|
Experiment i ondska
(Från Allt om Vetenskap 5 - 2007)
Psykologiska experiment som testar gränserna för vårt beteende är ofta etiskt tveksamma och är därför sällsynta. Men några försök har genom åren givit uppseendeväckande resultat och nästan förvandlats till myter i det allmänna medvetandet. Här är sanningen om några av 1900-talets mest omtalade psykologiska experiment. Berättar de sanningen om den mänskliga naturen? Sommaren 1961, strax efter att USA skickat upp sin första astronaut i rymden, stod Adolf Eichmann inför rätta i Jerusalem. Eichmann var SS-officer under det andra världskriget. Han var mannen som organiserade transporterna till dödslägren i Polen, där miljontals människor miste livet. Efter kriget greps han i Argentina av Israels underrättelsetjänst och åtalades i en process som bevakades av världens nyhetsmedia. Vittne efter vittne berättade om ofattbara grymheter i Auschwitz, Treblinka och Majdanek, för en värld som just lyckats förtränga 40-talets fasor.
Samma sommar kunde invånarna i New Haven, Connecticut, läsa en liten annons i sin lokala tidning, the Register. En professor vid stadens berömda universitet, Yale, sökte efter försökspersoner till ett experiment som skulle utforska det mänskliga minnet och dess inlärningsförmåga. Alla som antogs skulle få fyra dollar plus 50 cent i busspengar om de i gengäld gav en timme av sin tid till försöket.
Professorn hette Stanley Milgram. Han hade sett den åtalade Adolf Eichmann på tv och förundrats över hur en så lågmäld och pedantisk person kunde förkroppsliga den brutala ondska som nazismen stod för. Eichmann påstod till sitt försvar att han bara lytt order och gjort vad som förväntades av honom. Milgram frågade sig om det var möjligt att få en fullt normal människa att begå så fruktansvärda handlingar på någon annans order. Experimentet var till för att besvara den frågan. Och svaret skulle bli otvetydigt.
De som anmälde sig till Milgrams försök möttes på universitetet av en inhyrd biologilärare i grå labbrock och med allvarlig uppsyn. Han var försöksledaren, som med universitetets auktoritet i ryggen skulle lotsa deltagarna genom proceduren. Samtidigt kom ytterligare en försöksperson. Försöksledaren förklarade att de nu skulle fördela rollerna, och en av de två frivilliga lottades att bli ”lärare”, och den andre blev ”elev”.
Vad den frivillige försökspersonen inte visste var att lottningen var uppgjord. Mannen som utsågs att bli ”elev” var en 47-årig revisor som var införstådd med experimentets regler och spelade samma roll om och om igen genom hela försöket. Nu fick den nyutnämnde läraren veta att det handlade om att få ”eleven” att lära sig ett antal ordpar utantill. Experimentet skulle avgöra om olika grader av bestraffning underlättade inlärningen. Varje gång eleven svarade fel på en fråga skulle läraren ge honom en elektrisk stöt och gradvis öka den elektriska spänningen tills svaret blev det korrekta.
Den ovetande försökspersonen placerades framför en panel med 30 strömbrytare i en rad, märkta från 15 till 450 volt. Varje gång en strömbrytare slogs till lyste en röd indikatorlampa, en voltmeter gjorde utslag och ett surrande ljud hördes. Knapparna var dessutom indelade i grupper, fyra och fyra, med beskrivningar från ”lätt stöt”, över ”medelstark stöt”, upp till ”fara: kraftig stöt”. Över de två sista strömbrytarna stod det bara ”XXX”.
