Nya dateringar av neandertalarna

Neandertalmänniskorna försvann från Europa 10 000 år tidigare än trodde förut. Det visar nya dateringar av gamla fynd. De förbättrade tidsbestämningarna ger en bild där våra föregångare och gamla släktingar, Cro-magnonmänniskorna, trängde ut sina stenålderskusiner och drev dem till utrotningens gräns.

Men de nya resultaten säger inte hur det gick till. Det ser ut som om moderna människor och neandertalare levde nära varandra under flera tusen år. Vi vet inte om de var fiender eller om de tvärtom levde så nära varandra att neandertalarna fortfarande lever kvar i oss.

Det här är artikel 4 om neandertalarna. De andra 3 finns här, här och här.

Vi människor har vårt gemensamma ursprung i Afrika. Några av våra äldsta släktingar tog sig en gång för kanske 60 – 70 000 år sedan – tidpunkten är omstridd – över Röda havets smala sund och Sinaihalvön till Asien och började befolka nya oupptäckta trakter. Så småningom kom människan genom uppfinningsrikedom och anpassningsförmåga att befolka hela den asiatiska kontinenten för att till slut också segla längst ut till de mest avlägsna öarna i Stilla havet.

Via mellanöstern och Sydasien kom en gren av vårt släktträd att långsamt vandra västerut mot det som vi idag kallar Europa. Där skulle de första invandrarna av vårt slag, Cro-magnon, att träffa på andra människor som redan var bofasta där – neandertalarna.

Idag finns det inga neandertalare längre. Efter en tid hade alla neandertalmänniskor försvunnit och kvar fanns bara invandrarnas efterlevande.

Så vitt vi vet är mötet mellan neandertalarna och de moderna människorna det enda tillfälle då två olika typer av människor kom i direkt kontakt med varandra, åtminstone i någon större skala (se ruta).

Ända sedan bilden av det här skeendet började klarna så har det spekulerats om hur mötet såg ut. Vad hände egentligen? Hur såg de på varandra och varför försvann den ena gruppen?

Det finns många gissningar och teorier. En del tror på ett regelrätt krig, där de smartare Cro-magnon helt enkelt utrotade sina mer primitiva kusiner. En annan bild är att snabba klimatförändringar i slutet av den senaste istiden blev för mycket för de lite tröga neandertalarna, medan våra moderna förfäder kunde anpassa sig till nya förutsättningar. En tredje modell går ut på att den moderna människan var bättre på att ta tillvara på de resurser som fanns och helt enkelt trängde ut neandertalarna till mindre och mindre områden, och till slut fanns inga jaktmarker kvar för dem i deras gamla hemland – liknande det öde som drabbat många av vår tids ursprungsbefolkningar.

Men det här hände för länge sedan, och historiens dimmor ligger täta över skeendet. Vad vet vi egentligen? Och hur kan vi veta något överhuvudtaget om en tid som är så avlägsen?

Det finns fyra huvudspår för forskningen som var för sig avslöjar en del av sanningen.

Den första är arkeologin, uppgrävandet och det flitiga sorterandet av små flintyxor och benbitar i olika typer som har pågått sedan 1800-talet. Systematiska analyser av vad man hittar på fyndplatserna gör att förhistoriker och arkeologer delar in fynden i ”kulturer” med hjälp av typiska drag, ungefär som man klassificerar fossil från utdöda varelser. Man ser sedan också hur de ligger i jordlagren i förhållande till varandra. De äldre under de yngre.

För den här historien är det särskilt två av kulturerna som spelar roll. En kallas mousterian, efter en fyndplats i sydvästra Frankrike. På mousterianplatser hittar arkeologerna enkla handyxor och skrapor av flinta.

En nyare typ av fynd har döpts efter orten Aurignac, även den i södra Frankrike, där arkeologerna var tidigt ute.

De två stilarna följer på varandra i jordlagren, men de skiljer sig radikalt. Till aurignac-kulturen, som den senare stilen kallas, hör betydligt finare bearbetade flintverktyg och enkla nålar fiskekrokar och andra verktyg som inte finns i mousterien-fynden. Men också några av de mest beundrade verken i konsthistorien. Till exempel de expressiva väggmålningarna i Chauvetgrottan. Aurignac-kulturen har lämnat efter sig skulpturer, musikinstrument och spår av religiösa idéer som har imponerat på eftervärlden.

