Ska jorden gå under?
Från Naturvetaren - 2007
Jorden blir allt varmare, polarisarna smälter och flyttfåglarna dör av influensa.
De stora miljöfrågorna debatteras som kanske aldrig förr. Framför allt handlar det om klimatet, men i den globala uppvärmningens spår hotar naturkatastrofer, svält och internationella konflikter enligt många prognoser. Kan jorden föda de nio till tio miljarder människor som vi beräknas vara i slutet av det här seklet?
FN:s klimatpanel, IPCC, har fått ett stort genomslag i alla medier med sina rapporter under året. Stern-rapporten varnade för de allvarliga ekonomiska följderna av uppvärmningen, och FN:s säkerhetsråd har debatterat krigsrisker i klimatförändringens spår.
Storbritanniens utrikesminister har varnat för att vi kan ha 200 miljoner klimatflyktingar redan i mitten av det här seklet.
Hoten är många, men är de kanske också överdrivna?
Med en ekonomisk, teknisk och vetenskaplig utveckling som helt saknar motsvarighet i historien så kanske vi trots allt kan ta oss igenom krisen.
Naturvetaren frågade några svenska forskare om deras syn på framtiden och hur de tycker att vi ska hantera de här frågorna.
Det kan gå väldigt fort
Svante Björck är kvartärgeolog och professor i Lund. Han studerar klimatförändringar under den senaste istiden, och speciellt under de senaste 15 000 åren, för att förstå förändringarna i klimatet idag.
Hur allvarlig är uppvärmningen av vårt klimat?
Faran är att vi inte riktigt förstår vad som händer, att vi upptäcker förändringarna för sent. Det behövs inte mycket för att förändra balansen i systemet.
Vi har i vår forskning sett att förändringarna då den förra istiden försvann, vid avsmältningen av isen, gick anmärkningsvärt fort. Förändringen från istid till de temperaturer vi har idag tog ungefär tio år. De fysiska lagarna är ju desamma idag, så visst kan det gå fort.
Finns det speciellt kritiska punkter?
Det finns till exempel några kritiska värden som har att göra med havens cirkulation. Sådant som salthalt och vattentemperatur, och hur de samverkar.
Havsisen är en faktor som tycks spela en stor roll. När den försvinner minskar reflektionen av ljus från jorden och mer värme absorberas, samtidigt som salthalten förändras när mer sötvatten flyter ut i haven.
Som sagt så har det förvånat oss att det gått så fort vid flera omsvängningar av klimatet.
Det finns flera sådana här positiva återkopplingar som förstärker utvecklingen när den väl kommit igång. En är till exempel att arktiska snötäckta områden töar. Det blir mindre snö, och högre värmeabsorption, som gör att det blir ännu varmare, vegetationen ändras och så vidare.
Är du orolig över utvecklingen?
Jag är orolig för utvecklingen på kort sikt. Längre fram tror jag vi kommer att lösa det, men under de närmaste decennierna så är jag rädd att vi får en del otrevliga konsekvenser.
Det är först när vi ser allvaret i utvecklingen som lösningarna blir verklighet.
Var finns lösningarna? Hos politikerna eller forskarna?
Det måste bli en kombination av tekniska och politiska lösningar. Men tekniskt tror jag att det kommer en del praktiska tekniker.
I USA finns till exempel väl fungerande försöksanläggningar för att pumpa koldioxid ur atmosfären.
Men en annan fråga är också vad som händer när vi lyckats få ner utsläppen och mängden stoft minskar i atmosfären.
Då minskar också det som kallas ”global dimming”, och då kan man befara att solinstrålningen ökar och uppvärmningen förstärks ytterligare.
Vi har inte så mycket kunskap om hur stoftet och molnen samverkar och påverkar klimatet.
På samma sätt har också solfläckscyklerna sin effekt på klimatet, det vet vi. Inte med samma styrka som koldioxiden, men de har effekt.
Är det sådana här osäkerheter som gör att det går att förneka den globala uppvärmningen?
Ja, det är helt klart. Det banar väg för att ifrågasätta alla teorier. Och medielogiken är sådan att de som ifrågasätter kommer till tals enbart för att de skapar konfrontation med sina hypoteser.
