LSD i forskningen

från Allt om Vetenskap dec 2010

De hallucinogena drogerna är på väg tillbaka in i den medicinska vetenskapen. På 1950-talet var LSD, meskalin och magiska svampar något av det hetaste som fanns inom hjärnforskningen. De tycktes kunna öppna hjärnans många hemliga rum, och bli ett botemedel mot alla tänkbara psykiska besvär. Då hyllades LSD vid Nobelprisutdelningen i Stockholm som ett framtida mirakelmedel.

Istället förvandlades det snart till en samhällsfara och totalförbjöds i slutet på 1960-talet.

Men nu vill forskare släppa in de psykedeliska ämnena i laboratorierna igen.

I augusti 1962 avled en elefant i Oklahoma City efter en överdos av LSD. Händelsen följdes och dokumenterades noggrant av två forskare eftersom det handlade om ett vetenskapligt experiment. De två männen ville ta reda på om den nya och intressanta substansen LSD skulle kunna utlösa det aggressiva tillstånd hos elefanthannar som med en indisk term kallas musth. Under musth blir elefanter farligt aggressiva och svårhanterliga, och vad det beror på är inte helt klarlagt.

Hur som helst hade de två vetenskapsmännen gjort en koppling mellan LSD, som man ansåg kunde framkalla psykosliknande tillstånd hos människor, och musth, som kanske kunde ses som ett slags psykos hos elefanthannar. Hypotesen som skulle prövas var alltså ifall LSD kunde utlösa tillståndet hos den här elefanten.

Klockan 08.00 på morgonen den 2 augusti fick den fjorton år gamla indiska elefanten Tusko en injektion i ena skinkan via en projektil från ett kolsyregevär. Smärtan från pilen fick Tusko att trumpeta högt och sedan rusa runt i fem minuter, till synes allt mer förvirrat.

Till slut vek sig elefantens bakben, och han föll tungt till marken där han sedan låg och ryckte i kramper med den blåaktiga tungan hängande ur munnen.

Efter tjugo minuter fick det stackars djuret en dos promazin, ett slags psykofarmaka, för att på något sätt hjälpa upp situationen. Det gjorde det inte.

Efter en timme och fyrtio minuters vetenskapligt experiment avled Tusko, liggande på marken i sin inhägnad.

Sprutan som han fick innehöll 297 milligram LSD, utspätt i fem milliliter vatten. Det är ungefär ettusen gånger mer än vad som krävs för att åstadkomma ett LSD-rus hos en människa, en så kallad ”tripp”. Det var uppenbarligen för mycket, till och med för en elefant. Vad kunde man då lära sig av detta brutala djurförsök en varm augustimorgon i den zoologiska parken i Oklahoma City?

Svaret finns i den artikel i Science som forskarna skrev till tidskriftens decembernummer för 1962:

”Det framstår som att elefanten har en hög känslighet för effekten av LSD – en upptäckt som kan visa sig värdefull vid elefanthanteringsarbete i Afrika”.

Så värdefullt har kanske inte ämnet blivit i just den verksamheten, men hela idén om att testa LSD på en elefant ger en antydan om hur lockande det kunde vara att experimentera med det hallucinogena ämnet vid den här tiden.

Det som kan verka vansinnigt betraktat i backspegeln efter 48 år, var högst relevant forskning när det begav sig. Och i början av 60-talet var LSD inte bara relevant, utan en fascinerande möjlighet att ta sig in i psykets slutna rum. Intresset för drogen var på topp, och överdoseringen av en elefant fick alltså plats i en av världens finaste vetenskapliga tidskrifter.

LSD skapades 1938 i laboratorierna hos det schweiziska läkemedelsföretaget Sandoz. Det var en del av försöken att hitta nya värdefulla ämnen ur mjöldryga, en parasitsvamp som angriper säd, och som gett upphov till en rad andra medicinska preparat.

Mannen bakom försöken, kemisten Albert Hofmann, fick fram LSD redan 1938. Men han förstod inte hur stark effekt det hade förrän fem år senare när han råkade få lite i munnen från sina fingertoppar.

