Tillbaka                                                       tomaslindblad.se

Att skapa en Nobelpristagare

Vad krävs för att få fram en nobelpristagare? Går det att analysera vilka miljöer som skapar de största talangerna?

Ola Thufvesson, kulturgeograf och kreativitetsforskare i Lund har försökt. Han har följt nära sjuhundra nobelprisvinnare i spåren och kan konstatera:

De kreativa miljöerna uppstår när kulturer blandas och människor möts.

- Man måste umgås med andra pristagare för att bli en själv, säger Ola Thufvesson.

Från Naturvetaren

Albert Einstein är förmodligen den mest kände av alla vetenskapliga nobelpristagare. Han brukar få stå som sinnebilden för det kreativa geniet, professorn som skapade en ny världsbild enbart genom sitta vid skrivbordet och tänka till med sin exceptionella hjärna.

Men han var också en länk i ett stort nätverk av forskare.

En förmedlare av idéer mellan många nobelpristagare, både före och efter honom. Under sin karriär i Zürich, Berlin och på Princeton så befann sig Einstein någon gång på samma institution som sammanlagt tjugo andra nobelpristagare. Och det gör honom snarare typisk än exceptionell, konstaterar Ola Thufvesson, som har följt alla nobelpristagares levnadsöden.

- Det som är slående är hur viktiga en del platser blir vid vissa tider, säger Ola Thufvesson. Det uppstår punkter där forskare verkar nära varandra, formas i samma anda och  snappar upp varandras idéer.

Det betyder att de kreativa miljöerna inte är några isolerade öar. De är sammanvävda med varandra i ett stort nätverk, där de flyttande forskarna är det sammanhållande kittet. Och Einstein är bara ett exempel av många.

Kemisten Fritz Haber, mannen som lärde sig att binda luftens kväve i ammoniak, fick priset 1918. Under sin tid i Tyskland och England arbetade han på samma plats som tretton andra kemipristagare. Sex av dem mötte han i Cambridge, dit han flydde från det rasistiska Tyskland 1933. Fritz Haber gick då mot slutet av sin karriär, men i Cambridge hamnade han på den största mötesplatsen av alla.

Ola Thufvesson har systematiskt gått igenom alla möten mellan nobelpristagare – redan belönade eller blivande – och hittat ett tydligt mönster. I Cambridge uppstår under nittonhundratalet 240 möten mellan nobelpristagare i fysik och 130 möten mellan kemipristagare.

Bland medicinpristagarna är det Harvard som är det ledande lärostätet, med över tvåhundra möten. Och det är mötena som avgör vilka som får priserna.

- Det är tillfälligheter som styr, mer än individuell talang, säger Ola Thufvesson. Läser man biografierna ser man att det handlar mycket om slumpen, att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. - Man måste naturligtvis ha uppnått en viss grundnivå av kunskap och skicklighet, men för varje vinnare så finns det tusentals andra, lika begåvade forskare som av någon anledning valde fel, missade ett viktigt tåg eller aldrig fick den där avgörande impulsen. 

Einstein och Haber, två tyskspråkiga judiska forskare som typiskt nog kände varandra, är två av de länkar som binder samman den internationella världen av nobelpristagare. Ola Thufvesson har också hittat ett antal ”ankare”. Ledande forskare som stannar länge på sina institutioner och som blir kvar medan andra kommer och går. De blir fasta punkter som andra kan förhålla sig till.

Ett sådant ankare är George Wald, som fick medicinpriset 1967 för sina rön kring ögats biokemi. Han tillbringade mer än 35 år vid Harvard. Under den tiden verkade tjugo andra medicinpristagare där. Isidor Rabi, som var med om att skapa den första  atombomben, fick fysikpriset 1944. Rabi arbetade på Columbia-universitetet i hela 40 år. Under den tiden kunde han träffa på 21 andra pristagare bland sina kolleger.

Och tendensen att man måste möta andra pristagare för att uppnå samma status själv, den blir snarare starkare med åren i takt med att den naturvetenskapliga forskningen blir mer och mer av ett lagarbete.

De här fyra exemplen, forskarna, Einstein, Haber, Wald och Rabi, är valda mer eller mindre på måfå ur raden av drygt sjuhundra nobelpristagare. Men det visar sig att de är typiska på mer än ett sätt.

De ingår alla i den ström av människor som flydde Europa under 1930-talet och hamnade i USA. Och liksom den stora majoriteten av de europeiska flyktingarna kom de från judiska familjer. Ska man hitta en urtyp för nobelpristagare så är det en judisk flykting i New York, eller ett barn till judiska flyktingar i New York.

- Det har dels att göra med den judiska hyllningen av bildning och kultur.  De förstod tidigare än många andra grupper att utbildning är vägen till framgång i det borgerliga samhället. I de gamla centraleuropeiska länderna kanske adelns barn höll på att göra karriär som kavalleriofficerare, medan judarna var snabba på att erövra de nya fälten inom forskning och vetenskap, säger Ola Thufvesson.

- Samtidigt levde många judar med en dubbel kulturell identitet. De var både judar och tyskar, eller österrikare eller vad det kunde vara. De lärde sig att tänka parallellt, att förhålla sig till två sfärer samtidigt. Det befrämjar kreativiteten. Och New York blir den största invandrarstaden av alla. Där samlas de i en mycket kreativ miljö.   

Överhuvudtaget är antalet invandrare påfallande bland nobelpristagarna. Mer än var femte har någon form av invandrarbakgrund. Och det är ingen tillfällighet enligt Ola Thufvesson.

- Den dubbla identiteten är en tillgång för den som är trygg i sin hemkultur och som samtidigt kan röra sig fritt i det nya landet. En invandrare som är väl integrerad men också behåller sin kulturella ursprungsidentitet har en stor rikedom. De dubbla perspektiven och det parallella tänkandet är ofta upphovet till nya tankar och idéer.

- Just nu är det ju ett stort inflöde av östasiatiska forskare till USA, folk från Kina och Sydkorea och andra länder. Om en tjugo, trettio år kan vi nog räkna med att det kommer att märkas när nobelprisen ska delas ut.  

Med tanke på det tycker Ola Thufvesson att det är trist att se hur det ser ut i Sverige idag, med stora grupper av arbetslösa invandrare i förorter långt från centrum. Det är ett stort slöseri med resurser, säger han.

- När hemlandet blir diffust samtidigt som man inte kan komma in i det nya, då är det ingen nytta med det. Det är först när man har tillgång till bägge världarna som det händer något. De stora tankesprången åstadkoms sällan av bondsöner från centralbygderna. Det är istället de lite rotlösa och rörliga människorna i utkanterna som bryter de traditionella mönstren.

Ola Thufvesson är en varm förespråkare av den gamla staden. Tätare miljöer där människor med olika bakgrund föses samman, kanske som 20-talets Wien eller 30-talets New York. En mer kaotisk och oförutsägbar miljö som blir ett växthus för nya idéer.

- Hela det moderna bilsamhället med sin uppdelning av funktioner är helt fel om man vill främja kreativitet. Vi har lite för mycket ordning och reda i det moderna Sverige. Vi borde tillåta lite fler gränszoner där ogräset kan växa. Det är där som det nya kommer, säger Ola Thufvesson.

- Vi har många kreativa miljöer som fungerar för dem som är inne i systemet, men de är ofta isolerade från varandra. Vi behöver lite mer kaos, fler ingångar och broar mellan arbetsplatser, universitet och andra miljöer.