Neandertal
Det är inte vi som är de verkliga européerna. Vi är nykomlingar på den här kontinenten om man jämför med ursprungsinvånarna.
Våra förfäder kom hit för 40 000 år sedan. De som då bodde här hade redan varit här i minst etthundratusen år.
Vi kallar dem neandertalmänniskor, och de är våra närmaste släktingar på människans släktträd.
Bilden av neandertalarna börjar klarna allt mer. Men den stora frågan är: gjorde vi slut på dem, eller lever de vidare i oss?
Svaret närmar sig, när den första fullständiga genetiska kartläggningen av neandertalarna blir klar*.
(Från Allt om Vetenskap 1 - 2009)
De första människorna av vårt slag – de Homo sapiens som brukar kallas cro-magnon – nådde troligen Europa genom bergspass och längs flodstränder norr om Svarta Havet för att sedan finna en väg in i den nya kontinenten längs floden Donaus dalgång.
Det här var under en av de mildare perioderna under den senaste istiden, då mammutar och ullhåriga noshörningar vandrade på slätterna, och skogar ännu täckte stora delar av landet.Men medan människorna tog den nya kontinenten i besittning skulle de möta ett annat folk. Ett folk av avlägsna släktingar som redan hade varit européer i minst 200 000 år. De var neandertalarna. Vad det var för ett folk, och vad som egentligen hände vid mötet, det är föremål för en intensiv debatt inom forskningen idag.
Det finns ganska gott om spår efter neandertalmänniskor, hittills har man hittat skelettrester efter fler än 400 individer – vilket är väldigt mycket i sådana här sammanhang. Det gör att vi vet precis hur de såg ut.
De var klart grövre och kraftigare än moderna människor, men definitivt inte några halvapor med knogarna släpande mot marken. Neandertalarna hade bott länge i norr, och deras kortare och sattare kroppar antas vara en anpassning till ett kallare klimat, precis som deras stora näsor. De hade stor bröstkorg, med plats för ett par rejäla lungor.
De jagade bevisligen stora djur, som hästar, älgar eller mammutar. Något som rimligen krävde både styrka, snabbhet och samarbetsförmåga.
En neandertalman, med sin bastanta kroppshydda, beräknas ha behövt 5 000 kalorier per dag i ett kallt klimat. Det är ungefär lika mycket som cyklisterna i Tour de France gör av med.
De tände eldar, och begravde sina döda. De använde smycken och målade sig med ockrafärg, och det finns tecken som tyder på att de också hade ett språk.
De sista neandertalmänniskorna levde troligen på den Iberiska halvön, i dagens Spanien och Portugal. Och allra längst höll de sig kvar i grottor vid Gibraltar, Europas sista utlöpare i sydväst.
Det är ett mönster som ser ut att tala ett tydligt språk. De drevs längre och längre västerut, tills det inte fanns någonstans att ta vägen längre. Något gjorde att de försvann från sina gamla jaktmarker och vad skulle det vara som drev bort dem annat än intränglingarna från öster?
Men vad var det egentligen som hände? Lösningen på den gåtan har stor betydelse för hur vi ska se på vår utvecklingshistoria, och vilka vi egentligen är. Och som alltid när det handlar om vår egen evolution så är debatten i forskarvärlden intensiv.
En version av historien är att neandertalare och moderna människor träffade på varandra på många platser och i många olika situationer i Europas skogar under lång tid, kanske under tiotusen år.
Ibland ledde det till konflikter, andra gånger till att den ena sidan höll sig undan, kanske gömda i skräck för fienden.
Men då och då under den här långa tiden så hände det att de två sidorna möttes under så speciella förhållanden att det uppstod sexuella förbindelser. Det kan alltså ha uppstått grupper av hybrider, blandformer mellan de två typerna av människor. De forskare som tror på det här scenariot säger sig också ha hittat hybriderna.
Det senaste fyndet är resterna av ett fyraårigt barn från den portugisiska fyndplatsen Lagar Velho, men även skelettfynd från neandertalares boplatser i Rumänien och Tjeckien har dragits fram som exempel på blandformer mellan neandertalare och moderna människor.
En av de ivrigaste förespråkarna för hybridteorin är amerikanen Erik Trinkaus, en ”grand old man” inom neandertalforskningen.
De här gamla benen visar enligt Trinkaus drag som uppenbart är en mix av de två folken. Mycket noggranna mätningar av benens tjocklekar, vinklar och längdförhållanden antyder att de avviker från den neandertalska grundtypen.
