De bar fjädrar

Nya arkeologiska fynd vänder upp och ner på vår bild av neandertalarna. Det senaste är att de tycks ha gått omkring utstyrda med fjädrar.

Neandertalmänniskan har alltid betraktats som den primitiva kusinen från en förfluten istid. Alltför enkelspåriga för att överleva mötet med oss moderna människor.

Vi vet att de klädde sig i hudar, att de gjorde upp eld och tillverkade redskap av flinta, men där tar det stopp, enligt en traditionell bild. De hade inte ens förmågan att skapa ett språk, enligt vissa forskare. Men nu vet vi att de kunde betydligt mer än så.

Rekonstruktion av Fabio Fogliazza

Tredje artikeln i neandertalserien, nästa här, de två tidigare här och här, nr 4 finns här

Neandertalarna fortsätter att utvecklas. Eller snarare vår bild av dem. Ända sedan de första benen från neandertalmänniskan hittades i Tyskland 1856 har de beskrivits som mer eller mindre sinnesslöa, tröga och råbarkade typer som inte klarade konkurrensen när den smarta Homo sapiens dök upp i Europa för lite mer än 30 000 år sedan.

Men det mesta tyder på att de var klart smartare än så. Bevisen hopar sig numera för att även neandertalarna faktiskt ägnade sig åt saker som man velat betrakta som unikt modernt mänskliga. Nämligen sådant som att pryda sig på olika sätt, med smycken, kroppsmålning och till och med fågelfjädrar.

Varför är det nu så märkvärdigt? Jo, för att just sådana vanor visar att man tänkte och kände bortom den direkt nödvändiga vardagen. Man lade ner tid och kraft på saker som inte gav ett dugg tillbaka i form av näring och kalorier för den direkta överlevnaden. Sysslor som trots det kanske var lika nödvändiga för livet bland neandertalarna som att jaga mammutar eller plocka nötter.

Fjädrarna är alltså den senaste nyheten för vad som fanns på neandertalarnas repertoar. Kunskapen kommer från en kombination av en genomgång av gammal forskning och nya studier.

Fåglar har aldrig stått högt på matsedeln hos några naturfolk, med få undantag. Dels är de svåra att fånga, och dels ger de inte mycket mat för besväret. Men en ny genomgång av alla benfynd som har gjorts på nära 1 700 fyndplatser visar att det är oproportionerligt gott om lämningar efter vissa arter av just rovfåglar och kråkfåglar där det har bott neandertalare.

Särskilt vanliga är råkor och kajor, och bland rovfåglarna de små falkarna, rödfalk och tornfalk. Men också fåglar med mer imponerande vingspann som lammgamar och de stora örnarna kungsörn och havsörn är så vanliga i de gamla bosättningarna att den rimligaste slutsatsen är att man samlade på dem av någon anledning. Och det var inte för att äta dem.

Modern arkeologi är ett detektivarbete, och ofta liknar det mest av allt en brottsplatsundersökning. Små spår, mikroskopiska lämningar som är helt osynliga för ett otränat öga blir pusselbitar som avslöjar händelser som annars försvunnit in i historiens dimmor.

Det är inte nog med att just de nämnda fågelarterna är överrepresenterade på boplatserna, det är skelettdelar från vingarna som det finns klart mest av. Idag kan man visserligen köpa färdigkryddade kycklingvingar till grillen. Men ingen tror att stenåldersmänniskor slet vingarna av en örn för att äta dem, och slängde resten.

Forskarna gjorde också närgångna studier av vingben som hittats i tre neandertalgrottor vid Gibraltar, och de kunde konstatera att många av dem hade skärmärken från stenverktyg av en typ som användes av neandertalarna. Sådana bearbetade vingben fanns i Gibraltargrottorna i flera olika tidslager, i åldrar från 57 000 år till 28 000 år gamla.