Den nyutnämnda ”läraren” fick först själv känna på en stöt från den tredje knappen, märkt 45 volt och han kunde konstatera att det kändes. Men vad han inte visste var att det var den enda strömbrytare som var ansluten till någon elektrisk generator. Istället aktiverade spakarna en bandspelare med förinspelade ljud och protester från ”eleven”, som antogs sitta fastspänd i en stol bakom en vägg. Revisorn som spelade elev följde hela tiden sitt uppgjorda protokoll och såg till att svara fel ungefär tre gånger så ofta som han gav det rätta svaret på frågorna. Försöksledaren instruerade nu mannen vid generatorn att öka nivån på spänningen för varje felaktigt svar. När knappen märkt 75 volt slogs till hördes förutom det elektriska surrandet också ett tydligt stönande.
Vid 120 volt hördes en röst som ropade att det gjorde ont. Vid 150 volt skrek rösten, ”Släpp ut mig! Jag vill inte vara med längre! Jag vägrar att fortsätta!”. De plågade skriken och kraftiga protesterna fortsatte tills rösten vid 300 volts-nivån vägrade att besvara lärarens frågor. Efter 330 volt hördes inte längre vare sig svar eller protester. Det var bara tyst bakom skärmen. Milgram hade i förväg gjort en mindre undersökning bland sina egna studenter och frågat hur många människor de trodde var beredda att fortsätta upp till den högsta nivån, 450 volt. Bara några få sadister, blev svaret. Den genomsnittliga gissningen hamnade på lite över en procent av deltagarna.
Med den här första versionen av experimentet testades 40 personer, samtliga män. Många av dem tvekade, plågades och frågade om det verkligen var nödvändigt att fortsätta att utdela de smärtsamma stötarna. De uppmanades alltid, korrekt men inte bryskt, att fortsätta försöket. Det verkliga resultatet blev att ingen vägrade helt att fortsätta förrän de nått upp till 300 volt. 26 av de 40 gick hela vägen, upp till 450 volt, långt förbi skriken av smärta och protesterna, över den nivå där märkningen sa ”Fara”, och förbi det stadium där offret tystnat. 65 procent av ett slumpvis urval av amerikanska män mellan 20 och 50 år var beredda att utdela livsfarliga elektriska stötar till en okänd person trots att offret bad om nåd och skrek av smärta. Så länge det fanns en person med auktoritet som uppmanade dem till det, en person som uppenbarligen tog ansvar för vad som skedde, så kunde de göra det.
Milgram upprepade försöket i flera olika varianter. Han upptäckte att det var lättare för försökspersonerna att plåga sitt offer om de inte såg honom. I en version fick de befinna sig i samma rum som den timide revisorn, som tappert spelade sin roll. Då var det sexton deltagare som gick hela vägen. Till och med när ”lärarna” hade kroppskontakt med sin elev kunde professorn förmå tolv av dem att utdela de kraftigaste stötarna. Ytterligare en variant var att ”eleven” klagade över sitt dåliga hjärta under processen. Detta är vad försökspersonen fick höra enligt Milgrams eget försöksprotokoll: 330 Volt: (Långt och intensivt ångestskrik.) Släpp ut mig. Släpp ut mig. Jag har problem med hjärtat. Släpp ut mig, säger jag. (Hysteriskt) Släpp ut mig. Ni har ingen rätt att tvinga mig kvar. Släpp ut mig! Efter 345 volt tystnade skriken.
Resultatet blev detsamma som första gången: 26 av 40, 65 procent, gick ända upp till 450 volt med den hjärtsjuke mannen på andra sidan väggen. Milgrams experiment har genom åren upprepats i flera länder, med yngre och äldre deltagare och med kvinnor i stället för män. I en sammanställning av samtliga vetenskapligt genomförda försök konstaterar Milgrams elev, Thomas Blass, att resultaten från 1961 står sig. Det blir ingen större variation. Inte om det görs med kvinnor, tyskar, japaner eller några andra. Milgram fick mycket kritik för sitt experiment. Många tyckte att han handskades oansvarigt med försökspersonerna. Många av dem blev skakade av upplevelsen, en del förstod inte vad de varit med om. Andra kritiker ansåg att han försökte släta över nazisternas övergrepp.
