bläckfiskar hade en gemensam föregångare som levde för över 600 miljoner år sedan. Det betyder att de är närmare släkt med musslor än med oss. Deras väg till en primitiv, men ändå klart märkbar intelligens har alltså gått via en helt annan väg än vår.

De har inte levt i komplexa sociala grupper som vi och våra förfäder bland aporna. De har istället levt i en extremt varierande och farlig havsmiljö och blivit havens kanske intelligentaste icke-däggdjur.

Vår hjärna och bläckfiskens hjärna har utvecklats skilda från varandra, och naturligtvis blivit helt olika. Men det visar att intelligens – hur det nu ska definieras – kan växa fram längs olika vägar. Något som även har gett dem som forskar om liv på andra planeter något att tänka på – det är troligen ingen slump att utomjordingarna som ibland dyker upp i den tecknade tv-serien The Simpsons är två dreglande bläckfiskar i rymddräkt. tomaslindblad.se