Vi vet som sagt att många faktorer påverkar klimatet. Vi känner knappast till något system som är så komplext. Men nu har koldioxiden och växthusgaserna slagit igenom, och dominerar över de andra faktorerna. Vi vet vad koldioxiden gör och hur den fungerar i atmosfären, det är ingen tvekan om den saken.
Vad behöver vi göra?
Viktigast är att vi förbereder våra samhällen och vår infrastruktur, från det mest lokala till globala system. Vi vet att vi kan förvänta oss mer extremt väder, högre temperaturer och stigande havsnivåer. Vi behöver också alternativa energikällor.
Men jag tror att vi kan vända utvecklingen innan de värsta scenarierna blir verklighet, när vi kommit upp till en koldioxidhalt på cirka 6-700 ppm.
När de stora multinationella företagen berörs då händer det något. De måste känna av effekterna. Det kommer till exempel att drabba ekonomiskt viktiga delar av Kina, deras jättelika dammprojekt eller tättbefolkade floddeltan i kustområdena. Då berörs vi alla.
Men tyvärr får vi nog se en del drastiska följder innan vi sätter klutarna till.
Men det är nog ungefär som med krig. När vi uppfunnit atombomben då såg vi hotet, och det ledde till internationella ansträngningar att eliminera det.
Upplever du att finns ideologiska aspekter på frågan bland politiker?
Inte nu längre. Det har funnits en del uppdelning i synen på klimatfrågan mellan dem som tror på regleringar och de som tror på den fria marknaden, men det har försvunnit, tycker jag.
Reinfeldt tog ju upp frågan i Washington i maj till exempel. Det viktigaste av allt just nu är konsensus om att vi kan lösa problemen tillsammans.
Någon måste minska på sina krav
Elisabet Lindgren är läkare och studerar hälsoeffekter av globala miljöförändringar. Medförfattare till FN:s klimatpanels tredje rapport, rådgivare åt WHO. Ansvarar för hälsoavsnittet i regeringens Klimat- och sårbarhetsutredning.
Vilka är de allvarligaste miljöproblemen idag?
Problemen går in i varandra, man kan inte tala om miljöfrågorna för sig. Vi får en allt större fattig befolkning samtidigt som behoven och resursförbrukningen i andra delar av världen ökar hela tiden. Sedan kommer klimatfrågan ovanpå det.
Vi har gått från lokala problem som var lätta att åtgärda till globala. Det vi gör här påverkar folk någon helt annan stans.
Kan man redan idag se hälsoeffekter av klimatförändringen?
O ja. Det märks på effekter av värmeböljor och spridningen av smittbärande insekter till exempel. Ett annat exempel är tropiska stormar som blir vanligare, framför allt kommer tättbefolkade regioner som Sydasien att drabbas framöver.
Ser du ljust eller mörkt på framtiden?
Jag sysslar ju med policyfrågor, så jag är naturligtvis optimist. Annars skulle jag inte orka.
Om vi gör analyser och förstår vad som är på gång då kan vi också göra något åt det. Det har varit lite av domedagsstämning över diskussionen, men det gör att det blir allvar. Vi har kanske behövt ett wake-up call. Nu är det dags att börja handla.
Vad är viktigast att göra då?
Det handlar om två aspekter. Dels att stoppa utsläppen, och dels att anpassa sig till konsekvenserna.
För även om vi stoppar utsläppen idag så kommer medeltemperaturen att stiga med minst en halv grad det här seklet, enligt FN:s klimatpanel. Och det kommer att få konsekvenser.
Jag tror mycket på solenergi. Det finns redan bra teknik men det krävs stora investeringar i infrastruktur för drift i stor skala.
När det gäller utsläppsförhandlingarna har de gått trögt för att USA släpar efter, men jag tror att det snart kommer att hända saker.
Det kostar mycket pengar att hantera klimatfrågan, så det är klart att det uppstår konflikter.
När det gäller att anpassa samhället händer det mycket. I oktober kommer regeringens Klimat och sårbarhetsutredning, som kommer att leda till många åtgärder, det är jag övertygad om. EU har också planer på gång
Som enskild är det viktigt att använda sin konsumentmakt. Som forskare är det naturligtvis jätteviktigt att fylla alla kunskapsluckor som finns. Man behöver jobba på alla plan.
Hur akut är läget tror du?