Tecknen pekar alltså på att man fångade fåglar med stora fjäderpennor, och tog tillvara fjädrarna. Det här pågick under tiotusentals år, och var alltså ett etablerat kulturdrag långt innan det dök upp några Homo sapiens på scenen. Dessutom har man hittat likadana skärmärken på vingar på en plats i Italien, och även i en fransk grotta som en gång var hemvist för neandertalmänniskor.

Så vi kan av allt att döma dra slutsatsen att neandertalarna klarade att fånga stora fåglar – hur är fortfarande höljt i dunkel, men ett troligt scenario är att de använde sig av beten i form av utlagda kadaver, och kanske någon form av snaror.

Vad de sedan gjorde med fjädrarna kan vi ännu inte veta. Fjädrar är förgängliga och förstörs snabbt av bakterier i marken så de finns inte kvar.

Men vi kan gissa. Fjäderprydnader har använts av oss moderna människor i kulturer på alla bebodda kontinenter, som huvudbonader gjorda av de allra längsta och finaste vingpennorna från stora rovfåglar, eller dyrbara lysande mantlar av tusentals små fjädrar från småfåglar som till exempel hövdingarna på Hawaii bar när de drog ut i strid. Man kan ju faktiskt också fortfarande se jägare i vårt land springa runt med fjädrar i hatten.

Finns det anledning att tro att inte också neandertalarna gjorde det?

Ja, om man håller fast vid bilden av neandertalkusinerna som ett slags muskulösa dumskallar som intellektuellt stod någonstans mitt emellan oss och schimpanserna och som inte ens hade ett språk, så är det svårt att föreställa sig det. Men bilden behöver av allt att döma nyanseras.

Man kan få en bild av deras teknologiska know-how genom att titta på vapenteknologin.

Ett exempel: på 90-talet hittade tyska arkeologer sex träspjut i ett dagbrott i Schöningen i östra Tyskland. Spjuten var mellan två och två och en halv meter långa, gjorda av gran och furu, och beskrivs som välgjorda och noggrant balanserade enligt en gemensam princip, som placerar tyngdpunkten nära spetsen, som på moderna tävlingsspjut.

Träspjuten hittades i jordlager som anger en ålder på runt 300 000 år, vilket placerar dem i händerna på tidiga neandertalare eller till och med deras evolutionära föregångare, Homo heidelbergensis.

Vid tester med kopior av de gamla spjuten kunde tränade kastare hiva iväg dem upp till 70 meter.

Ett annat exempel: det finns flera fynd som visar att neandertalarna använde sig av spetsar och eggar fästa på träskaft. Stenspetsarna klistrades fast med tjära gjord på björknäver. För att få fram tjäran måste näver hettas upp till mer än trehundra grader utan lufttillförsel under flera timmar. Då tränger de svarta oljorna ut ur barken och kan fångas upp i en tjärdal under eldstaden.

Att tillverka björktjära kräver alltså en del praktiska färdigheter, uppfinningsrikedom och förmodligen samarbete. Och inte minst ett sätt att föra kunskapen vidare. Det här kunde neandertalare i Europa göra för över 180 000 år sedan. Man har bland annat hittat flintbitar med spår av björktjära i skelettresterna av en elefant i Italien.

Den här tekniska nivån är helt parallell med vad som händer i Afrika vid samma tid. De tidiga moderna människorna på den afrikanska kontinenten höll alltså samma standard på tekniken som neandertalarna i Europa.

Men ändå är det en omtvistad vetenskaplig fråga om hur avancerat det neandertalska intellektet egentligen var. Trots att de kunde slå vassa eggar på flintverktyg och meka ihop dem med snyggt snidade trä- och benbitar med ett klister som det krävdes en hel del finess och kunskap för att koka, så finns det alltså de som vill dra ett djupt dike mellan oss och neandertalarna, rent förståndsmässigt.

Skiljelinjen går vid förmågan att använda symboler. Det som saknas från neandertalmänniskan är fynd av föremål som inte bara är rakt av nyttiga, utan också bär på någon form av betydelse.

