tomaslindblad.se

Kan man se intelligensen i hjärnans vindlingar?

Berömda män har fått sina hjärnor skivade och hackade i sökandet efter genialitetens kännetecken. Jakten på den perfekta hjärnan har gång på gång misslyckats, men börjar om i nya former.

Och letandet fortsätter än idag. Geniernas hjärnor ligger fortfarande under mikroskopet.  

En dag 1978 fick den unge tidningsreportern Steven Levy i New Jersey sitt livs uppdrag. Han skickades ut för att hitta Einsteins hjärna.

Hans redaktör hade läst en biografi över den berömde fysikern, och i boken fick man veta att Einsteins kropp blev kremerad, medan hjärnan bevarades för forskningsändamål. Redaktören blev intresserad.

Han hade kollat upp saken på egen hand, och det visade sig att ingen på universitetet i Princeton, där Einstein verkade under sina år i USA, eller hans efterlevande, visste något om hjärnans vidare öden. Reportern Levy började därför gräva i frågan. Vart tog den vägen?

Albert Einstein avled 1955. Tjugotre år hade gått. Ingen av dem som Levy talade med hade en aning om vad som hänt med hjärnan. Inga arkiv eller databaser kunde ge uppgifter om var den fanns. Till slut lyckades Levy hitta läkaren som hade obducerat Einstein, och den som av allt att döma hade plockat ut hjärnan ur kraniet. Dr Thomas Harvey var sjukhuspatolog i Princeton på 50-talet och hade sedan dess levt ett kringflackande liv, men nu, 1978, bodde han i Wichita i Kansas. Levy sökte upp honom.

Harvey var först förtegen och ovillig att säga så mycket om sin hantering av Einsteins döda kropp. Men efter en stunds intervju lät han förstå att han faktiskt hade hjärnan i sin ägo. Den fanns i själva verket i kontoret där de satt och samtalade, berättade doktorn.

Dr Harvey gick fram till en hylla där det stod en pappkartong med texten ”Costa Cider”. Ur kartongen lyfte han upp två konservburkar av glas. I burkarna fanns resterna av Albert Einstein i tioprocentig formalinlösning. Blekgula tärningar av människohjärna rörde sig stillsamt i vätskan. 

För Levy blev det ett verkligt scoop och ett journalistiskt genombrott. Han skrev sin artikel, och blev en mediecelebritet i flera dagar. Nyheten om Einsteins återfunna hjärna blev en av det årets mest uppmärksammade historier i USA.

Dr Harvey blev å sin sida föremål för allehanda skämt. Han betraktades mest som en kuf som flyttat till en håla i Kansas med världens märkligaste hjärna. Läkarkolleger undrade varför han inte under alla dessa år publicerat en enda rad om sina studier av hjärnan.

Thomas Harvey själv tycks ha kommit till slutsatsen att Einsteins hjärna inte på något avgörande anatomiskt sätt skilde sig från vilken annan hjärna som helst. Han verkade betrakta den mest som ett kuriosum, ett samlarobjekt. Han hade inte ”studerat” den i vetenskaplig mening.

Men Thomas Harvey hade ännu inte sagt sitt sista ord om Einsteins hjärna. Kanske det var uppmärksamheten som återuppväckte hans intresse för den märkliga souveniren. Den skulle hur som helst inta en viktigare plats i hans liv under åren som kom. Intresset för gamla hjärnor visade sig vara på uppåtgående. 

Den tyske medicinhistorikern Michael Hagner fick en dag 1995 ett egenartat telefonsamtal.

En man med ålderssvag röst undrade om inte Hagner kunde vara intresserad av en 150 år gammal hjärna. En hjärna som en gång tillhört Carl Friedrich Gauss.

Idag kanske Gauss inte är allmänt bekant. Han är inte lika känd som Einstein eller Newton, men det finns de som anser att han borde vara det. Gauss kallas ibland Matematikens Furste, eller den tyske Arkimedes. Han löste på sin tid en rad svåra matematiska problem, och gjorde stora insatser inom astronomin. Han blev 1807 professor vid universitetet i Göttingen vid 30 års ålder.

Gauss sysslade också med de nya fälten elektricitet och magnetism bland mycket annat. Han kunde de grekiska och romerska klassikerna och läste gärna sanskrit, plus att han var bevandrad i den moderna ryska och engelska litteraturen.

