Tillbaka                                                          tomaslindblad.se

Homo Floresiensis

Den lilla människan från Flores

2004 års största vetenskapliga sensation hittades i en grotta i Indonesien. Skallen från en hittills okänd människoart väckte stor uppmärksamhet och skapade en våldsam vetenskaplig diskussion.

Fyndet av en ny dvärgmänniska på ön Flores gör att människans förhistoria måste skrivas om. Men hur, det är frågan.

Om det nu verkligen var en ny människa och inte en sjuk pygmé, som en del forskare fortfarande anser.

Drygt tre år senare fortsätter diskussionerna, men forskarvärlden börjar enas. Homo floresiensis är en ny art, och hon levde samtidigt som vi, Homo sapiens.

Det betyder att hon är den enda levande samtida släkting vi haft möjlighet att se i ögonen, sedan neandertalmänniskan försvann för 30 000 år sedan.

Liang Bua

De första lämningarna efter floresmänniskan hittades sex meter under golvet i en kalkstensgrotta 25 kilometer från ön Flores kust.

Benen var inte fossila, utan hade mjuknat på grund av fukten i grottan och enligt upptäckarna var de sköra som fuktigt papper.

Efter mätningar, jämförelser och dateringar förstod det australisk-indonesiska forskarteamet att de hade ramlat över en meterhög mänsklig varelse, med en hjärna stor som en grapefrukt, och som levde tillsammans med dvärgelefanter och jätteödlor för 18 000 år sedan.

”Hakan föll ner till knäna”, sade den australiensiske antropologen Peter Brown när han beskrev sin reaktion. Den lilla människan beskrevs i en artikel i Nature i oktober 2004 och fick snabbt namnet ”hobbiten”, efter Tolkiens sagofigurer, som just då bekämpade ondskan på världens alla biodukar.

Senare gjordes fler fynd i grottan som heter Liang Bua.

Totalt har utgrävarna beskrivit ett så kallat typskelett, LB1, som är nästan komplett, inklusive huvud med tänder. LB2 är en tand från en annan individ, och LB3 till och med LB9 är diverse skelettdelar från andra hobbitar av olika ålder, men alla med samma kroppsproportioner som LB1. De har också hittat enkla stenverktyg intill skelettdelarna. Ett 12 000 år gammalt vulkaniskt asklager markerar slutet på bosättningarna i grottan.

Den första teorin blev att den här dvärgarten av människa utvecklats i isolering på ön, precis som de dvärgelefanter av arten Stegodon man också hittade i grottan. Öar kan göra märkliga saker med djurs storlek (se faktaruta).    

Homo floresiensis upptäcktes och namngavs av en grupp av forskare under ledning av australiensarna Peter Brown och Michael Morwood tillsammans med indonesiern Thomas Sutikna, och det var den sistnämnde som gjorde själva fyndet.

Det är inte småpotatis i den antropologiska världen att hitta en ny art i människans utvecklingsfamilj. Det är sådant som kan lägga grunden för en hel karriär och göra upptäckaren berömd för resten av livet, med priser, medial uppmärksamhet och ständiga inbjudningar till föreläsningsturnéer. Men människans utvecklingshistoria är också ett fält där hårda vetenskapliga strider utkämpas.

Det hittas inte så många fossil av homininer, som den artfamilj kallas där människan och hennes föregångare ingår. Någon har uppskattat att alla de fossila ben som ligger till grund för vår syn på människans framväxt skulle få plats på flaket till en Toyota-pickup. Och varje fynd leder till långa och hårda debatter om artbestämning, släktskap och eventuell intelligens och kultur hos den art som det handlar om. 

Homo floresiensis skulle inte bli något undantag. Den verbala slagväxlingen blev tidvis brutal, mätt med forskningsvärldens måttstock.

Strax efter publiceringen av fyndet krävde Indonesiens ledande antropolog, den nu 77-årige Teuku Jacob, att få undersöka benen från Flores. Jacob är en man med stort inflytande i Indonesien. Han fick skeletten och behöll dem vid sitt universitet i Yogyakarta på Java i åtskilliga månader. Efter upprepade böner skickades fynden tillbaka till Jakarta, där upptäckaren Sutikna arbetar. Då var ett par av benen, inklusive skallen och bäckenet, skadade, och två delar saknades.