Människor är närmast besatta av symboler. Vi skapar myter, mönster och musik. Regler, religioner och alfabet växer fram ur vårt sociala samspel på ett sätt som inte har sin like i djurvärlden. Och de allra första spåren av symboler dyker upp hos Homo sapiens redan för minst 80 000 år sedan i Sydafrika. Det är smycken av snäckskal och inristade mönster i bitar av färgämnet ockra. Saker som man kan leva förutan, men som bär på kulturella innebörder.

Konstföremål, prydnader och musikinstrument saknas i Europa tills de nya invandrarna, Cro-magnonfolket, kommer hit. Det är först mellan 30 och 40 000 år före vår tid som det dyker upp fantastiska exempel på snidade små skulpturer och dekorerade redskap, för att inte tala om de välkända målningarna på grottväggar i Frankrike och Spanien.

Det är därför som fjädrarna betecknas som en revolutionerande upptäckt av forskarna bakom den nya studien. Det är nämligen första gången man hittat ett otvetydigt exempel på ett beteende hos neandertalare som inte kan tolkas som nyttobetonat hur gärna man än vill. Man klarar sig lika bra utan fjädrar, rent krasst. Men förmodligen betyder de någonting.

Ingen annan varelse än människan har någonsin skapat ett eget system av symboler, och det har varit ett kännetecken på själva skillnaden mellan oss och neandertalarna, det som har visat att vi, Homo sapiens, är unika bland alla kända människoformer. Och, underförstått, det är orsaken till att det är vi som finns kvar medan de är borta.

Länge var fynden från Rengrottan, Grotte de Rennes, i franska Bourgogne det bästa exemplet på att även neandertalarna kunde tänka symboliskt. Här hittade man på 50-talet en räcka föremål som tycktes visa att även neandertalarna använde smycken, att de borrat hål i tänder från rävar och andra djur som för att sätta dem i någon form av halsband. Här fanns också redskap som man tidigare bara hittat hos moderna människor, som sylar av ben och bitar av färgämnet ockra.

Men att av problemen med Rengrottan i Bourgogne är att föremålen tillverkades efter det att Homo sapiens har landat i Europa, så det finns förklaringar till de här fynden som så att säga drar undan mattan för bilden av den intellektuella neandertalaren. En är att de här primitiva urinnevånarna helt enkelt hade börjat imitera de smarta invandrarna. En annan är att det inte alls var neandertalarna som använt och tillverkat föremålen, utan att lagren i grotta kan ha blandats om under årtusendena, eller under tidiga utgrävningar. Det har gjort att man inte kan veta säkert om det verkligen är neandertalare som tillverkat smyckena.

När Grotte de Rennes debatterades grupperade sig forskarna i två huvudläger; de som vill dra en skarp gräns mellan de olika människotyperna, och de som vill betona likheterna, och alltså vill tillskriva neandertalarna lite mer avancerade tankeförmågor.

De förstnämnda betonade allt som pekade på att det inte var neandertalare som lämnat prylarna efter sig, och de senare drog fram bevis för motsatsen.

Professor Paul Mellars i Cambridge, en av Europas stora auktoriteter på neandertalsk arkeologi konstaterade i en artikel 2010 att det fanns otvetydiga tecken på att någon eller något hade rört till det i jordlagren i grottan, och därmed gick det inte att säga något bestämt om vem som hade gjort vad. Bevisen för att neandertalarna hade förmågan till symboliskt tänkande hade kollapsat, skrev Mellars, och därmed hade man också stuckit hål på en myt. Myten var föreställningen om att neandertalarna prydde sig med smycken och inte bara var strikt nyttoinriktade.

Svar kom ett år senare från en forskargrupp kring portugisen Joao Zilhao, som har grävt upp spår efter neandertalare på den iberiska halvön i många år. En minutiös statistisk analys av fördelningen av fynden i grottan och hur de kan dateras ger enligt Zilhao ett resultat som säger att smyckena i Grotte de Rennes är tillverkade och använda av neandertalare, punkt slut. Att Zilhao inte tvivlar på att neandertalarna verkligen kunde och ville pryda sig med vackra saker beror på att han arbetat med dem under lång tid, och att han hade hittat andra tydliga tecken på deras förmåga att tänka symboliskt.