Mannen som ringde upp Hagner för att göra affär med Gauss hjärna presenterade sig som professor emeritus i neuropatologi. Han hade dessutom ytterligare tre hjärnor att erbjuda, samtliga härrörande från professorer vid universitetet i Göttingen.

Hagner blev av lätt förståeliga skäl förbluffad. Han blev mycket intresserad, men inte av att införskaffa själva hjärnorna, men av själva det faktum att de hade sparats som klenoder på ett av landets finaste universitet. Det fick honom att starta ett nytt forskningsområde: elithjärnestudiernas historia.

Man brukar säga att Geniet som kulturell företeelse dyker upp i idéhistorien i början av 1800-talet. Beethoven med sitt temperament och känslostormande musik är ett vanligt exempel på ett av de första genierna. Naturligtvis hade det även tidigare funnits stora, beundrade personligheter. Men det som uppstår vid den här tiden är själva kulten kring geniet, och uppfattningen att vissa män – ytterst sällan kvinnor - på något avgörande sätt skiljer sig från oss vanliga dödliga, att de fått gudagnistan. Eller, för att vara mer vetenskaplig, att deras hjärnor på något sätt är annorlunda.

Kanske de var större, kanske de grå vindlingarnas labyrinter var mer komplexa hos dessa mentala giganter. Varför inte helt enkelt titta efter? Forskningen kring geniernas hjärnor tycks ha tilltalat tyska forskare särskilt starkt.

Carl Friedrich Gauss var så mycket geni som en tysk man kunde bli vid 1800-talets mitt. När han avled av hjärtinfarkt 1855 så bevarades hans hjärna i alkohol. Den undersöktes sedan av en vid den tidens ledande anatomer vid namn Theodor Bischoff.

Bischoff hade gjort sig ett namn inom biologin och anses idag som en föregångare inom embryologin, läran om fostrets utveckling i moderlivet. Men hans största intresse var att undersöka förhållandet mellan hjärnstorlek och intellektuell förmåga. Bischoff hade en stor samling hjärnor och hade fastslagit mannens genomsnittliga hjärnvikt till 1 350 gram. Kvinnans hjärna vägde enligt Bischoffs mätningar bara 1 250 gram. Detta, menade han, var ett oemotsägligt bevis på mannens överlägsna mentala förmågor.

Bischoff skrev en rapport där han jämförde tio hjärnor från ”lärda män”, med ettusen andra. Resultatet blev att fem av de lärda vägde mer, fem vägde mindre än genomsnittet. Förmodligen fanns Gauss hjärna bland de ”lärda”. De övriga kan ha tillhört några av de professorer från Göttingen vars hjärnor ännu 1995 simmade i alkohol i ett preparatskåp hos den gamle professorn som kontaktade Michael Hagner. 

Bischoff uppnådde aldrig några genombrott när det gällde kunskapen om hur en genial hjärna ska se ut. Han dog 1882, och som en sann vetenskapsman så donerade han sin egen hjärna till forskningen. Den vägde 1 245 gram, alltså något mindre än en genomsnittlig kvinnohjärna enligt hans egen statistik.

För 100 år sedan famlade forskarna fortfarande i mörker när det gällde hjärnan. Man visste nästan ingenting om hur den fungerade, vad de olika delarna var till för eller hur de hängde samman. Hjärnor var frustrerande lika varandra. Kanske det var precis det som gjorde att man trodde att just de extrema begåvningarna skulle avslöja någonting, avvika på ett intressant och synligt sätt från massan.

Charles Babbage var nästan bortglömd år 1908 när hans hjärna togs upp ur alkohollösningen för dissekering.  Då hade den legat där i 37 år sedan Babbages död år 1871.

Babbage är numera lite av en kultfigur. Han uppfann en mekanisk variant av datorn. Hans ”differensmaskin” kunde ställa samman matematiska tabeller och anses vara världens första automatiska räknemaskin. Hans nästa projekt, den Analytiska Maskinen, blev aldrig ordentligt byggd, men var konstruerad för att kunna programmeras, nästan som en modern dator. Babbage var mångsidigt begåvad och han innehade Lucas-professuren i matematik i Cambridge, precis som Newton före honom, och Stephen Hawking idag. Men 1908 var det få som ännu mindes den excentriske Babbage.

En som trots allt visste vilken ovanlig man Babbage var, var Englands då ledande neurokirurg, Victor Horsley.