Men vem gjorde dem?

Den frågan besvaras av forskningens andra huvudspår – de fysiska antropologerna som studerar formen på ben tänder och skallar.

Redan tidigt kunde man avgöra att den enklare mousterian-kulturen var spår efter neandertalarna. Deras skelett och kranier var lätta att identifiera och de hittades på samma platser som flintredskapen.

Det har varit svårare att hitta direkta bevis i form av benrester efter dem som skapat de tidigaste aurignacföremålen. En förklaring kan vara att de människorna inte ville gräva ner sina döda på samma plats där de bodde (vilket neandertalarna uppenbarligen gjorde utan att tveka).

Men idag finns det ett antal mindre fynd som utan tvekan knyter den mer avancerade kulturen till benrester och tänder från anatomiskt moderna människor, alltså våra egna direkta föregångare.

Man ser en explosion av vad som kallas symboliskt beteende i fynd från den här kulturen från mellanöstern över Europa, något som helt saknas i de äldre fynden.

Konst, musik och religion kräver språk, och förmodligen en hjärna som fungerar som vår egen. Den tidiga aurignackulturen är sig lik över ett stort område, och dateringarna visar en gradvis spridning över tid från sydöst mot väst och nordväst. De som tillverkade föremålen ser ut att ha befolkat Europa längs vägar som följer Medelhavets kust och Donaus stränder.

Om man dessutom lägger till det tredje forskningsspåret, DNA-analys, så vet vi idag att människor med genetiskt ursprung i Afrika spridit sig över den europeiska kontinenten någon gång mellan 35 och 45 000 år sedan. Det visar sig i generna i våra mitokondrier och Y-kromosomer. Och vi vet idag att människorna som kom till Europa den långa vägen från Afrika är genetiskt klart åtskilda från neandertalarna.

Vilket för oss till det fjärde spåret: dateringen. När exakt hände allt det här, och hur lång tid tog det? Svaren på de frågorna kan kasta en del nytt ljus på hur det gick till när Europas mänskliga befolkning byttes ut.

När vi rör oss med tidsåldrar som i det här fallet, lite mindre än 50 000 år, är kol-14 metoden den mest användbara. Men samtidigt har den problem. Ju längre tiden går, desto svagare blir signalen från dateringen, och desto lättare påverkas den av föroreningar och störningar. Den blir med andra ord mer osäker ju äldre den blir, särskilt när man börjar komma över åldrar på 25 – 30 000 år.

Metoderna förbättras hela tiden, och en forskargrupp från Oxford har under senare år ägnat sig åt att förfina kol-14 metoden och använda sin nya teknik för att mäta om gamla fynd. På det viset har de med stor trovärdighet vänt upp och ner på en rad gamla sanningar. De har slagit fast att många gamla mätningar är ute och cyklar eftersom de visar för låg ålder på fynden. Och det har även fått konsekvenser för hur vi ska se på mötet mellan neandertal och Cro-magnon, som skedde just kring den känsliga tiden, någon gång mellan 35 och 45 000 år sedan.

Mannen som lett arbetet med att göra mätningarna mer exakta heter Tom Higham, och hans forskargrupp presenterade i augusti i år resultatet av en omfattande ommätning av 40 kända neandertalplatser från Atlantkusten i väster till Svarta Havet i öster. 196 benbitar från hjortar, bison, mammut och andra djur med tydliga märken från neandertalarnas flintknivar kördes genom mätapparaterna och behandlades med statistiska metoder

Resultaten visar att med den senaste dateringstekniken så går det inte hitta någon boplats från neandertalmänniskor som är yngre än 40 000 år. Det flyttar deras slutliga försvinnande ungefär 10 000 år tillbaka i tiden jämfört med tidigare mätningar.

Samtidigt anses det äldsta beviset för moderna människor i Europa idag vara de tänder som man har hittat i grottan Cavallo i södra Italien. De är enligt ny datering cirka 43- 45 000 år gamla, och Highams beräkningar visar att den period som de två folken levde samtidigt kan uppskattas till mellan 2 600 och 5 400 år. Alltså en ganska lång tid enligt de flesta sätt att se.