För två år sedan publicerade han det dittills starkaste beviset i form av fynd från två grottor den spanska Murcia-provinsen, grottor som inte ligger så långt från Medelhavet. Rubrikerna i den populära pressen blev i stil med ”Neandertalare använde både smycken och smink”.

Det var en helt ny bild jämfört med de grovlemmade istidsjägarna i päls.

Vad man hittat var till exempel snäckor med små hål som gjorda för att trä upp i en rad på ett halsband, snäckor med rester av färgämnen som såg ut som om de använts som skålar, och pinnar tillverkade av smala benbitar från en häst, med rester av färg i änden.

De här pinnarna kan, spekulerade man, vara sylar som man använt för att göra hål i färgade material, eller redskap för att applicera färg på något, kanske på den egna huden.

Det mest avbildade föremålet från den här samlingen var halva skalet från en pilgrimsmussla – den kända Shell-symbolen – som fått ett litet hål för upphängning, och som hade tydliga spår av ett orange järnhaltigt färgämne på ytan.

Det ser ut som om neandertalarna hängde band av färgade snäckor kring halsen och målade sig i röda och orange färgtoner med ett slags pinnar av ben.

Pilgrimsmusslan är daterad till neandertalarnas sista tid, då de delade Europas vildmarker med oss. Därför hamnar den i samma kategori som tingen i Rengrottan i Frankrike: man kan alltid hävda att de kommer från härmning av de mer avancerade kusinerna, Homo sapiens.

Men de andra föremålen – snäckskalen, ”färgskålarna” och målarpinnarna, för att inte tala om själva färgen – är definitivt neandertalutrustning, och inget annat, enligt Zilhao.

Snäckor och ben håller genom årtusendena, men det gör inte fågelfjädrar. Men det ser ändå ut som om vi nu får lägga fågelfjädrar till den uppsättning av dekorationer som neandertalarna använde för att visa varandra vilka de var.

Bilden blir allt skarpare av ett folk som kanske inte var så olika oss själva. Hur stora skillnaderna var kanske vi aldrig får veta. Men det är svårt att föreställa sig att de här befjädrade människorna som kunde tillverka smäckra spjut och koka lim på skogsråvaror, som kunde snara fåglar och som uppenbarligen utvecklades genom årtusendena, inte också kunde föra sina erfarenheter och kunskaper vidare med ett språk.

Zilhaos fynd i Spanien skiljer sig inte från likadana snäckskal som man har hittat från Homo sapiens i olika delar av Afrika från ungefär samma tidsepok.

Han betonar att det tyder på att det som kallas moderna mänskliga beteenden, alltså sådant som språk, konst och kultur, inte ligger i generna eller beror på specifika förändringar i hjärnan. Det ser istället ut som om det är en följd av teknisk utveckling och av en befolkningstillväxt som leder till ett mer avancerat socialt liv.

Neandertalarna var få och levde mer isolerat. Deras framsteg tog längre tid på sig.

Med andra ord så hade de kanske kunnat utvecklas ännu mer om de hade fått leva kvar. Men det lär vi aldrig få veta.

Fakta:

Neandertalarna utgör en sidogren på vårt släktträd som utvecklades i Europa. Vår sista gemensamma föregångare antas ha levat för cirka 700 000 år sedan.

Trots det avståndet är neandertalarna de närmaste släktingar vi känner till. En genetisk analys visar att vi, Homo sapiens, och de, fick gemensamma barn för cirka 50 – 60 000 år sedan, även om det har ifrågasatts senare.

Neandertalarna var ensamma människor i Europa tills Homo sapiens i form av Cro Magnon-folket kom till kontinenten för mellan 35 och 40 000 år sedan.

De sista neandertalarna levde nära Medelhavet vid Gibraltar för mindre än 30 000 år sedan. De delade istidens Europa med moderna människor i nästan 10 000 år, men vi vet inte hur mötena mellan dem såg ut, och vi vet inte varför neandertalarna försvann.

Till toppen