Milgram, som själv var av judisk härkomst, sa att han bara visat att vanliga människor som gör sitt jobb lätt kan bli del av en destruktiv process, även om det går rakt emot deras egen moral. I kampen mellan auktoritetens vilja och individens allra starkaste moraluppfattningar vinner ofta auktoriteten, sa Milgram. Tio år senare vände sig USA:s militär till en av Milgrams gamla kolleger och studiekamrater, Philip Zimbardo vid Stanforduniversitetet, för att få hjälp. Försvarsmakten var bekymrad över de svåra problem man hade i flottans och marinkårens fängelser med våld och ständiga konflikter. Vid den här tiden, 1971, rasade kriget i Sydostasien. USA försökte dra sig ur den kostsamma konflikten genom den så kallade vietnamiseringspolitiken; amerikanska trupper skulle ersättas av sydvietnameser i kampen mot Nord och FNL-gerillan. Men fortfarande hade amerikanerna nära 200.000 man under vapen i Indokina. Många av dem var unga soldater under stor press i ett auktoritärt system. En förklaring till tillståndet i fängelserna var att det var ovanligt våldsbenägna och sadistiska individer som sökte sig till uppgifter som fängelsevakter. Zimbardo beslutade sig för att undersöka frågan genom ett praktiskt experiment.
Av 75 frivilliga blev 24 utvalda. Samtliga beskrevs som ”normala, friska manliga studenter, företrädesvis från den vita medelklassen”. Inga av de utvalda kände varandra före det som skulle bli känt som Fängelseexperimentet på Stanford. Deltagarna delades slumpvis in i två grupper, fångar och vakter. Fängelset var källaren på Stanfords psykologiska institution, där man byggt celler och installerat en videokamera. Vakterna utrustades med batong och visselpipa, en uniform och mörka glasögon. Fångarna fick säckiga rockar utan underkläder och gummisandaler, som gjorde att de hasade fram och hade svårt att inta en värdig hållning. De försågs med ett nummer på kläderna, och en metallkedja om ena vristen.
Vakterna blev informerade om sina arbetsuppgifter, sina skift, mattider för fångarna, hur man skulle rapportera ”kritiska incidenter” med mera. Huvuduppdraget var att hålla en sådan ordning så att fängelset kunde fungera. De fick inga instruktioner om hur de skulle förhålla sig till fångarna mer än att fysiska bestraffningar inte var tillåtna. Varje dag skulle fångarna få tre mål mat, tre övervakade toalettbesök plus två timmar för läsning eller att skriva brev. En gång per vaktskift skulle fångarna ställa upp för ett upprop, för att bekräfta att samtliga var närvarande och att alla fångar kunde sitt eget id-nummer. Vakterna levde i tron att försöket gick ut på att studera fångarnas rektioner. Men det var minst lika mycket dem själva det handlade om. Fängelseexperimentet på Stanford var tänkt att vara i två veckor, men det avbröts efter sex dagar.
Redan andra dagen utbröt en mindre revolt bland fångarna. Vakterna tog resolut itu med dem bland annat genom att angripa dem med eldsläckare. Flera av dem jobbade frivilligt övertid för att återinföra ordningen på avdelningen. Fångarnas uppropsrutin som från början klarades av på tio minuter, utvecklades till plågsamma timslånga pass där fångarna fick utstå tvångsexercis och fysisk bestraffning. Rätten att gå på toaletten förvandlades till ett privilegium som kunde förvägras en fånge. De kunde få gå utan mat, eller bestraffas genom att deras madrasser togs bort ur cellerna. De fick rengöra toaletter med bara händerna. Några tvingades gå nakna och fick utstå sexuellt förnedrande behandling. Fem av fångarna släpptes ut redan innan experimentet avbröts på grund av att de höll på att bryta samman psykiskt. Vakterna blev allt mer aggressiva, särskilt nattetid, när de inte trodde att de filmades. Enligt Zimbardo uppvisade en tredjedel av vakterna genuint sadistiska tendenser. Vakter och fångar kunde från starten av försöket i princip utveckla vilken form av umgänge som helst. Men omständigheterna fick deras relationer att spåra ur fullständigt. Valet av vem som skulle bli fånge respektive vakt skedde helt slumpmässigt.
