Tillbaka                                                                            tomaslindblad.se

De hjärnceller vi föds med får vi dras med tills vi dör. Det fick vi lära oss i skolan.

Men mycket talar för att den bilden är fel. Även hjärnan nyskapas under livet. Viktiga delar av hjärnan behöver gödas och stimuleras för att vi ska må bra.

Och ju fler nya celler som bildas desto bättre fungerar vi. Stress och dålig miljö gör att hjärnan slutar producera nya celler. Följden blir slöa och deprimerade individer, det visar djurförsök på råttor, möss och apor.

Men är det säkert att det gäller människor också? 

Svaret på den frågan kan komma tack vare supermakternas kärnvapenprov.

(Från Allt om Vetenskap 9 - 2006. Det visade sig senare svårt att hitta nya nervceller i hjärnbarken. Men de hittas definitivt i hippocampus och luktbulben t ex)

År 1955 började stormakterna smälla sina vätebomber på var sin sida av klotet; USA i Stilla Havet, Sovjetunionen på Kazakstans stäpper. Halterna av radioaktiva ämnen i jordens atmosfär rusade snabbt i höjden. Efter provstoppsavtalet 1963, som innebar ett slut på bombtester ovan jord, så sjönk mängderna igen.

Men den extrema toppen under de här åren gör att det går att avläsa vilket år som en cell i kroppen skapades under perioden 1955-63. Cellerna innehåller nämligen exakt samma halt av den radioaktiva isotopen kol-14 som atmosfären gjorde under just det året.

Den svenske stamcellsforskaren Jonas Frisén vid Karolinska Institutet såg det här sambandet, och han håller just nu på att analysera hjärnor från personer födda under bombåren. Han letar efter nervceller i hjärnan som har skapats i vuxen ålder hos de här individerna. Resultaten förväntas under slutet av 2006. 

Idén att använda kol-14 analys för att bestämma åldern på mänskliga hjärnceller utsågs till en av förra årets tio bästa forskningsidéer av en stor amerikansk tidskrift.

Inte bara för att den är smart och nyskapande, utan för att den kan lösa en av hjärnforskningens mest omstridda frågor. Neurogenes, hjärnans förmåga att nyskapa sig själv, strider mot en av neurologins grundteser, och förnekas fortfarande av stora auktoriteter på området. Hjärnan blir till under fosterutvecklingen, med en oöverträffad precision där snart sagt varje cell måste hamna på sin rätta plats. Sedan är människohjärnan färdigbyggd, det är den klassiska bilden. Nya hjärnceller bildas inte.

Och om de gör det så är det bara hos djur, inte hos människor. Och om det förekommer hos människor så har det ingen praktisk funktion.

Ungefär så låter kritiken.

Men som många nya idéer har också den om neurogenes gamla rötter.  Redan 1962 såg en forskare vid MIT-insitutet i Massachussetts nya hjärnceller som bildats hos katter och marsvin. Men vid den här tiden visste man att det var en omöjlighet. Hjärnan nybildas inte, punkt. Kunskap som inte passar in i den rådande världsbilden har svårt att få fäste, och resultaten ignorerades.

Tio år senare kunde en forskare i New Mexico se nervceller som delar sig på bilder i elektronmikroskop. Att celler delar sig innebär att de förökar sig, och vävnaden växer, vilket alltså nervceller inte ansågs kunna göra. Men inte heller det kunde rubba den etablerade sanningen. En av världens ledande neurologer, Pasko Rakic vid Yale, lär ha sagt om bilderna att, i New Mexico kanske det där ser ut som nervceller, men inte här vid Yale.

Idag, många års djurförsök senare, är det ingen som tvivlar på att däggdjur faktiskt kan förnya sina hjärnor. Det gäller både möss och råttor. Och man vet mer om när och varför de gör det.

Elizabeth Gould vid Princeton-universitetet är en av föregångarna på området.

Hon har slagit fast att möss och råttor som mår bra och lever under naturliga och stimulerande förhållanden hela tiden bildar nya hjärnceller i ett område som kallas hippocampus. När mössen blir stressade eller utsätts för påfrestningar så minskar cellproduktionen. Det gäller särskilt om de stressas under barndomen.

Gould har gått vidare och arbetar idag med apor. Små marmosett-apor som är betydligt närmare släktingar till oss än möss. Och resultaten är mycket tydliga.

Apor som lever i en naturlig och rik miljö med träd och vatten och bra mat, skapar många nya celler. Apor i en kal betongcell får färre nya celler. Stress får hjärnan att krympa och en låg rang i apflocken stryper också hjärnans produktion av nya nervceller.

Miljön har uppenbarligen effekt på hjärnans arkitektur, och troligen också på dess funktion. Stressade eller understimulerade individer får färre nya hjärnceller i hippocampus. Det står klart.

Men har de här cellerna i hippocampus någon betydelse egentligen?

Och, i så fall, gäller det även för oss människor?

Den första frågan är fortfarande delvis obesvarad. Hjärnan är en mörk kontinent med många olösta mysterier. Men vi vet en del.

Hippocampus har fått namnet efter sin form. Det är grekiska för sjöhäst. Det består av två små organ som finns på var sida av tinningloben och tillhör de allra äldsta delarna av hjärnan, det vill säga, de finns även hos djur med betydligt mindre utvecklade hjärnor än våra.

Vi vet att hippocampus är viktigt för minnet, och att en skada där gör det svårare att forma nya minnen. Det gäller särskilt bevarandet av händelser som man har varit med om, det så kallade episodiska minnet.