Det är bara att ta tag i det, här och nu. Många åtgärder som berör till exempel stadsplanering, eller nya energikällor kräver lång framförhållning för att få effekt, så det måste göras nu.
Finns det något positivt med miljökrisen?
Nej, man kan inte säga att det är positivt, men vi kan ta lärdom, lära oss inför framtiden att ta vara på oss själva och på andra arter och de ekosystem som vi är beroende av. En liten ljuspunkt, om man är tekniker, det är ju att det uppstått ett enormt sug efter nya tekniska lösningar.
Kan vi leva tillsammans på jorden när vi är tio miljarder människor?
Det är en resursfråga mer än en fråga om hur många vi är. Det handlar om anpassning. När alla vill ha samma standard som vi här i Sverige har idag, då går det inte.
Nu utvecklas Indien och Kina snabbt. I framtiden kommer Afrikas folk att behöva mer resurser.
Någon måste minska på sina krav. Någonstans måste vi mötas, där de får mer och vi nödvändigtvis lite mindre. Och det blir självklart komplicerat.
Bristen på resurser kan skapa samarbete och inte konflikt
Anders Jägerskog forskar om frågor kring vattenresurser, bland annat i Mellanöstern och Afrika, på SIWI, Stockholm International Water Institute.
Vilka områden är det du studerar speciellt?
Det är floder som Jordan, Eufrat och Tigris, Victoriasjön och Nilen. Vattenreservoarer som delas mellan flera stater i regioner där det råder knapphet på vatten.
Är det inte ett ständigt konfliktämne?
Jordanfloden som har jag studerat, den delas ju av Palestina, Israel och Jordanien. Där finns det fungerande överenskommelser. Det fungerar inte perfekt, men inga allvarliga konflikter inträffar.
För att förstå hur det fungerar ska man veta att 80 procent av allt jordbruk sker med konstbevattning.
Det innebär att ett kilo vete kräver tusen liter vatten. För ett kilo nötkött går det åt
Men vad händer när det blir allt mer ont om vatten på jorden?
Risken för konflikter uppstår först när det blir global vattenbrist. Det dröjer länge om det någonsin händer. Det är faktiskt just i Mellanöstern som risken är störst. Men även med en växande befolkning och ett förändrat klimat så går det att förse alla med vatten.
Med effektiva metoder för bevattning, till exempel genom att inte bara ösa ut tusentals liter över odlingarna, utan istället använda så kallad drip irrigation, som är mycket lättare att styra och anpassa.
Plus att man kan använda det vi kallar grönt vatten, alltså det vatten som finns i rotzonen nere i marken. Det är vatten som inte syns i mätningarna.
Det är inte flodvatten och inte grundvatten, utan finns däremellan. Det är en stor resurs.
Vattenbalansen förändras med klimatet, men hur? Det vet vi inte.
Risken för torka ökar, men också för kraftigare regn. Det blir fler extremer och kanske mer variabilitet. Generellt vet vi vad som händer, men de lokala detaljerna är fortfarande otydliga.
Är du optimist eller pessimist när du ser framåt?
Jag vill inte vara pessimist. Om man tar till sig tekniken så går det att hantera problemen. Faktum är att bristen gör det nödvändigt att samarbeta.
Knappheten driver på lösningarna. Jag har själv sett hur man hanterat konflikterna kring Jordanfloden, och det finns studier över de delade vattenresurser som finns på jorden. I en majoritet av fallen leder de till ökat samarbete.
Bristen på vatten blir inte konfliktdrivande utan tvärtom. Det blir inte fritt från konflikter, men de väpnade konflikterna undviks.
Finns det en framtid där vi lever i balans med våra tillgångar?
En verklig balans är en utopi, men vi blir tvungna att gå mot ett mer balanserat tankesätt. Vi tvingas förstå nödvändigheten av livsviktiga ekosystem. Det kommer att växa fram. Vi ser början nu, i klimatfrågan.
Medierna förenklar och förstärker bilden av kris
Birgitta Höijer, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Örebro Universitet har just börjat ett treårigt forskningsprojekt om mediernas rapportering kring klimatfrågan.
Hur speglas klimatfrågan i medierna?
Tidigare var det mer fokus på osäkerhet, riskerna, att det fanns olika åsikter och bägge sidor presenterades. Nu är det hotet som står i centrum. En mycket säkrare bild. Nu råder konsensus.