Tillsammans med den australiensiske antropologen Alan Thorne förklarade Jacob efter sin undersökning att LB1 inte var någon ny art, och det var inte en kvinna, som Brown, Sutikna och Moorwood trodde, utan en man.

Fyndet i Liang Bua var, enligt deras kritiska rapport, lämningarna efter en vanlig människa, visserligen en pygmé, men likväl en Homo sapiens. Mannen ifråga var sjuk, med dåliga tänder och led av ett tillstånd som kallas mikrocefali, en missbildning vars namn betyder litet huvud, och som tar sig uttryck just genom att huvudet och därmed hjärnan blir förkrympt.

Deras artikel skulle enkelt kunna sammanfattas som: ”Tyvärr, mina herrar. Det ni har hittat ändrar ingenting i vår uppfattning om människans utveckling.”  

Men i takt med att fler data från fynden blivit tillgängliga har allt fler forskare hoppat in i striden. Någon visade att proportionerna i skelettet inte alls stämde med de pygméer som lever i Afrika och Asien idag.

En annan att inte heller skallens tjocklek passar in på en missbildad person. Mycket uppmärksamhet fick Dean Falk vid State University of Florida. Hon gjorde en datoriserad jämförelse mellan tio mikrocefala skallar och LB1. Och hennes slutsats blev att hobbithjärnan definitivt inte är en missbildad Homo sapiens-hjärna utan något helt annat. Under hösten 2007 kunde också en expert på handledens utveckling visa att Homo floresiensis handledsben var mycket mer lika handleden från en chimpans än vår. Hon kommer alltså uppenbarligen från en gammal utvecklingslinje och är en ganska avlägsen släkting till oss.

- Jag var rätt övertygad från början om att det här var en ny art, säger evolutionsbiologen Per Ahlberg i Uppsala. Man får en intuitiv känsla för vad som är normalt och sjukt när man handskas mycket med fossil, och det här såg annorlunda, men normalt ut.

Men det som fick Per Ahlberg helt övertygad var analysen av handleden.

- Den är så annorlunda, och samtidigt så nära en mer primitiv form. Man ska komma ihåg att neandertalarna till exempel hade samma handledsform som vi har. Så det här är en helt annan konstruktion.

Ett annat viktigt bevis för att det handlar om en ny, tidigare okänd art är att utgrävningsteamet hittat flera skelett på helt skilda nivåer i grottan som alla ser likadana ut, med samma proportioner. Den lilla LB1 var alltså en typisk representant för gruppen, inte någon egenartad sjukling.

Vågskålen har långsamt men definitivt tippat över till hobbitens fördel. Homo floresiensis har idag börjat ta sin plats i historien som ytterligare en art i människans utvecklingslinje. Men kritikerna har ännu inte gett med sig. 

Man kan undra vad det är som gör att extremt kunniga, erfarna och ansedda vetenskapsmän och kvinnor kan tolka samma data på så olika sätt, och dessutom kommentera andras resultat som ”nonsens”, eller ”helt osannolika”.

En del av förklaringen är att misstron mot hobbiten speglar en gammal strid om människans ursprung. Många av dem som är skeptiska till fyndet har mycket svårt att köpa tanken på en ny art i Indonesien, för det stämmer inte riktigt med deras bild av mänsklighetens rötter. Kritikerna, som anser att LB1 är en pygmé med förkrympt hjärna, är praktiskt taget samtliga företrädare för den så kallade multiregionala teorin om människans utveckling (se faktaruta).

- Det är väl inget som direkt skulle motsäga den teorin, men däremot passar det ”out of Africa”-hypotesen som hand i handske, säger evolutionsbiologen Per Ahlberg.

