Tillbaka                                                        tomaslindblad.se

Den längsta vandringen

(från Allt om Vetenskap 2 - 2008)

En gång fanns människan bara på den afrikanska kontinenten. För etthundratusen år sedan var hela den stora landmassa som utgör Europa och Asien okänt land för Homo sapiens.

Men en liten grupp på högst några hundra familjer, förmodligen ännu färre, lämnade sitt afrikanska hemland. De tog sig över Röda Havet, och började den långa erövringen av jorden. De startade en våg av kolonisering som inte slutade förrän de första båtarna nådde Påskön, den sista beboeliga plats som togs i besittning av människan för femhundra år sedan.

Från de här afrikanska familjerna härstammar alla världens folk utanför Afrika. De var våra släktingar, och den moderna molekylärbiologin kan nu avslöja konturerna av den långa resa som tog oss ända hit.

Historien går att läsa i våra gener, men allt fler arkeologiska spår bekräftar också berättelsen om den långa vandringen*.

(*...läs gärna den här korta uppdateringen efter nyheten om våra närkontakter med neandertalarna. Forskningen går ständigt framåt.)

Bab el Mandeb är det arabiska namnet på det smala sund som leder in i Röda havet från den Indiska oceanen. Namnet betyder ”tårarnas port”. Här är det bara 30 kilometer mellan Afrika och Asien, och mellan de små öarna i sundet är avståndet ännu mindre. För 60 – 70 000 år sedan låg strandlinjen betydligt längre ut än vad den gör idag och det måste ha varit lätt att se över vattnet mot den klippiga kusten mitt emot.

Vi vet inte exakt hur långt det var att ta sig över, om det krävdes någon form av båtar eller om det helt enkelt gick att vada till den andra sidan. Men det var här som några afrikaner lämnade sina hemtrakter och tog de första steg på den väg som skulle leda till att människosläktet helt kom att uppfylla jorden. Förmodligen var de väl hemmastadda på stranden, och kanske hade de bott vid Bab el Mandeb i generationer. De kan ha besökt den andra sidan flera gånger tidigare under fisketurer eller för att samla in ätbara rötter och frukter.

Men en dag bestämde de sig av någon anledning för att flytta permanent, och satte därmed igång en rörelse som förändrade jorden för alltid.

Länge trodde man att neandertalmänniskorna som kom till Europa för flera hundratusentals år sedan är ursprunget till dagens européer. På samma sätt skulle javamänniskan och Pekingmänniskan vara ursprunget till alla asiater. Våra gemensamma förfäder skulle i så fall ha varit primitiva förmänniskor som spred sig från Afrika för ett par miljoner år sedan.

Men den tanken betraktas sedan länge som helt föråldrad. Det finns fortfarande antropologer som tror på någon form av separat utveckling i de olika världsdelarna, men det som framför allt talar emot det är de bevis som vi bär på i våra gener. De pekar på att vi alla är mycket nära släkt med varandra. Och att vi kan räkna den släktskapen tillbaka till en enda utvandring ur Afrika vid Bab el Mandeb.

Och den gjordes av helt moderna människor, sådana som vi. 

När ett ägg befruktas blandas generna från mamman och pappan slumpmässigt. Det går inte att se på en individ vilka gener som ärvts från moders- respektive faderslinjen. Såvida man inte hittar DNA som bara kommer från den ena sidan.

Och just så fungerar mitokondrierna, cellernas små kraftverk. De har sin egen arvsmassa, och den ärver vi, i princip, alltid från mamma.

Men DNA förändras också spontant under århundradena, med en viss statistisk regelbundenhet och utgör på så vis vad som ibland kallas en molekylär klocka. Antalet förändringar mellan två individer visar hur lång tid som har gått sedan de hade en gemensam anmoder. Det gör att man kan följa egenheter i mitokondrie-DNA hos olika folkgrupper och se hur de är släkt med varandra på moderslinjen. Det går också att analysera när grupperna skildes åt, det vill säga hur länge sedan de hade en gemensam förmoder.

Alan Wilson heter pionjären på det här området. 1987 publicerade Nature hans undersökning av mitokondrie-DNA som visade att alla nu levande människor har en gemensam kvinnlig förmoder som levde i Afrika för cirka 150 000 år sedan. Från denna ur-Eva har man sedan kunnat dela in mänskligheten i några stora undergrupper, haplogrupper är den tekniska termen. De här grupperna bestäms av vissa speciella förändringar, mutationer, i mitokondriernas arvsmassa. Med hjälp av statistiska beräkningar går det också att avläsa förändringar i befolkningens storlek under olika epoker.