Förenklas frågan?
Javisst. Det ligger i mediernas natur, de förenklar och förstärker bilden. Hotet kommer närmare. Varje väderskifte, en varm vår till exempel, blir en bekräftelse på att hotet är verkligt. De rapporterar inte om de vetenskapliga modellerna och simuleringarna med de komplexiteter och osäkerheter som finns där.
Det är helt klart att det inte är politiskt korrekt att ifrågasätta den allmänna uppfattningen.
Jag har själv träffat forskare som känner sig utsatta för att de inte håller med majoriteten. Och när frågan hamnar runt medborgarnas middagsbord, då har det blivit common sense.
All komplexitet har reducerats bort.
Är det bara negativt?
Nej, inte alls. Frågan är stor och allvarlig och måste tas på allvar. Men vi är intresserade av vad medierna gör av frågan emotionellt. Kvällstidningarna vill gärna göra väldigt känslomässiga speglingar av det.
Vi ska också göra medborgarstudier för att se hur människor ser på sitt eget handlande och ansvarsfrågan, vem det är som ska göra något åt det.
Hur viktiga är medierna och den bild som de ger?
Den är väldigt viktig. De är ju de som är länken mellan forskarna och resten av samhället, även politikerna. Der är ju där vi får vår information. Men när det presenteras forskningsrapporter med flera alternativa scenarier, då väljer medierna kanske ofta att beskriva den mest dramatiska varianten utan att tala om att de valt ut det värsta tänkbara alternativet.
Det finns ingen anledning till panik
Mike Winnerstig är forskare på Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI. Han är projektledare för Geopolitik och klimatförändring, en del av forskningsprogrammet Climatools som drivs av FOI på uppdrag av Naturvårdsverket. Programmet omfattar 25 miljoner kronor, och drivs i samverkan med KTH, Umeå universitet och Uppsala universitet.
Du är statsvetare i grunden?
Ja, det är intressant, eftersom det annars alltid är tekniker eller naturvetare diskuterar miljöfrågor.
Det är lite unikt att samhällsvetare studerar klimatförändringarna.
Och jag vill poängtera att det finns en viss anledning att se upp när man diskuterar det här.
Det finns aktörer som vill hissa frågan, att göra den till en säkerhetsfråga för att så att säga sälja den i andra sammanhang än de rent miljömässiga.
Men med det sagt så vill jag poängtera att det finns goda skäl att ta frågan på allvar ändå.
Jag tror inte att det är en ensam konfliktorsak, men i kombination med andra frågor kan det uppstå konflikter.
Vilka är konfliktriskerna?
Till exempel inom EU, om södra Europa blir allt torrare och förutsättningar för odling blir bättre i norr då blir det tydliga spänningar inom jordbrukspolitiken. Den är ju ansträngd redan idag. Vatten är också en viktig resurs som man måste dela på.
En annan effekt är att permafrosten försvinner i tundraområdena, och det gör att det inte går att frakta olja och gas längre. Vägarna blir till gegga och pipelines riskerar att brista.
Det kan naturligtvis också bli försörjningsproblem, matbrist. Det ser vi ju på flera håll redan idag.
Hur allvarligt är läget?
Att göra som i USA och helt bortse från problemet, och låtsas som om det inte finns, det går inte. Och det har ju ändrats nu. Men det är ingen anledning till panik. Inom ett femtioårsperspektiv är det framför allt, och kanske enbart, de små östaterna i Stilla Havet som drabbas hårt. De som bara ligger några decimeter över havsnivån.
Det är först efter cirka hundra år som det börjar hända saker på allvar, men då tror jag vi hinner anpassa oss. Då utgår vi alltså från de prognoser som IPCC (FN:s Klimatpanel) har gjort.
Kan de internationella problemen leda till mer samarbete och kanske en bättre värld på lång sikt?
Det är en väldigt intressant fråga, men svår att besvara. Det är omöjligt att veta hur länderna ska agera.
Kina, till exempel, är ett nyckelland.
De får en del problem i sina tättbefolkade kustområden, men för övrigt ser de ut att ha en rätt god prognos, ungefär som här i Skandinavien.