Zimbardo tyckte sig därmed visa att problemen i fängelset inte beror på vem som jobbar där, utan att själva situationen skapar det sadistiska beteendet. Vakterna i experimentet blev besvikna när projektet blåstes av i förtid. De hade drabbats av vad Zimbardo kallade ”maktens patologi”. De njöt av sin makt och sörjde över att tvingas återgå till det normala livet igen. Philip Zimbardo är fortfarande aktiv som psykolog och han vittnade till försvar för sergeant Ivan Fredrick, en av de amerikanska soldater som åtalades för övergrepp mot fångar i Abu Ghraib-fängelset i Bagdad. Zimbardo ville ifrågasätta den officiella versionen som påstod att det var några särskilt olämpliga rötägg som stod för de uppmärksammade övergreppen. Enligt fängelseexperimentet från 1971 är det situationen i sig som skapar beteendet, och Zimbardo pläderade för ett mildare straff eftersom han hävdade att ytterst få personer kan stå emot grupptrycket i fängelsesystemet. Domaren höll inte med, utan dömde Fredrick till maximistraffet, åtta års fängelse och degradering.
Både Zimbardo och Milgram lyckades visa att det inte alltid är vår inlärda moral som styr våra handlingar. Vi själva är övertygade om att vi inte skulle bete oss som försökspersonerna i de här experimenten, men det var förmodligen de också innan de satte igång. Å ena sidan tycks det vara skrämmande enkelt att få oss att begå otäcka handlingar, saker som vi inte vill kännas vid. Men å andra sidan visar de här försöken att ondskan inte är en medfödd egenskap. Onda handlingar uppstår i vissa situationer, och det är svårt att veta vem som blir ond och vem som blir god. Några vägrade att fullfölja Milgrams hela program när eleven skrek av smärta, men det var en minoritet. Zimbardo konstaterar att det fanns vakter i hans fängelse som inte betedde sig sadistiskt. De var ”hårda, men rättvisa”, som han uttrycker det. Men de gjorde heller inget för att ingripa när deras kolleger gav sig på fångarna. Jane Elliott var en 35-årig lågstadielärare i en liten stad i den amerikanska mellanvästern när Martin Luther King mördades 1968. Riceville i Iowa är än idag en liten jordbruksort där majsen växer hög, med helvit befolkning och utan några rasmotsättningar. Därför tyckte hon att det var svårt att förklara innebörden av mordet på pastor King för sina tredjeklassare. Men den idé hon fick den här morgonen skulle göra henne berömd i hela landet. Hon började med att fråga barnen om de kunde förstå hur det kändes att bli sämre behandlad på grund av sin hudfärg, och om de ville vara med på en övning för att få känna på det. Barnen ställde upp med tioåringars vanliga entusiasm, och Fröken Elliott började förklara att det finns ett kemiskt ämne i kroppen som heter melanin, och att det avgör vilken färg man får på hud, hår och ögon. Och det är också melaninet som gör oss intelligenta. Ju mer melanin, desto smartare blir man. Alltså är de brunögda smartare än de blåögda, lär sig fortare, uppför sig bättre och kommer ihåg vad de lär sig, fick barnen veta.
Nya ordningsregler infördes i klassen. Brunögda barn fick längre rast, uppmuntrades i skolarbetet, och fick hela tiden veta att de var duktigare än sina blåögda kamrater. De brunögda fick ständiga påminnelser om minsta misstag och sin lägre rang. De tvingades dricka vatten ut pappmuggar, bara de brunögda kunde dricka direkt från vattenfontänen. Resultaten av den här improviserade leken blev snabbare och mer omfattande än Jane Elliott hade väntat sig. Blyga brunögda barn förvandlades till självsäkra ledartyper. Duktiga blåögda elever fick plötsligt svårt med multiplikationstabellen. De brunögda började dominera, och de blåögda drog sig tillbaka.