Moderna studier av mitokondrie-DNA visar att tre av de här undergrupperna, L1, L2 och L3, blev allt talrikare för mellan 80- och 60 000 år sedan, och spred sig från Östafrika mot väster och söder, över hela den afrikanska kontinenten. En av dem, L3, tog sig över till den arabiska halvön och gav upphov till en fjärde variant, M, som idag bara återfinns utanför Afrika.

De som tillhör M-gruppen är ättlingarna till utvandrarna från Bab el Mandeb, och förmödrar till alla människor som har sitt ursprung utanför Afrika.

Men det är inte bara möjligt att spåra släktskap på moderslinjen. Den manliga motsvarigheten är Y-kromosomen.

Den finns bara hos män, och ärvs oförändrad från far till son i generation efter generation. Med undantag för de mutationer som uppstår på vägen, och som kan användas som en tidmätare och en markör för att på samma sätt se hur jordens manliga befolkning är besläktad. Och Y-kromosomens varianter berättar samma historia som mitokondrierna fast på ett ännu tydligare sätt. Alla jordens män härstammar från en man i Afrika, och därifrån har de gradvis spritt sig över planeten.

Både mitokondriernas och y-kromosomernas haplogrupper bildar släktträd, som förgrenar sig och där den ena gruppen följer på den andra. De två träden, det manliga och det kvinnliga, stämmer bra överens med varandra, och om man lägger dem ovanpå en världskarta så framträder bilden av hur människan befolkat jorden.

Men varför lämnade människorna Afrika, över huvudtaget? Och hur vet vi att de afrikanska utvandrarna tog just vägen över Röda havet och därefter mot Asien?

Två av de allra äldsta fynden av anatomiskt moderna människor kommer från dagens Israel. På två platser med namnen Shkul och Qafzeh hittades på 1930-talet människogravar som är 100 000 år gamla. De här ganska kraftigt byggda skeletten betraktades länge som en länk mellan Afrika och Europa, och mellan Homo sapiens och neandertalarna. Vägen längs Nilens fruktbara dalgång över Sinaihalvön och vidare upp mot Europa sågs som en naturlig väg för ett folk på vandring.

Men i ljuset av de molekylärbiologiska bevisen, och den totala bristen på andra liknande fynd från samma tid så har en ny bild tonat fram. Människorna i Qafzeh och Shkul tillhörde en grupp som aldrig kom längre norrut än till Israel. De var en liten grupp som begravde sin döda med symboliska gåvor och bränd röd ockra för 100 000 år sedan. Men gruppen dog ut. De kan ha stoppats av en tillfällig klimatförsämring, eller av de neandertalmänniskor som man vet levde runt omkring dem vid samma tid. Vägen över Sinai blev en återvändsgränd.

Den äldsta mutationen i mitokondriernas DNA utanför Afrika, M-varianten, är vanlig på den södra delen av den arabiska halvön, samtidigt som den är sällsynt i det östra Medelhavsområdet längre norrut. Det är ett 60 000 år gammalt, men tydligt spår av vägen de första utvandrarna trampade.

Vägen ut ur Afrika blir ännu tydligare genom genetiska analyser av de grupper av ursprungsbefolkningar som fortfarande lever i isolerade enklaver längs Asiens södra kust. Under årtusendena har människor krigat och rest och beblandat sig med andra. Bönder har erövrat nya marker, etniska grupper har gift sig med varandra och de gamla genetiska gränserna har blivit mera svårbestämda.

Men i Indiens djungler och på otillgängliga platser som på de Andamanska öarna och i regnskogarna i det inre av Malaysia lever folk som inte har berörts mycket av historiens rörelser. De är Sydostasiens urbefolkning. Deras mitokondrie-DNA visar att de är arvtagare i rakt nedstigande led till de jägare och samlare som en gång lämnade Afrika. Det visar också att de har levt på samma plats som sina förfäder i över 50 000 år längs den gamla vägen ut ur Afrika.

Allt fler genetiska studier har gjort bilden klarare av hur vi spridit oss över jorden. Åtminstone enligt de befolkningsgenetiker som utvecklat de statistiska och tekniska analyserna. Några av de mest kända namnen är amerikanen Spencer Wells och italienaren Luigi Luca Cavalli-Sforza. Många arkeologer och antropologer å andra sidan har varit mer skeptiska, eftersom det saknas handfasta bevis i form av ben, boplatser och verktyg. De arkeologiska fynd som har gjorts kan om vill tolkas på helt andra sätt. Men ett antal nya upptäckter har gjort att genetiska fakta och arkeologiska upptäckter börjar passa ihop i samma pussel.