Så frågan är om de har intresse av att trycka på för att minska utsläpp till exempel, eller om de kommer att hävda sin rätt att få samma ekonomiska utveckling som väst.
Kärnvapenhotet ledde till ett internationellt samarbete för fred, men det var lättare att fatta beslut om det. Kärnvapen är en helt människostyrd aktivitet, där man vet vem som bygger och avfyrar vapnen.
Ansvaret syns direkt. Klimatet är mycket otydligare, vems fel är det? Vem ska agera?
Finns det länder som har intresse av att överdriva hotet?
Både Kina och Indien, som är viktiga i den här frågan, de har ett visst intresse av att skuldbelägga industriländerna. De kan säga att det är västs fel, och att de måste få tillgång till samma tillväxt.
Men det går ju inte om de ska fortsätta växa hur som helst.
Man ska komma ihåg att även om USA står för en stor andel av världens utsläpp av koldioxid, och stora utsläpp per capita, så står det i paritet med deras andel av världens BNP. Det betyder att om USA minskar så kan det slå mot ekonomin och världshandeln, och det kan också leda till problem.
Ser du mörkt eller ljust på framtiden?
Relativt ljust skulle jag vilja säga. Vi har tid att anpassa oss. Det finns konfliktrisker, men ett hundraårigt perspektiv går inte att överblicka politiskt. Det kan varken du eller jag göra.
Det ser illa ut, men det går att göra något
Christina Schaffer, Chief Operating Officer, vilket innebär att hon tillsammans med en stor grupp forskare just nu bygger upp Stockholm Resilience Centre, den största enskilda satsningen på miljöforskning som gjorts i Sverige. Centret vid Stockholms universitet ska arbeta med tvärvetenskaplig forskning kring samspelet mellan människan och biosfären.
Vilka är de allvarligaste miljöhoten idag?
Jag har ett svar i två delar. Dels är det hoten mot de ekosystem som vi är beroende av för vår överlevnad. Till exempel håller världshaven på att bli utfiskade.
Det andra hotet är vår mentala världsbild. Vi lever som om vi inte var beroende av naturen.
Vi verkar inte förstå att ekosystemen är själva grunden för vår existens och välfärd.
Debatten klarar bara en fråga i taget. Just nu är det klimatet. Visst är klimatet viktigt men det är bara en aspekt av de komplexa problem vi står inför.
Vi kan finna lösningar för att fixa klimatfrågan, men om de inte samtidigt tar hänsyn till de naturliga systemen så finns risken att vi bygger in oss i nya större problem.
Hur allvarligt är läget?
Ingen kan uttala sig exakt om framtiden och jag vill undvika att svartmåla, men enligt den globala studien Millenium Ecosystem Assessment som gjorts av över 1300 forskare under fem år, och som fokuserar på ekosystemtjänster, så ser det illa ut. Sextio procent utnyttjas på ett ohållbart sätt. Förutom världshavens försämrade förmåga att generera fisk, handlar det om ekosystemens förmåga att pollinera våra grödor och rena vatten och luft.
Det trösterika är att vi kan göra något åt det hela.
Hur ska det gå till?
Det är naivt att tro att den tekniska utvecklingen ska ordna allt. Det krävs mycket mycket mer: politisk vilja, ledarskap, samverkan, och ett helt nytt synsätt på relationen människan-naturen.
Vi behöver en ny sorts kunskap, och gärna att naturvetare kopplar greppet tillsammans med samhällsvetare och humanister!
En sak som slagit oss när vi jobbat ute i skolor, är hur utbredda förhoppningarna är att vi en dag kan flytta till en annan planet.
Då brukar vi göra en önskelista över de förnödenheter som behövs där ute, och fundera vidare på vad som krävs för att generera dem.
Vi behöver mat, vatten, luft, jordar med mera, med mera och till slut kommer de fram till att vi behöver hela biosfären. Vi kan inte ersätta ekosystemens arbete på teknisk väg.
Vi måste utveckla konsten att sköta och förvalta de naturliga systemen.
Då tror jag att det fixar sig. Allt som vi gör kräver en god förvaltning. Man kan inte se människan som enbart en förövare. Vi kan ställa till rätta och utveckla också. Vi kan samarbeta om de gemensamma resurserna om bara förutsättningarna är de rätta.
mail@tomaslindblad.se Tillbaka