De är mer gracila än traditionella neandertalskelett, men samtidigt har de behållit vissa typiska neandertalegenskaper. Det kan vara grövre tänder, eller till exempel den typiska utbuktning i nackbenet som utmärker neandertalkraniet.
Från de här tecknen på ett intimt samliv mellan neandertalare och Homo sapiens kan man dra många olika slutsatser. Till exempel att det skedde några enstaka gånger i undantagsfall. Eller att det snarare blev en regel, och ledde till att de allt talrikare moderna människorna till slut blev så många att neandertalarna ”sögs upp” i vår genpool och den typiska neandertalmänniskan försvann.
Men den tanken blir allt mer sällsynt. Orsaken är all den kunskap vi fått genom att läsa vårt dna och hur det speglar människans historiska arv.
Analyser av dna från folkgrupper runt hela jorden visar ett tydligt mönster som bara kan förklaras med att vi alla är nära släkt, och att vi alla härstammar från en grupp afrikaner som började vandra österut längs Asiens kust för cirka 60 000 år sedan.
Men var befinner sig neandertalarna på den här släktkartan? Den frågan börjar klarna allt mer, och kan snart få sitt definitiva svar.
Den svenske genetikern Svante Pääbo vid Max Planck-institutet i Leipzig i Tyskland har gjort sig känd som världens ledande expert på att analysera uråldrigt dna.
Redan 1997 lyckades Pääbo och hans medarbetare läsa av en del av mitokondriens dna från den ursprungliga neandertalaren, den som hittades i Feldhof i Neanderthal i Tyskland 1856. Och den analysen visade att neandertalarna inte kan placeras in i någon av alla de dna-grupper som dagens människor tillhör. De är alltså mycket avlägsna släktingar.
Under 2007 publicerades det fullständiga mitokondrie – dna från en kroatisk neandertalare i två parallella studier. De visade inget genflöde – alltså ingen sexuell kontakt – mellan moderna människor och neandertalare, men kunde inte heller utesluta det fullständigt.
Mitokondrie-dna är den lilla mängd av genetisk information som finns i cellernas små kraftverk, mitokondrierna, och som ärvs på moderssidan. Den säger inte så mycket om de kroppsliga skillnaderna hos två arter, men den kan däremot fungera som en markör för att visa hur olika grupper är besläktade med varandra.
För två år sedan startade Svante Pääbo och hans kolleger det stora projektet att kartlägga hela arvsmassan hos neandertalarna, alltså den fullständiga genetiska koden. Även den här gången använder man material från den 38 000 år gamla neandertalman som hittades i Vindija-grottan i Kroatien 1980.
Det resultatet ska man sedan kunna lägga ut bredvid vår genkarta, för att bland det tiotusentals generna och miljontals basparen se var de stora skillnaderna finns, alltså vad det är för genetiska egenheter som gör oss till dem vi är, jämfört med alla våra kända släktingar, till exempel schimpanserna.
Och även om det möjligen kan finns gener som vi fått av neandertalarna men som hittills varit fördolda.
Resultatet beräknas komma i början av 2009, men några delrapporter har redan väckt stor uppmärksamhet.
Under oktober 2008 fick vi veta att man dels hittat ”språkgenen” FOXP2 hos neandertalmänniskan, och dels en gen, mc1r, som i dubbel uppsättning ger ljus hy och rött hår, ett ganska nordeuropeiskt utseende med andra ord.
Vad FOXP2 exakt gör, det är osäkert, men det finns en teori om att den påverkar förmågan att tala. Neandertalformen av genen visade sig vara densamma som vi har.
Den skulle alltså kunna vara en lämning av neandertalarna hos oss. Men det mesta talar emot det, säger Svante Pääbo. Troligare är att den genen fanns hos vår senaste gemensamma föregångare, kanske redan för 800 000 år sedan.
”Rödhårsgenen”, mc1r, däremot, har neandertalarna i en helt egen variant. De har med andra ord utvecklat den ljusa hyn, precis som vi, för att med solens hjälp bättre kunna tillgodogöra sig D-vitamin i ett mörkt nordligt klimat. Fast de har gjort det oberoende av oss.
Men betyder det att det är uteslutet att vi är delvis neandertalare, om än aldrig så lite?
– Om det uppstod hybrider så var det nog i mycket liten omfattning, säger Lars Werdelin, intendent på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm, och en av få svenska forskare som arbetar med människans utveckling.