Berättelsen om Hofmanns cykeltur hem från jobbet den dagen blev närmast mytologisk i 60-talets hippiekultur. Han trampade fram i ett landskap som tycktes målat av Salvador Dali, med hus som gäspade och vinkade till honom, där han cyklade helt ovetande om vad som fått världen att plötsligt lysa i nya former och färger.

LSD dök upp vid en tid då intresset för läkemedel som kunde bota psykiska sjukdomar var på väg uppåt. Under 50-talet upptäcktes flera nya typer av psykofarmaka som kom att förändra vården av psykiskt sjuka i grunden.

Upptäckter av hur nervsystemets signalsubstanser kunde påverka sinnena ökade hoppet om att kunna komma tillrätta med svåra psykoser med hjälp av läkemedel. LSD och andra hallucinogener framstod som ett lovande forskningsområde.

Ämnet visade på ett extremt tydligt sätt hur det mänskliga psyket kunde förändras med en konstgjord kemikalie, och att själen därmed var åtkomlig för vetenskapen. Och de forskare som nu stod med nyckeln till hjärnans hemligheter var inte lärjungarna till Freuds gamla psykologi, utan kemisterna i sina vita rockar.

Psykofarmakologin var född, och förväntningarna var stora. LSD var särskilt lovande eftersom flera av effekterna, till exempel upplevelsen av en splittrad verklighet eller att befinna sig utanför sin egen kropp, ansågs likna symtomen vid schizofreni, en av de vanligaste diagnoserna på mentalsjukhusen.

En av de första vetenskapliga studierna med LSD gjordes i Kanada och gick ut på att bota alkoholister med hjälp av starka doser av ämnet. Läkarna bakom försöket var de första att betrakta alkoholism som en sjukdom som skulle kunna behandlas med läkemedel. De var också tidigt ute med att fundera på om inte också mentala sjukdomstillstånd kunde förklaras med en förändrad biokemi i hjärnan.

En av läkarna, Humphry Osmond, hade tidigt börjat experimentera med meskalin, den aktiva substansen i den hallucinogena mexikanska peyotekaktusen. Det var Osmond som myntade begreppet ”psykedelisk” om de här drogernas effekt, och det var han som introducerade författaren Aldous Huxley i den hallucinogena världen. Därmed började drogerna långsamt sippra in i populärkulturens värld – se faktaruta.

1957 fick så fransmannen Daniel Bovet Nobelpriset i medicin för sin upptäckt av antihistaminernas effekt. Även antihistaminerna var konstgjorda ämnen som påverkade nervsystemet, och alltså en del i 50-talets boom för psykokemin.

I presentationstalet vid prisutdelningen målade professorn vid Karolinska Institutet Börje Uvnäs upp en ljus framtid för de nyupptäckta ämnen som kunde påverka människans psyke. Och särskilt ville han framhålla lysergsyredietylamid, eller LSD.

- LSD har en verkligt dramatisk effekt på den mentala aktiviteten. Vi kan med små mängder av enkla kemikalier modifiera en människas psykiska tillstånd. Det ger oss hoppet om att vi inom en snar framtid ska ha tillgång till medel att bekämpa de mentalsjukdomar som är ett av mänsklighetens svåraste gissel, sa professor Uvnäs bland annat i sitt tal.

Hofmann och hans arbetsgivare Sandoz hade patentet på LSD, och från 1947 fram till mitten av 60-talet marknadsfördes det som ett verksamt psykofarmaka, som man till och med uppmanade läkarna att prova själva. Några år in på 60-talet hade mer än 1 000 vetenskapliga artiklar publicerats om drogens effekter, efter försök som involverade fler än 40 000 patienter. Flera av dem med mycket lovande resultat. På våren 1966 utnämndes dessutom Albert Hofmann till farmakologie hedersdoktor vid Uppsala Universitet.

Men många av de tidiga studierna höll låg vetenskaplig standard. De var ofta av ett slags trial and error-typ ungefär som LSD-attacken på elefanten Tusko.

En annan orsak var att det var i princip omöjligt att följa den normala proceduren vid tester av läkemedel. Numera är det ett krav att man arbetar med dubbelt blinda försök där varken försökspersonerna eller forskarna vet vem som behandlas med den verkliga substansen eller med en placebo för att inte förväntningar och förutfattade meningar ska påverka resultaten. Men de som fick det hallucinogena medlet visste oundvikligen om det. Det gick inte att dölja de starka effekterna.