Nästa skoldag vändes rollerna upp och ner. Jane Elliott förklarade att hon hade ljugit för barnen. Det var faktiskt precis tvärtom. Blåögda människor är mycket intelligentare och är bättre på alla sätt än de brunögda. I en dokumentärfilm från 1970 skildras hur Jane Elliott gör samma övning i samma skola, fast med en ny klass. I det ögonblick när hon kastar om rollerna sveper kameran över klassen. En blåögd pojke vaknar till och man ser hur glädjen tänds i hans blick när han inser att han nu tillhör den privilegierade gruppen. En brunögd pojke gömmer huvudet i armarna på skolbänken när han inser att han plötsligt blivit en av de dumma.
Efter övningen sa en av flickorna: ”Jag fick extra rast. Det kändes som om jag kunde slå till nån av de blåögda om jag hade lust. Nästa dag ville jag bara sluta skolan.” Jane Elliotts klass i Riceville blev omskriven i lokaltidningen. En månad senare satt lärarinnan i Johnny Carsons tv-show och berättade för hela USA om sin övning. Än idag, mer än 35 år senare, föreläser hon och utför övningen i skolor och på andra institutioner. Hon får både hatbrev och uppmuntran, och psykologer har sagt att hon begår barnmisshandel. Andra, till exempel Philip Zimbardo, anser att Jane Elliotts övning är en effektiv vaccinering mot fördomar och diskriminering.
Jane Elliotts lek med ögonfärgerna är inget vetenskapligt psykologiskt experiment. Det är en klassrumsövning som ska ge en insikt till deltagarna. Men det finns mer klassiskt utförda försök som bekräftar bilden av hur lätt förväntningar får verkliga effekter. Stereotyperna får makt över oss utan att vi märker det. Socialpsykologen Claude M Steele, som är en pionjärerna på det här området, har till exempel visat att afroamerikaner får klart sämre resultat på begåvningstester om de först får ange vilken ras de tillhör. Den utbredda uppfattningen att svarta är mindre intelligenta än vita får dem att prestera sämre. En annan studie, som publicerades i Science förra året visar att kvinnor blir sämre i matematik om de först får läsa en text där det påstås att kvinnor är genetiskt olämpliga för matte. Om de istället får veta att kvinnor kan vara sämre i matematik än män på grund av att de har andra livserfarenheter, inte på grund av arvsanlagen, då gör de bättre ifrån sig.
De här experimenten med vårt beteende kan leda till en mängd slutsatser om människans natur, både positiva och negativa. Philip Zimbardo, mannen bakom fängelseexperimentet, står för en av de mer optimistiska i sin teori om ”det banala hjältemodet”. Både hans och Milgrams experiment, säger Zimbardo, visar att ondska inte är en egenskap som sitter i själen. Den föds ur situationen. Vem som helst kan bli grym och sadistisk av omständigheterna. Men då gäller också samma sak för godheten, säger han. Hjältemodet sitter inte i bröstet på vissa stora personer, det föds i ögonblicket. Vi kan alla bli hjältar genom att säga nej när ett stort eller litet övergrepp begås. Asch Vilken av linjerna a, b och c är lika lång som linjen i den vänstra rutan? En lätt uppgift kan det tyckas. Men vad händer om alla runt omkring dig tycker något annat? Socialpsykologen Solomon Asch lät 1951 sina studenter lösa uppgiften, men i samma rum som en grupp införstådda personer som medvetet svarade fel. En ensam person hade svårt att stå emot trycket när en omgivande grupp på tre eller fler personer hade en annan åsikt. När alla andra gav ett uppenbart tokigt svar så höll mer än var tredje försöksperson med, även om det verkade lätt att se att majoriteten hade fel. Det har diskuterats vad Aschs försök egentligen visar. Förändrades studenternas