- Man kan mycket väl tänka sig att en tidig utvandrare från Afrika trängst undan, men en liten spillra har levt kvar på en isolerad plats, och har dessutom utvecklats mot en dvärgform på en ö. Allt det där känner vi till från flera andra exempel. Neandertalmänniskan levde ju kvar som en liten grupp i Spanien i flera tusen år, till exempel.    

Men om vi nu erkänner den lilla kvinnan från Liang Bua som en representant för en ny och okänd art, Homo eller någon annan, vad vet vi då om henne och hennes artfränder?

De bevarade benen kommer från en individ som är 106 centimeter lång, och som kan ha vägt mellan 20 och 35 kilo, beroende på hur uppskattningen görs. De förhållandevis långa armarna antyder att hon var bättre på att klättra i träd än vad vi är, men fortfarande saknas till exempel händer och fötter, delar som är viktiga för att avslöja några närmare detaljer om hennes beteende.

Tänderna visar att floresmänniskan troligen hade en rätt varierad matsedel på sin tropiska ö med mycket frukt, grönsaker och rötter. Eftersom de var så små kan man tänka sig att de åt mycket insekter. I deras grotta fanns rester från ödlor, sköldpaddor, fisk och gnagare. Man hittade också lämningar efter eld, som möjligen har använts vid matlagning. Och, dessutom, verktyg tillsammans med ben från dvärgelefanten Stegodon.

De enkla stenverktyg som hittats i grottan kan ha använts till att stycka dvärgelefanter. Men de kan också varit till för att tillverka andra verktyg, kanske jaktvapen.

Efter att de senaste officiella rapporterna publicerats har utgrävningsteamet i Liang Bua hittat ytterligare benrester. De hade så sent som i somras funnit lämningar från sammanlagt tolv individer där den äldsta är 95 000 år gammal. Den nya arten har alltså funnits på Flores minst mer än dubbelt så länge som moderna människor.

En stor fråga som återstår att besvara är: var kom de ifrån, och var är alla deras förfäder? Blev de dvärgar på Flores, och i så fall, hur små var de från början?

Om Afrika är människans urhem, så måste alltså Homo floresiensis ha kommit därifrån. Men hon liknar inte riktigt någon av de släktingar vi känner till från de afrikanska fynden. En tidigare kandidat var alltså en art som heter Homo erectus, som spred sig österut från Afrika, och som skulle bli världskänd som fossil i Asien bland annat under namnen Peking-människan och Java-människan.

Den lilla hjärnans struktur antyder ett klart släktskap med erectus, skriver Dean Falk, som gjort dataanalyser av hjärnskålen. Men samtidigt är förhållandet mellan hjärnans och kroppens storlek mer likt det hos en betydligt äldre och primitivare familj: Australopithecus, alltså en sådan som det berömda fossilfyndet Lucy, som levde i Afrika för runt två miljoner år sedan. Analysen av handledens ben tyder också på det. Många antropologer lutar därför åt att floresmänniskan har ett äldre ursprung än erectus.

Även Michael Morwood, en av upptäckarna, har sagt att han numera tror att vår och Homo floresiensis sista gemensamma föregångare levde för två till tre miljoner år sedan. Det skulle betyda att raden av arter som utvandrade ur Afrika för att befolka resten av jorden utökas med ytterligare en. En art som kanske var betydligt mindre än oss redan då den lämnade sitt afrikanska hemområde, och som på något sätt tog sig hela vägen till Flores. En art som sedan utvecklats i isolering under mer än en miljon år.

Sedan juli 2007 fortsätter utgrävningarna i Liang Bua och nya fynd kommer att ge svar på många av frågorna. Fler verktyg och rester av måltider skulle visa på levnadsvanor och kultur. Var de intelligenta nog att tillverka konstföremål, till exempel? Och hur avancerade var egentligen deras redskap?

Ett DNA-prov skulle besvara åtskilliga frågor om släktskap och ursprung. Hittills har man inte lyckats hitta något bevarat DNA i de gamla benen. Men det är inte omöjligt.

- Vi har blivit överraskade förut av bevarat DNA i sådana här sub-fossila fynd i tropiska miljöer, säger Per Ahlberg. Och det skulle verkligen ge massor av viktig information. 