Men efter några år var det slut på den intensiva forskningsaktiviteten.

LSD hade i mitten blivit en symbol för 60-talets antiauktoritära ungdomsuppror med långt hår, gatustrider och värnpliktsvägran, och man började allt mer prata om de sociala och medicinska riskerna med droger. Snart blev det helt otänkbart att en högtidstalare i frack skulle stå och prisa LSD inför det svenska kungaparet på Nobeldagen. 1968 blev det straffbart att inneha LSD i USA, och ungefär samtidigt narkotikaklassades medlet i Sverige.

LSD och de andra hallucinogena drogerna, som meskalin från peyotekaktusen, och psilocybin från svampar hade på några år förvandlats från potentiella universalmediciner till samhällsfarligt knark. De förvisades till samhällets marginaler och till den olagliga drogkulturen.

Men det var kanske bara en tidsfråga innan de psykedeliska drogerna skulle göra sin come back inom forskningen.

Hallucinogenerna har bevisligen en påtaglig och radikal effekt på hjärnan. Idag när man vet mer om hur de påverkar kemin i våra nervceller hoppas forskare att LSD, svampdrogen psilocybin och det hallucinogena narkosmedlet ketamin ska bli verksamma medel mot depressioner, ångest, tvångsbeteenden och andra allvarliga psykiska besvär.

Den gamla forskningen tog sin utgångspunkt i att man tyckte att ett LSD-rus på flera sätt likande psykiska sjukdomstillstånd. Idag tänker man på ett annat sätt.

De här drogerna är alla fortfarande narkotikaklassade och strängt olagliga, men de har också det gemensamt att de alla verkar i samspel med samma kemiska system i hjärnan. Därför hoppas man också hitta likartade positiva medicinska effekter av dem om de används under kontrollerade former.

En av dagens ledande LSD-forskare, schweizaren Franz Vollenweider, gjorde nyligen en sammanställning av nästan 150 forskningsrapporter som på olika sätt visar på hallucinogenernas positiva effekter.

Flera nya försök har lyckats bekräfta några av de gamla resultaten, men nu med moderna, mer tillförlitliga metoder. Till exempel att låga doser av LSD och psilocybin dämpar ångest och smärta hos svårt cancersjuka patienter enligt en pilotstudie vid University of California. Forskare vid Harvard har kunnat hjälpa patienter med den svårt plågsamma och migränliknande Hortons huvudvärk med LSD och psilocybin. De resultaten pekar på att de hallucinogena ämnena möjligen påverkar vissa specifika smärtreceptorer, de så kallade nociceptorerna. Men mekanismen är fortfarande inte klarlagd.

Forskare vid University of Texas har med viss framgång behandlat patienter med OCD, det som på svenska kallas tvångssyndrom, med psilocybin. OCD innebär ett ständigt upprepande av till synes meningslösa handlingar som att tvätta händerna eller läsa samma bok om och om igen. Varför behandlingen fungerar vet man inte, men det har väckt vissa förhoppningar eftersom OCD är ett tillstånd som fortfarande saknar effektiv behandling. OCD-patienter behandlades fram till 1996 i Sverige genom att man skar av vissa nervförbindelser i hjärnan – så kallad kapsulotomi.

Men det som har väckt störst förhoppningar bland hjärnforskarna är upptäckten att LSD och de andra hallucinogena ämnena verkar med liknande mekanismer i hjärnbarken som de moderna antidepressiva medlen, de så kallade serotoninupptagshämmarna av typen zoloft och cipramil.

Kartläggningen av de psykedeliska ämnenas väg in i hjärnans kemiska signalspråk visar att de är kraftfulla verktyg som kan styra en rad viktiga funktioner. Alla de klassiska psykedeliska ämnena kopplas på receptorer i nervceller som ligger i det femte cellskiktet i vår främre hjärnbark. Där kan det sätta igång kaskader av reaktioner som innefattar några av de viktigaste styrmedlen i hjärnan – signalsubstanser som serotonin, glutamat och dopamin. De här kaskaderna påverkar känslolivet, smärtupplevelser och verklighetsuppfattningen.