verklighetsuppfattning? Handlar det om rädsla att starta en konflikt, eller vår starka önskan att vara som alla andra? En av Aschs elever hette för övrigt Stanley Milgram. BBC Under våren 2002 visade BBC i Storbritannien en egen tv-variant av Fängelset på Stanford med titeln ”The Experiment”. Femton deltagare delades in i vakter respektive fångar och fick spela sina roller i en specialbyggd studio med kameror. Utvecklingen blev betydligt mindre dramatisk än på Stanford, men trots det så avbröts det efter åtta dagar, två dagar tidigare än planerat, eftersom psykologerna som övervakade inspelningen var oroliga för några av fångarnas psykiska hälsa. De två psykologiska konsulterna Alex Haslam och Stephen Reicher har använt material från experimentet för att kritisera Zimbardos slutsatser. De anser att det inte alls är självklart att förhållandena ska utvecklas så negativt som de gjorde 1971 på Stanford. En förklaring kan vara skillnader i kultur och förväntningar på hur en fångvaktare ska bete sig i USA respektive Storbritannien. Milgramexperimentet i verkligheten Mellan 1995 och 2004 förekom en serie telefonsamtal till amerikanska snabbmatsrestauranger från en man som påstod att han var polis. Den falske polisen kunde till exempel berätta för en arbetsledare på restaurangen att någon av de anställda var starkt misstänkt för stölder på arbetsplatsen. Arbetsledaren ombads per telefon att genast kroppsvisitera den misstänkte, tvinga personen att ta av sig kläderna, att inta förnedrande ställningar utan kläder på kroppen och till och med smiska dem på deras nakna skinkor. Allt med förevändningen att hjälpa polisen att upptäcka stöldgods. Vid ett tillfälle lyckades mannen med sin påhittade polisauktoritet övertala en kvinnlig McDonalds-chef att själv klä av sig inför en kund för att, krävde uppringaren, avslöja kunden som sexförbrytare. Flera av de här händelserna filmades med övervakningskameror, och ledde till åtal och stämningar mot de chefer och arbetsledare som utsatte sina anställda för kränkande behandling på order av telefonrösten. I andra fall behandlades även cheferna som brottsoffer. Många hade svårt att tro att de här arbetsledarna kunde vara så godtrogna att de lydde den okända telefonrösten. Stanley Milgrams elev och levnadstecknare, Thomas Blass, var däremot inte alls förvånad. ”Har man väl accepterat någon annans auktoritet så blir man en annan person. Man tänker bara på hur väl man följer instruktionerna, snarare än om det man gör är rätt eller fel”, sa Blass i en kommentar till händelserna. Den falske polisen avslöjades så småningom som en 37-årig fembarnsfar från Florida. Han drömde om att bli polis, men arbetade som - fängelsevakt. Bildtexter: (Asch-experiment) är tänkt att höra ihop med texten Asch. (Abu Ghraib) Sergeant Ivan ”Chip” Fredrick var en av de amerikanska soldater som åtalades för övergrepp mot fångar i fängelset Abu Ghraib i Bagdad. Philip Zimbardo, som var försvarets expertvittne, ville att rätten skulle ta hänsyn till erfarenheterna från Stanfordexperimentet och mildra hans dom. Men Fredrick dömdes ändå till åtta års fängelse. (Stanley Milgram) Psykologen Stanley Milgram ville veta hur lydiga vi är. Hans experiment visade att man kan driva en plikttrogen människa betydligt längre än vad någon kunde ana. ”Relativt få av oss har de resurser som krävs för att motstå auktoriteter”, sammanfattade han sitt experiment. Milgram avled 1984, 51 år gammal. (Milgramexperimentet) Milgrams försöksuppställning: Försöksledaren (E) uppmanar den verkliga försökspersonen (A) att utdela el-chocker till mannen bakom väggen (A). |