Tillbaka                                                                        Hem igen

Alla hundar härstammar från fem asiatiska vargtikar*. Men det var inte människan som tämjde vargen.

Det var istället vargen som trängde sig in i våra samhällen och blev tam. Och samtidigt öppnades den genetiska dörren till alla de hundraser vi kan se idag.

 * Det här är inte helt sant längre. Men det var forskningsläget när artikeln skrevs. Allt eftersom tiden går görs nya upptäckter. Analyser av kärn-dna av hundar från hela jorden som publicerats under 2010, här och här, antyder att hundens verkliga ursprung snarast finns i Mellanöstern. En omfattande studie ledd av Peter Savolainen vid KTH visar snarare på att det  östasiatiska ursprunget gäller. Den studien pekar på att  hunden härstammar från några hundra vargtikar,som domesticerades söder om Yangtzefloden för mindre än 16 000 år sedan. 

(Från Allt om Vetenskap 11 - 2006.)

Varifrån kommer hundarna?

En vanlig föreställning är att stenåldersmänniskor tog hand om övergivna vargungar och uppfostrade dem.

Kanske hade man dödat honan och på så sätt fått en hel kull ungar på halsen.

Vargar är ju sociala djur så de människouppfostrade vargarna blev anpassade till ett liv bland oss, och efterhand avlades allt tamare djur fram tills man hade en stam av vargar som var så annorlunda att de inte kunde bli vilda igen.

Det här är ett förlopp som faller sig naturligt för de flesta av oss. Hur skulle det annars ha gått till?

För att ett djur ska förvandlas till ett husdjur så måste någon tämja det. Och det finns gott om vittnesmål från hela världen om jägarfolk som håller sig med tama djur av alla slag, djur som de träffat på i vildmarken och tagit med sig hem. Samma sak hände förmodligen med vargen.

Men det där är rena dumheterna, säger en man som ägnat mycket tid åt frågan. Raymond Coppinger är en amerikansk beteendeforskare och en av dem som presenterat en alternativ teori om hur det kan ha gått till.

Coppinger vet en del både om att föda upp hundar och att uppfostra vargar. Vilda vargar blir helt enkelt inte så tama säger han. Det skulle kräva hundratals, för att inte säga tusentals individer som avlas under många generationer under kontrollerade former för att lyckas. Och innan dess är de vuxna vargarna livsfarliga för ägaren.

Ett av problemen är att vargar inte låter sig avlas hur som helst. De är brunstiga en gång per år, och då vill de själva välja partner. Ett sådant projekt hade stenåldersjägarna varken tid eller möjlighet att genomföra, säger Raymond Coppinger.

Istället tror han att det var vargarna som tämjde sig själva. De lockades till människornas mer eller mindre tillfälliga boplatser redan under stenåldern.

Gammal mat, slaktavfall, fiskrens och avföring måste ha varit lockande för många vilda djur ständigt på jakt efter näring.

Det uppstod en ny livsmiljö, en ekologisk nisch, där ett av de viktigaste kraven för överlevnad var att kunna leva i människans närhet. I den här nischen lever idag till exempel möss, råttor, duvor och många insekter utan några större svårigheter. För en varg gällde det att kunna plocka åt sig godbitar från skräphögarna före de andra.

Och det var de vargar som först vågade sig fram till människornas boningar och som kunde stanna längst som fick mest att äta. Coppinger tänker sig att en lokal vargstam på det här viset långsamt delade sig i två grenar, där den ena gruppen genom naturligt urval blev alltmer anpassad till ett liv som avfallsätare runt människans hyddor och grottor. De djur som bär på egenskapen att tåla stressen från människans närvaro får mer att äta och kan därmed fostra fler ungar. Deras gener sprids alltså i gruppen och arten förändras. De som inte klarade av livet runt lägereldarna fick försörja sig på gammalt hederligt sätt i vildmarken.

De arkeologiska fynden har hittills inte kunnat bekräfta den här eller andra teorier om hur det gick till när hunden flyttade in i vår värld. Vad vi vet idag, det är att hundar plötsligt dyker upp i utgrävningarna för cirka 15.000 år sedan.