De klassiska hallucinogenerna trycker alla på en knapp på hjärnbarkens celler som går under namnet 5HT2A. Det är samma receptor som reagerar på serotonin, och som på olika komplicerade sätt bland annat är kopplade till våra humörsvängningar.

Men det finns andra ämnen som också triggar igång 5HT2A-receptorn, men som inte är hallucinogena, och som får andra effekter i cellen, bland annat ett ämne som används för att behandla Parkinsons sjukdom.

Det antyder att det kan gå att hitta ämnen som kan få positiva effekter, men utan att samtidigt skapa hallucinationer.

5HT2A är en viktig kugge i hjärnans arbete. Den finns över hela hjärnan, men är tätast förekommande i hjärnbarkens pyramidceller, där de är potenta på-knappar i hjärnans signalsystem.

En annan upptäckt är att ämnen som psilocybin och LSD sätter igång hjärnans förmåga att bilda nya nervförbindelser, och att alltså bygga om sig själv, den så kallade neuroplasticiteten, genom att höja halten av tillväxtfaktorer i hjärnan. En fungerande neuroplasticitet kan vara en förutsättning för att vi ska fungera och kunna lära oss och minnas saker. Brist på de här tillväxtfaktorerna är en misstänkt orsak till svår depression.

Samma naiva entusiasm som en gång drev de tidiga försöken med hallucinogena droger kanske man inte ser idag. LSD och de andra psykedeliska drogerna betraktas knappast som några mirakelmedel. Men att de påverkar hjärnan går inte att förneka. Frågan är om de kan tämjas till att bli läkemedel utan allvarliga biverkningar. Vi vet betydligt mer om nervsystemet och hjärnan idag än vi gjorde på 1950-talet, men samtidigt är vi förhoppningsvis klokare och mer försiktiga.

LSD och CIA

Det var inte bara den psykiatriska forskningen som hade höga förhoppningar på hallucinogena droger under 1950-talet.

Den amerikanska armén och underrättelsetjänsten hoppades kunna använda de sinnesförändrande ämnena i sin tjänst. Inom MK-Ultra-projektet utförde CIA omfattande experiment på människor under 50- och 60-talen för att se om droger som LSD kunde används som sanningsserum eller till någon form av ”hjärntvätt”. Försökspersonerna drogades ofta utan att först bli tillfrågade eller informerade.

Experimenten ledde inte till några viktiga genombrott.

Efter att projektet offentliggjorts i omfattande kongressförhör under 1970-talet fick CIA nya striktare riktlinjer för sin försöksverksamhet 1976.

LSD i Hollywood och popkulturen

Under 50-talet blev det populärt att använda drogen som en del av en psykoterapibehandling eftersom den ansågs frigöra smärtsamma minnen och upplevelser. På så sätt hamnade den hos flera privatpraktiserande terapeuter med exklusiva klienter.

Filmstjärnorna Cary Grant och Esther Williams fick bägge två LSD-terapi av sina Hollywood-psykologer.

LSD var lagligt och ämnets sinnesutvidgande egenskaper blev en alltmer känd kunskap bland de invigda i kulturella kretsar.

Författaren Ken Kesey, svampforskaren Gordon Wasson, författaren Aldous Huxley och psykologen Timothy Leary var några av de personer som gjorde de hallucinogena drogerna till en central del av 60-talets unga motkultur, med både religiös och politisk betydelse. Mot slutet av 60-talet var LSD välkänt i hela västvärlden, och ingen tvivlade på vad det var the Beatles sjöng om i Lucy in the Sky with Diamonds.

LSD och andra hallucinogena droger fick en renässans inom 90-talets rave-kultur, nu som en helt illegal partydrog utan några revolutionära övertoner.

Kemisten Albert Hofmann skapade LSD i sitt laboratorium hos läkemedelsföretaget Sandoz i Basel. Han var den förste att uppleva ett LSD-rus medan han cyklade hem 19 april 1943.

Hofmann blev även intresserad av andra hallucinogena droger, och lyckades bland annat syntetisera psilocybin, den aktiva ingrediensen i ”magiska” svampar.

Han avled 2008.