Hippocampus är en av de första delarna av hjärnan som tar stryk vid alzheimers sjukdom, och verkar vara bra att ha när det gäller att ta sig fram i okänd terräng.  Möss med stor hippocampus hittar bättre i labyrinter, och Londons taxichaufförer har konstaterats ha större hippocampus än genomsnittspersonen.

Om de utvecklat sin hjärna i jobbet, eller om det är så att bara de med stor hippocampus klarar Londons omfattande taxiförarexamen, det må vara osagt. Men sambandet finns där.

Minskad nybildning av celler i hippocampus hänger också ihop med depression. Både hos möss och apor så minskar neurogenesen hos deprimerade individer. Och omvänt, medel som fungerar mot depression gör att det bildas massor av nya celler i hippocampus.

Elchocker och prozac ökar produktionen av nya celler i hippocampus hos råttor med 75 respektive 50 procent. Anti-depressiva mediciner är alltså medel som stimulerar neurogenes, eller cellbildning. Det gör att många som forskar kring psykiatriska sjukdomar idag antar att depression helt enkelt är en direkt följd av minskad neurogenes.

Det bästa antidepressiva medlet är i så fall det som göder tillväxten av hjärnceller bäst. Det pågår numera intensiv forskning kring nybildning av nervceller i hippocampus hos försöksdjur. En liten hippocampus är dessutom en riskfaktor när det gäller depression hos människor.  

Neurogenes – nyskapad hjärnvävnad - ger alltså fler celler i ett organ som hanterar viktiga minnesfunktioner, som hjälper oss att hitta i världen och vars tillväxt tycks vara en förutsättning för psykisk hälsa och styrka. 

Inte nog med det. Enligt de försök som Elizabeth Gould har gjort på marmosettapor så stimuleras alltså tillväxten av att vi lever goda liv i en stimulerande miljö, särskilt som barn. Vi har alltså själva stor makt över våra möjligheter att bota och förändra. Men det gäller alltså bara om resultaten från apor, råttor och möss kan tillämpas på människor.

Sveriges senaste nobelpristagare, medicinforskaren Arvid Carlsson, tror inte på neurogenes hos människor. Den viktigaste orsaken är att nya nervceller skulle störa våra lagrade långtidsminnen, anser Arvid Carlsson. Han stöder sig mycket på den tidigare nämnde Pasko Rakic, som fortfarande är en hård motståndare till tanken på att människans hjärna kan byggas om medan vi lever.

1998 såg det ut som om frågan avgjordes med en skräll. En artikel i tidskriften Nature berättade att svenska och amerikanska forskare nu funnit nybildade celler i hippocampus och i den så kallade luktbulben hos människor.

Till och med hos 70-åringar bildades nya hjärnceller berättade författarna, göteborgsforskaren Peter Eriksson och amerikanen Fred Gage i San Diego.

Ett nytt blad vänds i hjärnforskningens historia konstaterade världspressen. Men skeptikerna blev inte övertygade.    

Praktisk hjärnforskning kräver offer. Åtskilliga försöksdjur får sätta till livet för att deras frysta hjärnor ska bevaras som tunt skivade preparat. Det gäller såväl råttor som apor.

Att studera människohjärnan på samma sätt är inte att tänka på. Det finns inga ”försöksmänniskor”, och studierna blir med nödvändighet betydligt färre.

1998 års resultat anses osäkra av kritikerna, och de har inte kunnat upprepas av praktiska skäl. Kritiker som Rakic och Arvid Carlsson säger bland annat att det visserligen är vanligt med sådan här nybildning hos djur, men osannolikt hos människor. Och om det förekommer, så bildas troligen inga mogna celler som fogas in i hjärnans maskineri.

De pekar på att både hippocampus och luktbulben är mycket gamla delar av hjärnans struktur, och en eventuell nybildning av omogna celler kan vara en överflödig rest från det förgångna.

Här skulle det alltså gå en definitiv skiljelinje mellan djur och människa. Vår hjärna är så komplex och förfinad att neurogenes inte kan fungera, enligt deras syn.   

Men det är här Jonas Friséns kol-14 metod kommer in. Genom att låna arkeologins verktyg hoppas han kunna gräva fram nybildade celler ur mänskliga hjärnor. Med kol-14analys kan han datera cellerna i hippocampus, som årsringarna på ett träd. Han kan se var de sitter, och hur de hänger ihop med resten av hjärnan.

Och om han hittar några nykläckta celler bland de gamla så har vi tagit ett stort steg mot att skriva om läroböckerna.

De första resultaten publicerades förra året. Då letade forskarna på Karolinska efter nya celler i lillhjärnan och nackloben hos fem avlidna personer födda under åren 55-63. De hittade inga. Alltså stöder resultaten Rakic’s åsikt, säger skeptikerna.

Men för Jonas Frisén var det bara en början. Just nu letar han där oddsen att hitta de nya cellerna är störst: i hippocampus och luktbulben och han förväntar sig att hitta dem.

Intresset världen över är mycket stort. Här väntar en enorm marknad för bättre antidepressiva läkemedel och behandling av alzheimers sjukdom, för att bara ta två uppenbara exempel.

Men också en revolution i synen på oss själva. Viktiga delar av hjärnan växer om vi lever i en god miljö, om vi har bra sociala relationer och är fria från negativ stress. Om vi däremot har torftiga liv, hunsas och stressas, då minskar hjärnans möjligheter att agera.

Det kan få betydelse för hur vi ser på barnuppfostran och utbildning eller på sociala problem som arbetslöshet och fattigdom. 

 mail@tomaslindblad.se                                Hem igen