En av de äldsta hundar man känner till hittades i en stenåldersgrav i Oberkassel i Tyskland. Den är ungefär 14.000 år gammal. I graven låg en man i 50-årsåldern, en kvinna på cirka 25, och en hund.

För två år sedan grävde ryska arkeologer fram två hundar som är mellan 13 och 17.000 år gamla i västra Ryssland. De här bestarna levde bland istidsjägare. De var över 70 centimeter över manken och deras kvarlevor låg bland benen från mammutar, renar och fjällrävar. Man kan anta att de stora hundarna var en ovärderlig hjälp i jakten på den karga istidstundran. Men de kunde tydligen också tjänstgöra som vandrande skafferi. Hundarnas skallar skiljer sig tydligt från vargar, och en av dem har dessutom ett hål som tycks vara till för att man ska komma åt den proteinrika hjärnan.

(Men se alltså den här artikeln för nyare, betydligt äldre fynd)

Den forntida hund som fått mest uppmärksamhet hittades i Israel på 70-talet. Vid den gamla boplatsen Ein Mallaha grävde arkeologer fram ett komplett skelett av en hundvalp i en grav. Där låg också en gammal kvinna som lagts till vila med ena handen på valpen. Graven är 11-12.000 år gammal och kvinnans hand på den lilla hunden är märkligt lik en ömhetsbetygelse. 

Ein Mallaha består av lämningar av vad som kan vara de äldsta permanenta boplatserna i människans historia. Här finns de första spåren av jordbruk, men inga spår av några andra av de husdjur som var med och skapade de tidiga samhällena.

Här fanns inga får eller getter eller nötkreatur. Allt tyder på att hunden var det första vilda djur som fick en permanent plats i människans värld.  

Fynden visar att hunden har följt människan i spåren ända sedan de dagar då alla läger var tillfälliga och människorna var nomader. Till exempel har man hittat nära 9.000-åriga rester av hundar vid utgrävningar i Nordamerika. I Koster i Illinois, USA, låg fyra hundar begravda på samma sätt som människorna på platsen. Inget tyder på att de har ätits.

Hunden tillhör familjen Canidae, hunddjur på svenska. Den etiketten delar de med 36 andra nu levande arter. Dit hör vargen, schakalen, den amerikanska prärievargen – coyoten - och den afrikanska vildhunden. Men också räven och den australiensiska dingon är i medlemmar i den stora familjen. Inom familjen är det vargen, schakalen och coyoten som varit kandidater till rollen som alla hundars ursprung. De har nämligen samma antal kromosomer i cellkärnan som hundar. Det betyder att de kan föröka sig med hundar, eller med varandra. Det gör det också teoretiskt möjligt att alla tre arterna kan ha varit inblandade i hundens tillkomst.

Frågan om vilket av djuren som förvandlats från vild jägare till husdjur, den löstes med hjälp av DNA-analys.

Med moderna genetiska metoder går det att spåra släktskap över längre tidsperioder.  I alla djurceller finns små kraftverk, mitokondrier. De här mikroskopiska kornen bär på sitt eget DNA, sin egen arvsmassa, och den ärvs bara från modern. Med tiden uppstår små förändringar i mitokondriernas rader av gener. Om man jämför olikheter i gensekvenser mellan två närbesläktade arter så kan man räkna ut hur länge sedan de två arterna skildes åt. Mitokondriernas DNA fungerar alltså som en biologisk klocka från gångna epoker. 

Genom analys av mitokondriernas DNA i hundceller kunde den amerikanske forskaren Robert K Wayne på 90-talet slå fast att det var vargen som var hundens allra närmaste släkting. Varken schakalen eller coyoten kunde komma ifråga som urhundar, inte ens som bidragsgivare till genpoolen.

Hunden var en varg, och de två är så genetiskt lika att man skulle kunna kalla vargen för en hundras bland andra.