– Vi ser inga genetiska spår av blandning, förutom vissa tecken som är osäkra och tvetydiga. När det gäller skelett med blandade egenskaper så kan det nog vara så att man ser vad man vill se. Man tolkar dem efter den utgångspunkt man har.
Lars Werdelins uppfattning är den som är dominerande idag. Mötet mellan våra moderna föregångare och neandertalarna innebar ett tydligt brott.
Plötsligt blir redskapen på de arkeologiska fyndplatserna fler och mer avancerade, plötsligt hittar man oftare ben med inristade mönster, fler bearbetade stenar, med mera.
– Det är det tydligaste tecknet på att de moderna människorna har kommit, säger Lars Werdelin.
Men vad hände då vid mötet mellan de två människoarterna? Kanske inte alltid så mycket.
Det kan mer ha handlat om att undvika den andra gruppen.
De två människotyperna gick skilda vägar mer än en halv miljon år tidigare. De var inte bara kroppsligt olika. Deras kulturer måste ha varit väsensskilda – mer olika än vi kan föreställa oss.
Vi definierar oss genom vår kultur, det är den som gör oss till dem vi är. Den tidens människor var alla jägar- och samlarfolk. Det vi vet idag om sådana kulturer talar emot att de skulle ha blandat sig med andra annat än i mycket extrema situationer.
Jägarfolk över hela världen brukar tala om sig själva som ”Människorna”, och se på andra grupper som mycket främmande. De samarbetar inom klaner som definieras genom släktskap. Med andra folk upprätthåller man ofta spända relationer, ofta med en stor dos aggressivitet.
Så fungerar det mellan människor som är mycket nära genetiskt besläktade. Alla vi Homo sapiens har gemensamma förfäder i Afrika som inte är mer än maximalt 150 000 år gamla. Med neandertalarna delar vi förfäder som är kanske 7 – 800 000 år. När våra två folk möttes i istidens Europa efter en sådan enorm tidrymd måste de ha tett sig som varelser från en annan värld.
Det perspektivet talar för att var och en höll sig på sin kant.
– Jag tror att de snarast exkluderade varandra, säger Lars Werdelin. Det finns inga belägg för krigföring. Det kan säkert ha förekommit. Men det var nog så att där den ena fanns så såg man inte till de andra.
Så småningom tror jag att Homo sapiens fick övertaget eftersom de var bättre på att utnyttja de resurser som fanns.
De var mer flexibla, hade en mer avancerad social organisation och kunde anpassa sig snabbare till nya omständigheter.
Neandertalarna dog inte heller ut i ett enda svep. Det handlar snarare om flera små utdöenden. De trängdes undan från sina jaktmarker till mindre enklaver, kanske sämre områden, där färre kunde livnära sig. Sedan räckte det med en eller två hårda vintrar i följd för att göra slut på de kvarvarande.
De sista neandertalarna levde i sina spanska grottor samtidigt som den senaste istiden började nå sin största utbredning. Glaciärer täckte delar av norra Europa, och söderut förvandlades skogarna till öppna, torra marker. Bägge befolkningarna krympte i takt med att livsutrymmet och resurserna försvann. I den allt kargare miljön fanns det snart bara plats för ett slags jägare på istidstundran.
Värt att veta om neandertalarna
En neandertalare var runt 1.60, alltså lite kortare än vi, men vägde ca 90 kilo.
De hade grova anletsdrag, med tydliga utskjutande ögonbrynsbågar och stora näsor.
Armar och ben var kraftiga, med fästen för rejäla muskler. Men trots deras grövre konstitution kunde de säkert ha passerat relativt obemärkt på bussen. De var klart annorlunda, men inte så artskilda som man ofta trodde förr.
Genetisk analys har visat att åtminstone några av dem var ljushyade och rödhåriga.
Se till exempel: http://www.ifi.uzh.ch/staff/zolli/CAP/Main_face.htm för en rekonstruktion från Universitetet i Zürich. (Eller sätt in en bild istället)
Den förste att göra en vetenskaplig beskrivning av ett helt skelett var fransmannen Marcellin Boule på 1910-talet. Hans bild av neandertalaren som en mentalt primitiv varelse med hukande gång och framskjutet huvud kom att få stort inflytande.
I själva verket var den individ som han studerade resterna av en gammal man med långt gången reumatism – ett bevis för att neandertalarna tog hand om sina gamla, och alltså hade någon form av social organisation.