Horsley var en av de första som utförde verkliga kirurgiska operationer på nervsystemet.  Han skar bort tumörer från ryggmärg och hjärna på patienter med viss framgång. Genom experiment lärde han sig också en del om var hjärnans olika funktioner är lokaliserade. Och kanske det var hans stora framgångar i den praktiska hjärnforskningen som frestade Horsley att försöka hitta någonting av vetenskapligt värde i Babbages hjärna.

Som den systematiske forskare han var, så skrev Horsley en ordentlig rapport till Royal Society. Men ingenting som avslöjar Babbages matematiska eller mekaniska begåvning avslöjas på de fjorton sidorna. Hemligheten bakom den matematiska förmågan blev fördold bland vindlingarna i Charles Babbages hjärna. Den som är intresserad kan fortfarande se den utställd på Royal College of Surgeons i London i en glasburk med alkohol.

Några år senare grundade Oskar Vogt, tillsammans med sin hustru Cécile, ett neurobiologiskt laboratorium, i Berlin.

Vogts var radikala, moderna hjärnforskare. De gjorde experiment på djur, utförde de första EEG-mätningarna och behandlade patienter med hypnos. Den stenrika industrifamiljen Krupp tillhörde paret Vogts finansiärer. Men Oskar Vogt hade ett specialintresse. Han var intensivt fångad av sökandet efter genialitetens källa. Och det intresset gav honom hans livs uppdrag. Den unga bolsjevikregeringen i Moskva bad Vogt att ta hand om den avlidne Lenins hjärna.

Revolutionens store ledare gick bort efter en serie hjärnblödningar i januari 1924. Kommunistpartiets begravningskommission beslutade att Lenins kropp skulle bevaras till eftervärlden. Och redan i augusti låg han balsamerad i sin utställningsmonter på Röda Torget. Hjärnan blev liggande i formalin i två år innan myndigheterna bestämde sig för att kalla på Oskar Vogt. Den tyske vetenskapsmannen såg till att ett hjärnforskningsinstitut inrättades i Moskva med sovjetisk personal som arbetade under hans ledning. Där grep man sig an arbetet och efter tre år publicerade Vogt sina forskningsresultat.

Det var en kortfattad rapport som slog fast att vissa typer av nervceller i Lenins hjärnbark var exceptionellt många och stora. Här, trodde Vogt, kunde man hitta grunden för Lenins skarpa och flexibla tänkande. Han beskrev Lenin som en ”associationsatlet”.

1930 reste Oskar Vogt tillbaka till Tyskland och lämnade Moskva-institutet i händerna på några av sina mest begåvade ryska elever.

Hemma i Berlin hamnade han så småningom i konflikt med nazisterna. Han gjorde heroiska insatser genom att försvara sin judiska personal mot avsked och genom att gömma judiska flyktingar. Det sägs att han en gång knuffade Goebbels nerför en trappa i vredesmod.

Paret Vogt levde långt efter det andra världskriget och ägnade sig senare bland annat åt att studera hjärnförändringar Cécile och Oskar Vogt

hos schizofrenipatienter.

Moskvas Hjärnforskningsinstitut levde ett stillsamt liv utan Vogts, och så småningom fick institutet hand om fler celebra hjärnor. Stalins, naturligtvis, men även poeten Majakovskijs bland flera andra.

Lenins hjärna skars upp i 31 000 skivor, alla monterade mellan preparatglas för mikroskopstudier - ett jättelikt arbete.

Men några fler rapporter om Lenins eller andra stora sovjetmedborgares hjärnor publicerades aldrig.

Inte förrän efter Sovjetunionens fall 1991.

1994 publicerades en modern studie av V I Lenins välpreparerade hjärna, utförd av chefen för institutet, Oleg Adrianov. Han rapporterar om samma ovanligheter som Vogt gjorde 65 år tidigare, ett stort antal förstorade neuroner, och stora frontallober. Men vad det betyder har vi ingen aning om, säger Adrianov. Huvudkonklusionen i hans rapport är att Lenins hjärna inte skiljer sig på något avgörande sätt från andras.

När Einstein dog 1955 väckte hans hjärna ingen större uppmärksamhet i Princeton. Att leta efter människors egenskaper i knölar på huvudet var ingen populär verksamhet så snart efter det andra världskriget och nazismens sammanbrott. Skallmätningar väckte enbart motvilja i förintelsens efterdyningar, och ingen seriös forskare var intresserad av att dissekera Einsteins hjärna. Därför kunde den försvinna till Kansas utan större väsen. Ända tills en nyfiken tidningsredaktör med näsa för en bra story började undra vart den tagit vägen.

