En förlorad värld
Europa är en kontinent som har förändrats grundligt genom historien. Gränser har flyttats och nationer och imperier har uppstått och försvunnit.
Men få känner till att ett befolkat landområde stort som halva Sverige helt enkelt har utplånats från kartan, översvämmat av havet.
Doggerland utgjorde en gång norra Europas bästa jaktmarker, ett rikt land för de folk som bodde här.
Då var Themsen en biflod till Rhen, och det gick att promenera mellan kontinenten och de brittiska öarna.
Men ett förändrat klimat gjorde långsamt landet obeboeligt, tills det till slut gick under i en våldsam och oväntad katastrof.
Det här är inte bara en historia från längesedan. De smygande förändringar som dömde Doggerland till undergång ser vi runt omkring oss idag igen.
Nordsjöns kalla och mörka vatten är för de flesta bara en transportsträcka mellan England och kontinenten, även om många av färjorna har fått lämna plats åt billiga flygresor.
Men under vågorna ligger ett bortglömt land som gömmer tonvis med lämningar från människor och djur som bodde där för flera tusen år sedan.
Havet är inte särskilt djupt, och många Nordsjöfiskare har fångat gamla ben och horn i sina trålar genom åren, ben som slängts tillbaka i havet.
Det fynd som öppnade dörren till det här gamla fördolda landet gjordes 1931 av en trålare från engelska Lowestoft vid namn Colinda.
Inuti en bit gammal torv som fastnat i fiskegarnet hittade kaptenen ett spetsigt verktyg av ben med en rad hullingar. Föremålet jämfördes med andra liknande benredskap som hittats på de brittiska öarna och det visade sig vara en harpun från stenåldern, mellan 4 000 och 10 000 år gammal.
Den kom från en tid då Europa fortfarande befolkades av jägare och samlare.
Folk som antogs leva i små klangrupper som flyttade med tillgången på ätliga djur och växter, i skogar och slätter, allt efter årstidernas växlingar. Arkeologerna frågade sig nu hur det kunde komma sig att en av stenåldersfolkets harpuner hamnat mitt ute i Nordsjön. Kunde de möjligen färdas över öppet hav i sina kanoter?
Frågan besvarades när några brittiska arkeologer började ta hjälp av pollenanalys i sitt arbete.
Med hjälp av bevarat pollen går det att rekonstruera ett forntida landskap eftersom man kan se exakt vilka växter som har funnits där under olika epoker.
Skepparen på Colinda övertalades att hämta upp mer torv från bottnen på samma plats där han hittat harpunen. Och det pollen som fanns i det nya torvstycket visade att det kom från en sötvattensmiljö, och inte från havet. Det var dessutom identiskt med prover från fastlandet runt Nordsjöns kuster.
Detta var 1932, och det var då arkeologer först förstod att den här delen av Nordsjön en gång varit ett slättland där stenåldersjägare vandrat fram. En slätt som översvämmats när den senaste istiden tog slut.
Det var naturligtvis svårt att göra några mer detaljerade undersökningar av området eftersom allt var havsbotten.
Holländarna som återvunnit land från havet har på vissa platser i Nordsjön grävt upp tonvis med ben.
Fiskebåtar från framför allt Holland och England kom under åren att plocka upp en hel del benrester från mammutar och grottlejon och tänder från ullhåriga noshörningar plus ett och annat stenåldersföremål, men på det stora hela kom området att mest betraktas som den landbrygga som gjorde det möjligt att befolka de brittiska öarna efter istiden. Doggerland sågs som en passage, en korridor där stenåldersmänniskor kunde röra sig mellan kända boplatser, ungefär som den nu försvunna landremsan som en gång förenade Själland med Skåne och som nu är Öresund.
Men idag vet man att det var mycket mer än så.
Den som återuppväckte intresset för Nordsjöns sjunkna kulturer var den brittiska arkeologen Bryony Coles. Hon ritade på 90-talet en karta över hela det område som hon räknade med försvann i havet efter att isen smälte.
Och det var hon som började använda namnet Doggerland, efter Doggers bankar – de fiskrika sandbankarna som en gång utgjorde de högsta utsiktspunkterna över landets slätter.
Samtidigt exploaterades Nordsjön allt ivrigare i jakten på olja och gas. Några forskare vid universitetet i Birmingham blev intresserade av det bortglömda landet och bestämde sig för att använda energibolagens moderna teknik för att skapa en mer exakt bild av hur landet en gång såg ut.
När oljebolagen kartlägger den geologiska strukturen på havsbotten använder de seismisk analys.
En ljudvåg skickas ner mot botten från en båt, och vågen reflekteras sedan tillbaka från de olika material den stöter på. Reflektionen plockas upp av en serie mottagare som släpar efter fartyget.
Med tillräckligt många mottagare kan man få en tredimensionell karta över hur området ser ut under de översta bottensedimenten.
Birminghamforskarna gick till ett av prospekteringsbolagen och bad att få tillgång till deras seismiska data. De förvandlades sedan till en topografisk karta över en bit av Doggerland.
