Vägglössen är tillbaka och Anticimex har fullt upp med att rensa sovrum från de avskydda insekterna. Men dagens bekämpningsmetoder är inte så effektiva som de skulle kunna vara. Man får ta till handfasta metoder som noggrann dammsugning eller att värma upp möblerna där lössen gömmer sig. De insektsgifter som en gång var effektiva, pyretriner, de fungerar inte längre, eftersom vägglössen blivit immuna. Och gamla tiders kemiska storslägga i form av DDT eller vätecyanid, det är naturligtvis inte att tänka på. Därför kan det både bli dyrt och tidskrävande att bli av med de objudna gästerna. 

Drömmen är att knäcka den kod som djuren själva använder för att kommunicera, och utnyttja den för att minska deras antal. Camilla Ryne, kemisk ekolog i Lund, får nu pengar från Sida för att hitta de kemiska signalsubstanser, feromoner, som vägglössen skickar till varandra.

- Vi vet ingenting om hur det fungerar idag, säger hon. Det är ett helt oskrivet blad.

Camilla Ryne har tidigare doktorerat på inomhusmott, små fjärilar som mjölmott och kvarnmott, som gärna uppehåller sig i kvarnar och bagerier. Det arbetet ledde fram till att man nu kan framställa deras sexuella signaler på syntetisk väg. Placerar man sedan ut feromoner i den angripna lokalen skapar det så mycket förvirring att hanarna inte kan hitta några honor. Fortplantningen uteblir och stammen minskar snabbt. Förhoppningen är nu att det ska gå att göra något liknande med vägglössen.

- Vi vet att hanarna använder ett slags larmsignal, för att meddela andra hanar att de just är hanar och inte honor. Om de har andra signalsystem får forskningen visa.

Att Sida vill finansiera det här arbetet beror på att vägglöss är ett stort problem i delar av Afrika.

Camilla Ryne räknar med att kunna göra fältförsök i Kenya så småningom. Hon tror att det kan vara av betydelse att människorna i Afrika har större kunskap och erfarenhet av lössen än vad vi har.

- I Sverige har vägglössen varit borta så länge att flera generationer av människor inte längre vet något om dem. Vi vet inte hur de ser ut eller hur ett bett känns. Och vi vet inte vad vi ska göra åt dem. Det är möjligt att lokalbefolkningen i Kenya har sätt att handskas med lössen som vi kan använda oss av. Kanske någon naturlig bekämpningsmetod, säger Camilla Ryne.

Vägglössen är egentligen inte några löss. I själva verket är de skinnbaggar, och släkt med till exempel bärfisar. Camilla Ryne hoppas kunna hitta deras kemiska samspråk i första hand genom beteendestudier i laboratoriet. Men också genom analys i gaskromatograf. Hon tänker även använda insekternas egna antenner för att känna av eventuella doftmolekyler i luften. Man mäter helt enkelt om det blir en reaktion i djurets nervsystem av en specifik substans.

- Systemet med feromoner är helt fascinerande. Det handlar om så små mängder av ämnena att de nästan inte är möjliga att upptäcka.  

Vägglössen biter sina offer på nätterna. De attraheras av kroppsvärme och koldioxiden från våra utandningar. Vid bettet injicerar de ett ämne som ska hindra blodet att koagulera. Hur det ämnet ser ut är även det okänt, men det är inte samma som myggor använder sig av. Vägglössen vill av begripliga skäl tillbringa så lite tid som möjligt på sina offer. Därför fyller de sig snabbt med blod och försvinner sen till sina gömställen i springor och bakom tapeter.

Betten kan ge små kliande utslag, andra märker dem inte alls. Känsliga personer kan få stora röda svullnader. Däremot sprider de inte sjukdomar, tvärtemot vad man trodde förr.

Det finns runt 70 arter i vägglusens familj, Cimex (ja, den har gett namn åt företaget), men bara två går på människor. Andra parasiterar på djur, till exempel fladdermöss. Att de börjat öka i antal nu beror framför allt på att de blivit resistenta mot de vanligaste gifterna, i kombination med att människor reser allt mer. Billiga hotell i världens storstäder har därför blivit en samlingsplats för vägglössen. De kan också spridas via loppmarknader eftersom de trivs i gamla möbler. Där kan de ligga inaktiva i upp till trehundra dagar i väntan på ett lämpligt hem.

Vägglössen har följt människan i tusentals år. Man har hittat mumifierade exemplar från egyptiska gravar. Men fortfarande är mycket av vägglössens biologi outforskad. Ingen har haft anledning att ägna sig åt dem så länge som de betraktats som utrotade. Nu när de kommit tillbaka är intresset desto större, fast få vill ha med dem att göra. Lyckligtvis för Camilla Ryne är de lätta att hålla i laboratorium. De är tåliga och lättskötta och lever för tillfället av blod från Camilla själv, men kommer snart att utfordras med kaninblod.

mail@tomaslindblad.se                                          Hem igen