Men det gick inte att säga bestämt vilka vargar som låg närmast hunden, eller om flera varggrupper var inblandade i hundens tillkomst. Resultatet visade alltså inte ifall vargen tämjts till hund en enda gång, eller om det hade skett flera gånger på olika platser på jorden.

Waynes resultat pekade på att hunden och vargen skildes åt för 140 000 år sedan.

Det är en extremt hög ålder för hunden, eftersom det skulle betyda att det fanns hundar mycket långt innan det finns några arkeologiska spår av dem. Innebar det att hunden levde som vild art innan den hamnade under människans kontroll? Eller att hunden blev en del av vår kultur långt tidigare än vi trott?

De frågorna fick ett tydligare svar när en stor studie avslutades vid Tekniska Högskolan i Stockholm. Molekylärbiologen Peter Savolainen och hans grupp hade vid flera tillfällen fått i uppdrag att identifiera hundhår åt polisen i brottsutredningar. Människan och hunden är ju så tätt lierade med varandra att om man kan identifiera hunden, så kan man i praktiken ofta också identifiera hundens husse.

Vid DNA-bestämningar av hår använder man just mitokondrie-DNA. Men man måste ha något att jämföra med för att kunna göra en bra identifiering. När man till exempel gör DNA-identifiering av människor så använder man sig av en statistisk databas med DNA från ett antal svenskar.

Peter Savolainen och hans medarbetare började samla hundhår från hela världen för att skaffa sig en databas, och resultatet blev ett hundarnas släktträd som publicerades i tidskriften Science år 2002.

I undersökningen ingick över 600 hundar och vargar från hela världen, ett betydligt större material än Wayne använt. De typer av arvsmassa som man hittat pekade på att hunden härstammade från östra Asien. Det är nämligen där som variationen i DNA är störst, och därmed har det gått längre tid sedan arten bildades. Mera exakt placering i geografin går inte att ge idag, men en gissning från forskarna själva är att de första hundarna hörde hemma någonstans i dagens Kina.

Savolainen kunde också dela in hundarna i några huvudgrupper som ger vid handen att alla nu levande hundar härstammar från fem stycken tikar – mitokondriernas DNA ärvs ju bara på moderssidan.

De här grupperna motsvarar inte några av dagens hundraser. Våra moderna raser är resultatet av avel under de senaste ettusen åren.

Hur var det med hundens ålder då? Ja, där finns ännu inget klart svar. Hundarna dyker upp i historien någonstans för mellan 40.000 och 15.000 år sedan, enligt den här genetiska analysen. Peter Savolainen själv sätter sina pengar på det yngre datumet, eftersom det är då som hundar börjar dyka upp i de arkeologiska utgrävningarna. 

En annan grupp gjorde en parallell studie av amerikanska hundar. För 10-12.000 år sen vandrade familjegrupper av istidsjägare ner från östra Sibirien in i det som skulle bli Norra Amerika.

Frågan var ifall de första människorna i den nya världen hade med sig hundar, eller om de ursprungliga indianerna skaffade sig en egen hundstam med den amerikanska gråvargen som råmaterial.

Svaret vet vi redan. Det visade sig att även indianernas hundar har samma ursprung som våra. De människor som tog sig över landbryggan i nuvarande Berings sund för att erövra den nya kontinenten hade alltså hundar i sitt följe.

Peter Savolainen och hans grupp på KTH i Stockholm arbetar just nu med att ge en mer exakt geografisk placering av de första hundarna. De hoppas också snart kunna publicera resultat som kan berätta om hur människan har vandrat över jorden. Hittar man hunden så hittar man snart husse och matte, som bekant. 

Raymond Coppinger och andra beteendeforskare tror alltså att vargar någon gång under stenåldern började söka sig till människan för att kunna lättare hitta föda, och så småningom blev de allt tamare. Om Peter Savolainen har rätt, att alla hundar härstammar från fem urmödrar, så räcker det att det här scenariot utspelade sig någon enstaka gång, någonstans i det stora asiatiska inlandet, för att effekterna av det skulle sprida sig över hela jorden.