Ytterligare ett resultat av den här genomgången är upptäckten att den mousteriska kulturen, som vi tror oss veta hörde till neandertalarna, försvann vid tämligen skilda tider på olika platser.

Till exempel så försvann neandertalarna från norditalienska Fumane, nära dagens Verona, cirka tretusen år innan de försvann från Bombrini nära gränsen mot Frankrike. Det finns också orter i norra Spanien där neandertalkulturen höll ut länge. Däremot finner forskarna inga bevis för att de sista neandertalarna skulle ha överlevt som en ensam spillra i sydligaste Spanien, i grottor vid Gibraltar. Tidigare mätningar har antytt att de skulle ha funnits kvar där i utkanten av kontinenten så sent som för mindre än 30 000 år sedan.

Därmed har vi en hyggligt bestämd tidsram för berättelsen om mötet mellan de två människotyperna. Det var uppenbarligen inget blixtkrig som utrotade våra kusiner. De försvann långsamt, under en period på kanske 3 000 år. Medan mer än hundra generationer kom och gick slocknade deras lägereldar en efter en, tills inga boplatser fanns kvar längre.

Higham och hans team beskriver utvecklingen som en kulturell och biologisk mosaik som varade i flera tusen år.

Men kanske neandertalarna inte försvann helt. Det finns forskare som vill hävda att neandertalarna aldrig dog ut. De lever istället kvar i oss.

Modern genanalys har visat att alla människor som lever idag utan tvekan har samma ursprung, och att den genetiska variationen mellan världens folk är liten. Neandertalarna däremot kommer från en äldre gren av det mänskliga släktträdet och vi är snarare ett slags avlägsna kusiner än släkt i rakt nedstigande led. Vi kom till deras Europa efter en lång vandring ut ur Afrika.

Och den traditionella bilden är att här möttes två folk på helt olika nivå. Men hur olika var de egentligen?

Kartläggningen av neandertalarnas gener har ju visat att någon gång på vägen från Afrika, troligen i mellanöstern, så möttes de två folken i intima möten som lämnade genetiska spår i oss – de hade sex för att uttrycka det enkelt. Men inte mer än att vi i snitt bär på ett par procent neandertalska gener enligt de uppmärksammade resultat som arbetats fram under den svenske forskaren Svante Pääbos ledning vid Max Planck-institutet i Leipzig.

En ny jämförelse mellan de arkeologiska fynden från de två folken som publicerades tidigare i år vill också den betona likheterna.

På senare tid har man hittat bevis för att neandertalarna kanske inte var fullt så enkelspåriga som man alltid trott. Vi vet idag att de smyckade sig med snäckskal, färger, fågelfjädrar och örnklor och andra föremål som haft en uppenbar symbolisk betydelse.

De hade en varierad diet, och jagade inte bara stora gräsätare och mammutar, utan de fångade fåglar, småvilt och fiskade, förutom att de samlade in ätliga växter.

Deras boplatser hade en rumslig uppdelning mellan områden där man sov och där man åt sin mat och där man arbetade med verktyg.

Om man jämför de här fynden med vad moderna människor i Afrika vid samma tid har lämnat efter sig så ser det rätt likt ut.

Dessutom vet vi idag att neandertalarna hade den tekniska kunskapen för att limma fast stenspetsar på sina träverktyg med hjälp av beck som de framställt ur björkved. Det är en process som kräver upphettning av veden till över trehundra grader utan tillförsel av syre som man vet att neandertalarna sysslade med för 200 000 år sedan.

Det är svårt att tänka sig att det kunde ske utan ett fullt utvecklat språk.

I den här jämförande analysen av de arkeologiska fynden hävdar forskarna att det inte finns någon grund för att anta att de moderna nykomlingarna på den europeiska kontinenten var vare sig tekniskt eller socialt överlägsna neandertalarna. Så varför försvann de senare i så fall? Svaret de ger är att neandertalarna helt enkelt sögs upp bland de talrikare invandrarna, de assimilerades.

Det här är en gammal idé, som börjar få nytt liv bland en del forskare. Men den är långt ifrån allmänt accepterad.

Men borde vi inte se mer av neandertalgener i vår arvsmassa om vi nu har, så att säga, helt svalt dem i våra egna kroppar?