Utbredning
Neandertalarnas hemtrakter verkar framför allt ha varit södra halvan av Europa, från södra Brittiska öarna och ner till Medelhavet.
Men de har rört sig över ett stort område och det är bara längst i söder som de funnits under hela sin historia.
Från Portugal i väster till södra Sibirien i öster har man hittat neandertalmänniskor.
Analyser av genetisk förändringstakt och ekologi antyder att det aldrig levde fler än runt 15 000 neandertalindivider samtidigt i Europa och västra Asien. Ungefär lika många som bor i Arboga, eller i Flen, nuförtiden.
Lämningarna vid boplatserna visar att neandertalarna åt kött, mycket kött. Analys av benrester vid franska boplatser visar att de jagat samma djur som cro-magnonmänniskorna - ren, hjort och älg - i samma mängd och proportioner, och följaktligen varit lika skickliga jägare.
De skadade sig också mer än andra människoarter. En statistisk analys visar att de fick samma mönster av frakturer som rodeoryttare. Det pekar på en omfattande närkontakt med vilda djur.
Redskap
Nya tester har visat att neandertalarnas flintskrapor och knivar var minst lika effektiva som motsvarande redskap hos dåtidens Homo sapiens.
Redskapen har en standardiserad form, som visar att de visste exakt vad de ville ha, och kunde lära ut tekniken till varandra.
Flera två meter långa träspjut hittades på 1950-talet i Tyskland mellan revbenen på en mastodont som var cirka 130 000 år gammal. Spjuten var konstfärdigt täljda av idegran. Det finns också belägg för att neandertalarna använde kåda eller asfalt för att limma fast flintspetsar på träskaft.
Kultur
Neandertalarna begravde sina döda, och det finns tecken som tyder på att de även lade ner gåvor i gravarna, till exempel blommor. Ett slags kritor av svart ockra visar att de förmodligen ägnade sig åt kroppsmålning och de använde också pärlor och tänder till halsband.
Vi har visserligen inte hittat några avancerade konstverk eller stora tekniska framsteg hos neandertalarna. Men vi vet att de måste ha haft någon form av social organisation. Vad de trodde om livet och döden, eller hur de klädde sig vet vi inte. Helt ointelligenta kan de knappast ha varit.
Språk
Ett litet men viktigt fynd gjordes i Israel 1989, när man hittade ett tungben hos ett neandertalskelett. Tungbenet gör det möjligt för oss att frambringa alla de ljud som utgör vårt talade språk.
Det väckte också stor uppmärksamhet när Svante Pääbos team i Leipzig hittade samma variant av genen FOXP2 i neandertal-dna som finns hos oss moderna människor. Just den genen antas ha med språkutveckling och förmågan att tala att göra.
En rekonstruktion av hur neandertalarnas prat kan ha låtit med utgångspunkt från deras anatomi - lite ljusare och mer nasalt än vad vi brukar göra - finns på http://www.newscientist.com/channel/being-human/dn13672
Kanske de till och med kunde sjunga?
Kannibalism
Det råder ingen tvekan om att neandertalarna åt varandra. Flera fynd, både från Spanien och Kroatien, visar ben med samma skärmärken från styckning som djurben. Även skalpering tycks ha förekommit. På samma platser finns också människoben som krossats för att man ska komma åt märgen, precis som med ben från bytesdjur.
Frågan är bara varför man åt människor. Var det på grund av svält eller kanske som en rituell måltid. Många forskare betraktar faktiskt kannibalism som ett spår av kultur. På samma platser kan man nämligen också hitta gravar med orörda individer. Av någon anledning har man valt att äta vissa, men inte andra.
När hälften av neandertalgenerna avlästs vid årsskiftet 08/09 kan Svante Pääbo och hans kolleger konstatera att:
Det 38 000 år gamla provet var svårt kontaminerat av dna från bakterier och andra arkeologer
Inga av de gener som man misstänkt att vi ärvt från neandertalarna har kunnat hittas – alltså inga bevis för blandning mellan arterna.
Afrikaner skiljer sig inte mer från neandertalare än vad européer gör – ytterligare ett tecken som pekar på att vi inte beblandat oss med dem.
Neandertalarna var laktosintoleranta. Föga överraskande eftersom vi också var det fram tills vi började hålla boskap för 10 000 år sedan.
Vidare studier kan visa mer om neandertalarnas liv, t ex om de idkade månggifte, eller hur de var besläktade med varandra över utbredningsområdet.