Genom statistiska analyser av mitokondrie-DNA hos några afrikanska folkgrupper går det att se att Afrika tycks ha blivit allt mer folkrikt vid tiden strax före den förmodade utvandringen. Kanske berodde det på en snabb teknisk utveckling. Det finns arkeologiska fynd som tyder på det.

Nya typer av spjut och flintknivar, benspetsar med hullingar, och konstföremål av ett slag som man inte sett tidigare tyder på att den tidens folk var intelligentare, mer sociala, och kunde troligen försörja sig och sina barn effektivare. Det skulle i så fall också kunna leda till en hårdare konkurrens om tillgångarna.

Det finns också spår efter de första kulturer som lärt sig levde på havets näringsrika resurser. Kanske de första utvandrarna tog sig över Röda havet för att hitta en ledig musselbank som de kunde skörda utan störande grannar. De här fynden är cirka 100 000 år gamla.

Vandringen ut ur Afrika var knappast någon upptäcktsfärd, eller erövringsprocess. Det var snarare ett stillsamt flyttande längs kusternas näringsrika fiskevatten. En boplats blev så småningom full av folk. För att lösa eller undvika konflikter skapades en ny bosättning lite längre österut, där det var tomt på människor och gott om plats. På det här sättet fylldes kustområdena i en takt av några kilometer per år. Man ska komma ihåg att det var familjegrupper som förflyttade sig. Barn och vuxna med så mycket bohag som man kan bära med sig; vapen, redskap, kokkärl och kläder.

Ett av problemen för den här teorin är som sagt att det praktiskt taget inte finns några spår kvar av vandringen längs kustvägen ut ur Afrika. Och att vi inte hittar några lämningar från hela den långa vägen från Bab el Mandeb till Stilla Havet anses bero på att hela det område som den dåvarande mänskligheten tog sig fram på idag ligger under vatten. Då var en stor del av havsvattnet bundet i jättelika istäcken vid polerna och vattennivån var mellan 50 och hundra meter lägre än idag. Och det höga vattenståndet betyder att de fysiska spåren av mänsklighetens långa resa idag är utplånade.

De långa grunda kusterna gjorde det lättare att ta sig fram, inte bara över Röda havet. Hela den Indonesiska övärlden var för 60 000 år sedan en enda minikontinent, Sundaland. Även Nya Guinea och Australien var ett sammanhängande landområde, med bara ett tio mil brett sund mellan öarna Bali och Lombok.

Här måste människorna rimligtvis ha tagit sig över för att komma till Australien. Det betyder att den tidens resenärer med stor säkerhet kunde färdas med farkoster över djupa vatten.

För det är nämligen ända nere i sydöstra Australien som vi har de första fysiska bevisen på att någon verkligen tog sig hit vid den här tiden. Spåren kommer från en plats med namnet Lake Mungo. Ett fossilt skelett av en man har hittats där tillsammans med ännu äldre verktyg.

Länge har man stridit om hur gammalt det egentligen är, men enligt den nyaste dateringen är benbitarna 46 000 år, helt i överensstämmelse med teorin.

Men alla som följde den asiatiska vägen tog inte språnget över sundet till Australien. Andra grupper fortsatte längs dåtidens kuster, norrut mot Indokina och dagens Kina och Japan.

På den vägen ligger Sarawak, på Borneo. Där gjorde man nyligen en omdatering med de senaste metoderna av ett hjässben som hittades på 50-talet. Det visar sig vara över 40 000 år. De äldsta människospåren från Östasien beskrevs i april i år. Det är skelettrester från Zhoukoudian utanför Beijing, som är cirka 40 000 år gamla. 

I väster började lite senare områdena nordväst om Indien att tas i anspråk av människor. I Indien hittar man de allra äldsta genetiska förgreningarna som uppstod efter det att vi lämnat Afrika. Här fanns uppenbarligen någonting som gjorde det värt att stanna upp, att lämna kustlandskapet och befolka nya marker. Några av de undergrupper som uppstår här spred sig sedan norrut och västerut. Spåren visar att Indien blir ett vägskäl på resan.