Det kan enligt forskarna ha flera förklaringar. En är att de inte var så många. Det finns flera olika uppskattningar av befolkningsmängden i neandertalvärlden, men ett talande resultat är den kartläggning av generna från en sibirisk neandertalkvinna som gjordes 2013. Den pekar på en extremt liten genetisk variation hos neandertalarna, och samtidigt en mycket låg befolkningstäthet. De var så få, skriver forskarna i sin rapport, att man kan fråga sig om de inte var på väg att försvinna redan innan de stötte på moderna människor. Den låga inblandningen av neandertalgener hos moderna européer skulle alltså bero på en mycket hög utspädning.

En annan möjlig förklaring till att vi ser så få genetiska spår av neandertal idag skulle kunna vara att när de två grupperna avlade barn med varandra uppstod ett antal genetiska kombinationer som inte var så lyckade, och som till exempel kunde leda till sterilitet. De kom i så fall att rensas ut, och neandertalarnas bidrag till vår gemensamma arvsmassa blev mindre.

Enligt den här bilden så dog alltså aldrig neandertalarna ut. Man kan säga att de översköljdes av en våg av migranter och drunknade i genpoolen.

Lite Bakgrund

Kol-14-metoden bygger på att allt levande, djur och växter, tar upp kolatomer under sin livscykel. Men alla kolatomer ser inte lika ut. Genom den kosmiska strålningen skapas ständigt små mängder radioaktiva varianter av kol med två extra neutroner – kol-14.

Den här varianten, eller isotopen, är inte stabil. Den förändras genom radioaktivt sönderfall långsamt till kväve.

Halveringstiden för kol-14 är 5 730 år. Det innebär att på den tiden har hälften av en bestämd mängd kol-14 förvandlats till vanligt kväve.

När en växt eller ett djur dör slutar den att ta upp kol, eller kolhaltiga ämnen från omgivningen. Det betyder att mängden kol-14 i en bit ben eller något annat organiskt material kommer att minska kontinuerligt i förhållande till mängden vanligt kol i takt med att det förvandlas till kväve. Kan man mäta det här förhållandet så går det också att räkna ut hur längesedan organismen slutade ta upp näring, det vill säga hur länge sedan den dog.

Men kol-14-klockan blir allt mer opålitlig ju längre tiden går. Efter 30 000 år har 98 procent av det radioaktiva kolet försvunnit, och eventuella föroreningar från omgivningen kan få stor effekt på mätningarna.

Det har arkeologen Tom Higham i Oxford tagit fasta på och med nya metoder har han omdaterat en mängd fynd från just den tid då de moderna människorna kom till Europa.

De proteiner i ben som är bäst att analysera när man letar efter kol-14 är också särskilt benägna att ta upp kol från omgivningen. Och om bara någon hundradel av kolatomerna i ett prov har tagits upp i modern tid så kan det göra att dateringen slår fel med 10 000 år.

Med hjälp av kemiska reningsprocesser har Higham lyckats bli av med föroreningarna och därmed flyttat en rad fynd åtskilliga år bakåt i tiden.

Bilden av människans utveckling under de senaste etthundratusen åren har blivit allt mer komplex, särskilt med hjälp av vassare genetiska analystekniker.

För 40 000 år sedan var Homo sapiens i form av Cro Magnon-människorna på väg att ta sig in i Europa, där samtidigt neandertalarna levde. Vid den tiden bodde den nyupptäckta Denisova-människan i Sibirien, en form av människa som delade ett uråldrigt ursprung med neandertalarna och som delar gener med urinvånarna i Australien och Melanesien.

I januari 2014 presenterade Svante Pääbos grupp i Leipzig en ny genetisk studie av en cirka 50 000 år gammal neandertalkvinna från samma grotta i Sibirien där man hittat Denisova. Slutsatserna av den är att neandertal och Denisova, som är helt skilda grupper och mindre släkt med varandra än några nu levande människor, bytte gener med varandra någon gång i historien. Dessutom ser man spår av en okänd forntida släktgrupp som har bidragit med spår av sin arvsmassa till de senare grupperna.

Det ser ut som att vår utveckling har inte följt några raka linjer och att man inte ska bli förvånad över lite sexuell beblandning mellan de olika typerna av människor.

Till toppen