Enligt den här teorin skulle alltså en grupp av allt tamare vargar ha strukit omkring flockarna av människor. Kanske något som vi kan kalla för för-hundar började följa efter de nomadiserande jägar- och samlarklanerna för att ta reda på rester från jakt och måltider. Det skulle kunna vara djur vars skelett inte går att skilja från vargar i det arkeologiska materialet.

När människorna blir bofasta så stannar hundarna också upp. Nu blir det ännu viktigare att våga sig nära hyddorna och skräphögarna.

De före detta vargarna förvandlas långsamt till ett slags strykarhundar vid människolägren. Hundar som kunde varna om främlingar närmade sig, som blev allt sällskapligare, och som tog hand om överflödigt illaluktande skräp. Det är det här, säger Coppinger, som är bakgrunden till en av våra hundars minst tilltalande egenskaper: de gillar att äta skit.

Man kan till exempel tänka sig hur den människoanpassade varghunden fick hålla småbarnen rena långt innan det fanns några blöjor.

Det är också lätt att tänka sig vilken nytta en grupp jägare har av hunden. Många forskare är övertygade om att forntida jägarfolk utrotade flera djurarter under sin framfart. Mammutar, jättestrutsar, stora sengångare och många andra stora djur försvann samtidigt som människorna dök upp, såväl i Nord- och Sydamerika som i Australien. Det scenariot blir bara än troligare om de hade jakthundar till sin hjälp.  

Men så dyker nästa fråga upp. Hur i all världen blev de här tama vargarna så annorlunda?

Varför är de inte fortfarande vargar, bara med ett annat temperament? Istället har vi dagens närmast oändliga variation som gör att vissa hundraser mer liknar grå ekorrar än gråvargar. Varifrån kommer alla trubbiga nosar och prickiga pälsar? Hur blev vargen en collie eller en trippande pudel? Svaret finns förmodligen ute i de sibiriska skogarna.

Den sovjetiska biologin raserades nästan under Stalins regim. Stalins egen biolog Lysenko härskade över vetenskapen och han bannlyste alla som inte accepterade hans marxistiska variant av genetiken. Jurij Beljajev var en av många begåvade forskare som förvisades från Moskva till Sibirien.

Beljajev hade en idé om att alla husdjur i människans tjänst framför allt har avlats fram med en egenskap för ögonen, nämligen hur lätt det var att göra dem tama och hanterbara.

Eftersom beteendet är förankrat i djurets biologi så kan man tänka sig att en sådan avel kan medföra andra förändringar. Beljajev bestämde sig för att testa hypotesen i ett långsiktigt försök. På en experimentfarm utanför Novosibirsk började han på 50-talet avla fram tama silverrävar. Efter 40 år skulle försöket ge häpnadsväckande resultat.

I varje ny kull av rävar som föddes på farmen så klassade man ungarna efter deras tamhet. Uppfödarna bedömde om de kunde matas eller klappas, om de bet eller flydde, eller om de rentav sökte uppmärksamhet från skötarna. Bara de allra tamaste fick fortplanta sig vidare. Detta var det enda drag som styrde aveln, och rävarna ”tämjdes” aldrig. De fick leva för sig själva bland andra rävar. 

Efter mer än 30 generationer hade man fått rävar som aktivt sökte mänskligt sällskap och som gärna slickade händerna på skötarna, men det mest förbluffande var andra förändringar som dök upp bland ungarna.

Vissa började få hängande öron, andra fick svansar som rullade ihop sig. Pälsar blev fläckiga, ben blev onormalt långa eller korta. De började med andra ord visa upp drag som inte finns hos vilda rävar, men som ofta förekommer bland hundar, och även andra tamdjur. Vad var det som hade hänt?

De genetiska förändringar som gjorde rävarna tama fick dem samtidigt att likna hundar också till det yttre. 

Beljajev dog på 80-talet, men hans medarbetare har fortsatt räv-experimentet och de kan konstatera att hans ursprungliga tanke på något sätt stämmer. Tamhet hos ett djur medför andra biologiska förändringar. Men hur kan det gå till?