Nu kunde forskarna se hur landet sett ut i detalj. De blev upptäcktsresande i det förflutna. Bland det första de hittade var spåren av en stor flod som flutit genom landet. De döpte den till Shotton, efter en berömd geolog från deras universitet.
Projektet växte, och idag har de kartlagt ett område ungefär lika stort som Småland. Landet man kan se på deras kartor är bilden av ett varierat landskap, med våtmarker och kullar. I dalgångar rinner större och mindre floder mot en stor sjö, som fått namnet Outer Silver Pit, där åarnas utlopp i sjön bildar deltaområden.
Deras bild av Doggerland är ett landskap som måste ha varit extremt rikt på fågel, fisk och småvilt. Flera forskare tror att det kan ha varit de bästa jaktmarkerna i hela det mesolitiska Europa.
Under den mellersta stenåldern, mesolitikum, började klimatet efter istiden närma sig nutidens milda värme. Frusna stäpper förvandlades till lövskogar, öppna floddalar och strandängar.
6 000 år f kr täcktes den europeiska kontinenten av ekskogar från Atlanten till västra Ryssland. Men då hade Doggerland redan gått under.
Vad var det då för människor som bodde här, och hur hade de det? Den traditionella bilden är att den mellersta stenålderns folk var nomadiska jägare och samlare, som inte blev bofasta förrän jordbruket slog igenom.
Men många studier av mesolitiska boplatser visar snarare att folk måste ha varit bofasta på många platser. Isotopanalys av skelett från franska Bretagne visar till exempel att personer begravda bara 3 mil från varandra hade helt olika diet. De höll sig alltså på var sin kant och levde på olika sätt.
Rester av mesolitiska hyddor från en boplats i nordöstra England, alldeles utanför randen av Doggerland, har byggts upp om och om igen under en period på 150 år. Det och många andra tecken visar att man värnade och ständigt återkom till sitt eget territorium.
Och mycket tyder på att eget land blev allt viktigare under den här tiden.
Hela det fruktbara området öster om dagens Storbritannien försvann, samtidigt som havet fortsatte att stiga längs kusterna. Saltvatten trängde längre in i landet, halvöar blev till öar, och försvann snart helt under ytan. Livsutrymmet krympte, och tillgången till land kan ha blivit en fråga om liv och död.
Vi kommer troligen att få veta betydligt mer om hur det såg ut i Doggerlands dalar och skogar när området börjar utforskas på allvar. Men med den kunskap vi redan har om Europas djur och växter är det inte så svårt att gissa.
Upphittade ben och benredskap visar att det fanns hjort, rådjur och vildsvin. Åarna var fulla av abborre och gädda, och lax och öring kan ha vandrat uppför vattendragen för att leka varje år.
På de låglänta fuktiga ängarna hördes storspoven flöjta, längs kusterna trängdes vadarfåglar som skärfläcka med hägrar och svanar, och i skogen hördes göken om våren. Det var ett landskap där vi kunde ha känt oss hemma, men med en rikedom på liv som vi knappast är vana med.
Datorspecialisten Eugene Ch’ng vid universitetet i Wolverhampton håller på att återskapa det här landskapet i virtuell tredimensionell form med utgångspunkt från de seismiska kartorna. Ch’ngs animerade Doggerland får både människor, djur och växter, och kommer att bli användbart för att förstå många av de fynd som görs på havsbotten. Om man vet var föremålen kommer ifrån kan man gå in i den virtuella världen och se exakt hur det såg ut där.
En sådan detaljerad bild gör det också möjligt att se landskapets höjdprofil, och på så vis förstå precis hur landet översvämmades bit för bit; långsamt på en del ställen, och plötsligt och chockartat på andra.
Efter istidens slut, för 8 – 10 000 år sedan, höjde sig havet med runt 3 cm per år under flera århundraden, enligt den allmänna meningen bland klimatforskare.
Det innebär att förändringen märktes under en generation. Flacka strandängar översvämmades allt längre tider. Tidvattnet gick någon meter högre upp på land. Saltvattnet påverkade naturen runt kusterna allt mer. Det gick inte fort, men i det långa loppet var det en långsam katastrof.
Där en gång en farmor eller mormor plockat kastanjer i skogen, där fanns nu bara ogenomträngliga vattensjuka alkärr.
Efter ytterligare en generation var det kanske ett saltvattensträsk, där bara ett fåtal växter kunde överleva.
Och även långsamma processer når till slut en punkt där den knappt synliga förändringen blir till ett plötsligt skred.
Outer Silver Pit, sjön som finns på Birminghamforskarnas karta, var en gång en tio mil vid fridfull sjö med ett inlopp på sin östra sida. Men längs med hela det bäcken som en gång var sjön ligger nu två höga parallella sandbankar som måste ha skapats av fruktansvärt kraftiga strömmar. Här bröt havet igenom från väster och vällde in med våldsam kraft. Efter det måste det ha varit omöjligt att färdas med kanot på sjön utan att riskera livet i de skummande forsarna.