Sedan blev det tyst igen medan svallvågorna efter den sensationella och lätt makabra historien kunde lägga sig. Men tidningsskriverierna väckte ett slumrande intresse, och efter några år började Einsteins hjärna dyka upp i vetenskapliga sammanhang igen. Och frågan man ställer sig är återigen: vad är det som gör den här hjärnan så speciell? Var finns genialiteten? Trots att vi fortfarande inte vet så särskilt mycket mer om förhållandet mellan form och funktion hos hjärnan än vi visste femtio år tidigare. 

1997 reste en åldrad Dr Thomas Harvey i en Buick Skylark från sitt nya hem i Florida till Kalifornien. Bilen kördes av en journalist som hjälpte Harvey för att senare skriva om hela resan i en bok.

I baksätet låg två Tupperwareskålar i plast, tätt förslutna med lock. I skålarna låg det som återstod av Albert Einsteins hjärna.

De två männen var på väg till Einsteins dotterdotter Evelyn för att Harvey ville återlämna vad han en gång tagit. Men dessförinnan hade han hunnit dela med sig av Alberts Einsteins kvarlevor till intresserade hjärnforskare runt om i USA.

En ny generation neurologer kände sig manad att ta itu med hjärnan. Preparat från Harveys burkar hamnade på flera institutioner, och mellan 1985 och 1999 publicerades tre rapporter från denna forskningens nya frontlinje.

Den mest uppmärksammade stod att läsa i världens kanske mest ansedda medicinska tidskrift, the Lancet,  i juni 1999. Där konstaterades att hjärnan i stort sett var en typisk hjärna, kanske lite mindre än genomsnittet. Men, och det var det viktigaste, man hittade några ovanliga förändringar i gränsområdet mellan hjäss- och tinningloben. Det här är ett område som vi idag med hjälp av olika scanningtekniker vet används bland annat vid matematisk problemlösning. Dr Sandra Witelson vid McMaster-universitetet i Kanada, som ledde studien, ansåg då att det här var unika drag som skulle kunna förklara Einsteins fantastiska mentala kapacitet.

Kunskapen om vad som sker i de olika delarna av hjärnan har utvecklats mycket under senare år, främst tack vare magnetresonanskameror och andra sätt att se hjärnan i arbete. Forskarna kan numera se vilken del av hjärnan som aktiveras när man till exempel lyssnar på musik, talar ett främmande språk eller lägger ett pussel. Däremot vet vi fortfarande väldigt lite om hur diverse avvikelser hos hjärnans form eller storlek påverkar oss. Eller i vilken utsträckning de har betydelse alls.

Dr Witelson hoppades 1999 att de var på väg att hitta någon form av statistiska samband mellan struktur och funktion hos hjärnan, det vill säga en kunskap som gör att man i framtiden ska kunna titta på en tredimensionell bild av någons hjärna, och sedan säga något om den personens egenskaper. Hittills har inget nytt framkommit.

Tyska forskare som inspirerades av medieuppståndelsen kring Witelsons studie, gjorde en analys av Carl Friedrich Gauss 150 år gamla hjärna, som fortfarande stod på en hylla på universitetet i Göttingen. Den framstod som helt anatomiskt normal vid en tredimensionell röntgengenomlysning enligt den vetenskapliga rapporten. Gauss saknade den egenhet som Einsteins hjärna uppvisade. Alltså var det inget gemensamt drag för matematiska genier. En av de tyska hjärnforskarna antyder dessutom att den speciella strukturen i den Einsteinska hjärnan inte alls behöver ha inverkat på hans matematiska begåvning. Istället tror han att den kan ligga bakom Einsteins väl dokumenterade språkproblem i barndomen, han lärde sig nämligen att tala väldigt sent. Men fortfarande vet man inte.

Gauss, Babbages eller Einsteins geni kan ha varit grundade i helt olika fysiska förutsättningar, även om de ledde till att alla tre råkade bli överdängare i matematik. När det gäller Lenin kommer frågan i ett annat ljus. Det finns ju de som hellre placerar honom bland förbrytarna än bland genierna.

Hjärnforskningen går snabbt framåt, men den mänskliga hjärnan är fortfarande till största delen en okänd kontinent. Vi vet ännu mycket lite om minnets mekanismer, hur det går till att tänka, och hur medvetandet uppstår är kanske det allra största mysteriet.

Men att skära upp hjärnan för att avslöja dess hemligheter är en dröm från 1800-talet som lever än.

tomaslindblad.se