Beljajevs egen förklaring är att när man lyckas förändra de faktorer som styr beteendet så kommer man samtidigt åt andra knappar i ärftlighetsmekanismen som ger just de här förändringarna. Nyckeln är produktionen av vissa centrala hormoner i kroppen.

De tama rävarna har till exempel betydligt lägre halter av stresshormoner än sina vildare syskon och kusiner. Det är det som gör att de kan låta bli att fly från människor eller bitas i panik. Man har också hittat tydliga förändringar i hjärnbarkens signalsystem. De här ämnena, så kallade neurotransmittorer, exempelvis serotonin, är inte bara viktiga för hjärnans arbete. De är samtidigt intimt kopplade till den tidiga fosterutvecklingen.

De hormoner och signalsubstanser som förändrades när de tama rävarna avlades fram, de är med och styr tidsföljden i den obegripligt komplexa process som är embryots utveckling till ett färdigt foster.

Det var just det här som var Beljajevs arbetshypotes, och hans försök med rävarna verkar ge honom rätt. Genom att ändra de genetiska grunderna för rävarnas beteende så får man stora variationer i utseendet på köpet.

En färdigutvecklad individ börjar som en enda cell. Vad som händer sen är celldelning på celldelning tills alla nödvändiga typer av vävnad har bildats i rätt mängd och hamnat på rätt plats. Om viktiga styrfunktioner ändras så kan det ge stora förändringar i slutresultatet. En egenskap som lätt påverkas på det här sättet är pigmentproduktionen, alltså färgen på pälsen. Tillväxten av vissa kroppsdelar som benen eller käkpartiet börjar variera. De gener som slås på och av under tillblivandet får nya instruktioner. Det gör att hela livscykeln löper efter en annan tidtabell. Drag som hör till barndom och ungdom kan bli permanenta hos vuxna individer. Och det tycks vara just det som har hänt med vargen som blev hund.

Hängande öron och hoprullade svansar är typiska drag hos valpar, både hos räv och varg. Hundarna behåller de egenskaperna även som vuxna.

Könsmogna vargar skäller inte, men valparna gör det. Hundens skall är alltså också en valpig förmåga som stannat kvar till vuxenstadiet. Hundar är därmed i en mening förvuxna valpar. Det är det som ger hunden dess barnsliga tillgivenhet och lekfullhet.

När vargarnas halter av hormoner och signalsubstanser ändrades, då började det synas på dem. Och rävexperimentet visar att det kan gå fort. Under kontrollerade former gick det på ungefär 30 generationer. I naturen kan det ta betydligt längre tid, men ändå på ett arkeologiskt ögonblick. De istidshundar som hittats i Ryssland var stora och varglika, men de kunde identifieras som hundar eftersom deras nosar var klart bredare och kortare än vargens. När man väl har fått den här möjligheten att mixtra med arvsanlagen så ligger vägen öppen för alla de raser vi kan se idag.

Men det vore ett misstag att betrakta den här processen som något slags urartning eller ett steg bakåt i utvecklingen. Fenomenet när egenskaper från en individs tidiga utveckling blir kvar hos vuxna individer kallas neoteni.

Det är ett vanligt fenomen i naturen och ett viktigt redskap i evolutionens verktygslåda. Det är faktiskt så att människan också har förändrats genom neoteni. Vår ansiktsform, till exempel, är ett tydligt fall. Det mänskliga käkpartiet är en ”barnform” av det framskjutna käkparti som vi ser hos våra närmaste apsläktingar, chimpansen och gorillan. Det är inte helt otroligt att många av våra sociala drag är utvecklade ur barnets tillit till och behov av andra. En följd av det är i så fall vårt behov av ömhet och den unikt mänskliga förkärleken för att ta hand om andra djurarter.

Som den gamla kvinnan som begravdes i Ein Mallaha tillsammans med sin valp för 12.000 år sedan.

 Nyheter från 2008, berättar om hundfynd som är betydligt äldre än de som var kända när artikeln skrevs. Fynd från Belgien som antyder att de första europeiska Homo sapiens hade hundar i sitt följe.

 mail@tomaslindblad.se                Hem igen