Det kan ha varit en följd av att isen brast i Nordamerika – ett ras i den större skalan.
Istäcket över den amerikanska kontinenten smälte undan och stora glaciärsjöar bildades. Sjöarna omslöts av isen, men när isvallarna rämnade forsade vattnet ut. Den största av dem alla, Agassiz-sjön, tömdes för sista gången för cirka 8 200 år sedan.
Det sammanfaller med en global höjning av haven med flera decimeter under loppet av några månader.
Då hade Doggerland långsamt krympt ihop under flera sekler, med en höjning av havsnivån på två till fyra decimeter på hundra år. Nu började klockan klämta för dem som fortfarande klamrade sig kvar.
Det kunde ha blivit så att det en gång så rika och givmilda landet långsamt gled ner i havet, med bara en sista glimt av de högsta bergen som stack upp över vågorna, kanske en trädtopp från en död skog skulle stå som ett sjömärke, lite djupare för varje år.
Men så skulle det inte bli. Flera tydliga spår bär vittne om ett betydligt våldsammare, och helt oväntat slut på sagan om Doggerland.
Castle Street ligger i den gamla medeltida delen av den skotska staden Inverness. På Castle Street nummer 13 till 24 gjordes på 80-talet en utgrävning av resterna av gamla husgrunder från 1300-talet. Under källarplanet hittade man ett lager vit havssand, och under sanden över 5 000 föremål - benfragment, verktyg och resterna av en eldstad. Det var en mesolitisk fyndplats.
För lite drygt 8 000 år sedan låg Castle Street vid havet. De människor som lämnade de här spåren efter sig satt troligen i skydd av sanddynerna med utsikt mot vattnet. Kanske lagade de mat eller väntade på ett tillfälle att ge sig ut för att jaga säl, eller plocka måsägg.
Det finns inga kvarlevor av människor vid eldstaden i Inverness, så de kanske hann undan. Eller också ligger de under sanden en bit därifrån.
De kan ha hört ett obekant dån från havet, ett dån som bara växte i styrka tills det överröstade måsarnas skrik. Och om de reste sig för att se var ljudet kom ifrån måste de ha börjat springa för sina liv.
Den första vågen var åtta meter hög, och den följdes av flera.
När vattenmassorna senare drog sig tillbaka var allt inom synhåll täckt av sand. Tiotusentals kubikkilometer sand och grus från havet täckte hela det skotska kustlandskapet.
Några timmar tidigare hade ett stycke av kanten på den norska kontinentalsockeln lika stort som Island lossnat, och rasat ner mot djupen i ett av de största jordskred man känner till - Storeggaraset.
Skredet startade en tsunami som fick våldsamma följder för kustområden runt hela Nordatlanten. För Doggerland blev det dödsstöten. Få, om någon, kan ha överlevt jättevågorna. Och efteråt var landet som fanns kvar ödelagt, täckt av ett tjockt lager av sand, grus och lera från havet.
Det liknade förmodligen redan den havsbotten som landet snart skulle förvandlas till.
Doggerland var bebott under flera tusen år. Landskapet var hem åt människor som gett namn åt bäckar och åar, berg, skogar och havsvikar.
I generationer hade man bevarat kunskaper om var och hur man bäst hittade föda, var fiskeplatserna fanns och var hasselnötterna växte. Länge fanns säkert minnena kvar, hos dem som flytt från det allt våtare landet och hos dem som bara hört historierna.
Men sedan var också de borta.
Doggerland hade gått under även utan jättevågorna. Med en höjning av havets yta med trettio millimeter per år under århundrade efter århundrade var det redan dömt.
Och som en blinkning till oss genom årtusendena: Idag ser vi en höjning av havsnivån på tre millimeter per år, enligt FN:s klimatpanel. Och det mesta tyder på att höjningen kommer att gå allt snabbare.
Fakta:
Stenåldern börjar i Europa när de första människorna kommer hit för cirka 40 000 år sedan. Det är under paleolitikum – den äldre stenåldern.
Mesolitikum, den mellersta stenåldern, börjar i och med den varma perioden efter istiden som kallas holocen. Ungefär för 10 – 12 000 år sedan.
Den senare delen av stenåldern kallas neolitikum, nya stenåldern. Den sammanfaller med de första formerna av jordbruk och bofasta bönder; från ca 10 000 år sedan i mellanöstern och 6 000 år sedan i norra Europa.
Neandertalarna bodde också på Doggerland
De tidigaste neandertalmänniskorna som hittats i Europa är ca 350 000 år gamla. De sista är mellan 25 och 28 000 år. Någon gång däremellan trampade även de Doggerlands jord. Det första holländska fyndet av en neandertalare gjordes vid muddring utanför den holländska kusten. Kraniet sägs vara över 40 000 år gammalt. I samma område har man tidigare hittat många av neandertalarnas verktyg tillsammans med djurben.