Men några frågor är knepigare än andra att besvara. För det första: hur kom de till Liang Bua?

Flores är en ö som alltid varit skild från öarna i väster. Mellan de västliga öarna i Indonesien, där Java, Sumatra och Borneo är de största, och de längre österut, löper den så kallade wallacelinjen, en djupgrav som gör att öarna inte ens under istidernas låga vattenstånd någonsin haft landkontakt med varandra.

För att komma till Flores västerifrån måste man korsa wallacelinjen. Den kortaste vägen går via sundet mellan Bali och Lombok, men det är trots allt åtskilliga kilometer brett, och det kräver något slags båt, oavsett när det skedde. Ingen annan hominin än Homo sapiens har, såvitt vi vet, kunnat färdas med farkoster över vattnet.

Och kanske den mest fantasieggande frågan av alla: är de små grottinvånarna från Liang Bua samma figurer som kallas Ebu gogo på Flores? Ett dvärgfolk som lever i folktron, skygga små människoliknande varelser som håller till i djungeln, och som ska ha varit synliga så sent som på 1800-talet? I så fall kan det betyda det att vi missat chansen att möta en art från mänsklighetens gryningstid öga mot öga med bara en hårsmån.   

Öarna skapar dvärgar

De sista mammutarna överlevde isolerade i tusentals år på Wrangels ö i nordöstra Sibirien. Men de var små, bara cirka två meter höga. 

På Cypern, Kreta och Malta fanns länge dvärgarter av bland annat flodhäst och elefanter. På Bali levde fram till 1930-talet världens minsta tiger. Historien har många exempel på djur som blivit mindre när livsutrymmet krymper. Stora däggdjur kräver stora ytor för att skaffa föda och öarnas begränsade yta gynnar den som blir mindre. Man behöver inte heller vara stor för att skydda sig mot stora rovdjur om de saknas på ön. Den begränsade genpoolen gör att förändringen mot allt mindre storlek kan gå relativt snabbt.     

Precis som dvärgelefanten Stegodon på Flores så kan alltså Homo floresiensis ha anpassat sig till de knappa villkoren på ön genom att bli mindre. Det är så Mbuti-folket i Afrikas regnskogar utvecklat sin småväxthet i genetisk och geografisk isolering. Men vi vet ännu inget om hur storväxta Flores-människorna var tidigare, eller var någonstans de minskade i storlek.

Kommer alla från Afrika, eller har folken utvecklats separat?

Människans arvsmassa kan avläsas som ett släktträd. DNA från cellernas mitokondrier visar hur världens folk är besläktade längs kvinnolinjen, och DNA från Y-kromosomen kan visa hur härstamningen ser ut på manssidan. De genetiska undersökningarna pekar mycket tydligt mot att vår art, Homo sapiens, utvecklades i Afrika, och att en liten grupp utvandrade därifrån för 50 – 70 000 år sedan. Den lilla gruppen gav sedan upphov till världens alla övriga folk, som följaktligen är nära släkt med varandra.

I det här scenariot levde alla människans föregångare på den stora afrikanska kontinenten som alltså är vårt urhem. Alla andra Homo-arter som hittas utanför Afrika är således också utvandrare, men från äldre vågor av emigranter.

Men det finns en konkurrerande teori, en äldre modell som utvecklades innan vi hade tillgång till genetiska analyser. Den kallas den multiregionala teorin, och det finns fortfarande ledande forskare som håller fast vid den, fast de blir allt färre.

Den går i korthet ut på att Homo sapiens utvecklades utanför Afrika på olika sätt i de skilda världsdelarna, och att vi är betydligt mindre besläktade med varandra än vad den afrikanska teorin antar. De asiatiska folken, exempelvis, är avkomlingar till Homo erectus, som bland annat har hittats på Java och i Kina. Européerna härstammar i den här modellen från neandertalarna. Det motsägs dock helt av DNA-analyserna.

Publicerad i Allt om Vetenskap 12 - 2007

mail@tomaslindblad.se                                          Hem igen