Vid sidan av de stora bergen i Himalaya och Hindu Kush följde människorna rimligen stigar genom dagens Pakistan och Iran. Några gav upphov till Centralasiens många folk och andra drog fram genom Turkiet och så småningom, för ungefär 40 000 år sedan tränger de in i Europas kärnområden.

I rumänska Petera cu Oase visar kranier från den här tiden att en av vägarna gick längs Donaus dalgång.

Stora delar av de här trakterna var då befolkade av neandertalmänniskor. Vi vet att efter några tusen år var de borta, på något sätt undanträngda av nykomlingarna. Vi vet också efter studier av deras DNA att vi inte var nära släkt.

Vår senaste gemensamma anfader kan vara en miljon år gammal. Den upptäckten är ytterligare ett starkt argument för att vi kom från Afrika vid en helt annan tidpunkt än vad de gjorde.      

Den lilla grupp av kustbor som en gång gav sig av från Afrikas horn kom med tiden att växa till stora framgångsrika släktgrupper som anpassade sig till alltmer krävande miljöer. Pälsklädda jägare lärde sig överleva på Sibiriens frusna tundra, och deras ättlingar fortsatte sedan den långa resan över till den amerikanska sidan.

Helt nya genanalyser av den amerikanska urbefolkningen bekräftar bilden från den gamla världen: en liten grupp människor som snabbt sprider sig över en hel kontinent. Alla ur-amerikaner härstammar från östra Sibirien och på några få tusen år nåde de hela vägen från Alaska ner till Kap Horn. Och människornas förflyttning har helat tiden skett med nästan konstant hastighet, några kilometer per år.

Så har vi erövrat nya områden, från vandringen längs kustvägen mellan Indien och Australien ända fram till dess att norra Europa blev utforskat av renjägare när isen smälte efter den senaste istiden. Samma slags vandring av jagande och samlande familjegrupper förde då de första människorna till vår frusna del av världen över ett torrlagt Öresund för minst 13 000 år sedan. Då hade de varit på väg i nästan 50 000 år.       

Vilka var Y-kromosom-Adam och Mitokondrie-Eva?

Man kan tänka sig en liten grupp på några hundra familjer som lever isolerat på en ö. Om de ärver sina efternamn från fadern så kommer redan efter en generation flera av de ursprungliga namnen att försvinna. Flera familjer får nämligen bara döttrar eller inga barn alls. För varje generation försvinner på så sätt några namn, tills slutligen bara ett enda återstår.

På samma sätt har det varit med y-kromosomen och mitokondrie-DNA. Genom två olika arvsprocesser – en på kvinnosidan och en på manssidan – har alla varianter, utom en av varje sort, försvunnit.  

Det betyder alltså att vi alla är släkt med de här två figurerna. Men det betyder inte att de var ett par eller ens kände varandra. De var två helt vanliga människor som levde med flera tusen års mellanrum på två olika platser i Afrika. Genom slumpens spel under årtusendena så är det just deras genvarianter som blivit kvar.

Bildtext

Vi vet inte hur de människor såg ut som först tog sig utanför Afrika. Men en gissning är att de påminde om de jägar- och samlarfolk som lever i Afrika idag.

De genetiska spåren pekar på att Khoi san-folket, som nu lever i södra Afrikas Kalahariöken liknar utvandrarna för 60 000 år sedan. De hade sannolikt mörk hy, ”mongolveck” på ögonlocken och svart småkrulligt hår.

Båtar

Allt tyder på att människan kunde använda båtar för att korsa öppet hav redan för cirka 50 000 år sedan. Vid Wallacelinjen, mellan Bali och Lombok var avståndet mellan stränderna då tio mil. Hur visste de att det fanns något bortom horisonten? Kanske tack vare flockar av sjöfåglar eller rök från skogsbränder på andra sidan.

Alla båtar från den här tiden är borta sedan länge, men de måste ha funnits.

Kanske i form av enkla bambuflottar.

En del arkeologer tvivlar på att resorna var avsiktliga, och säger att det snarare handlar om folk som har drivit med strömmarna av misstag och på så sätt upptäckt okänt land.

En simulering av kolonisationsprocessen i ett obefolkat område som gjorts på University of Florida visar att det krävs minst fem till tio kvinnor i fertil ålder, plus lika många män för att det ska gå att bilda en ny livskraftig befolkning på en tom plats. Det är svårt att tänka sig att så många människor skulle driva iväg av en slump.

mail@tomaslindblad.se                                              Hem igen