Homeopater, andeskådare, astrologer och slagrutegängare - de är alla testade med vetenskapliga metoder.
Och det funkar inte...
Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis brukar man säga. Det gäller såväl möten med andar som förmågan att se gömda föremål eller att kunna känna var man bäst placerar sin säng för att inte störas av osynliga kraftlinjer.
Trots mängder med anekdoter och moderna vandringsmyter så saknas det goda vetenskapliga belägg för att några sådana här övernaturliga fenomen existerar. Negativa forskningsresultat om andeskådning, astrologi, slagrutor med mera finns det däremot gott om.
Ett enda tydligt positivt resultat skulle öppna helt nya spännande riktningar för forskningen. Men de kommer inte.
Trots det är det många som gärna vill tro på det övernaturliga.
Här är några exempel på vetenskapliga tester av det som brukar kallas paranormala fenomen.
Astrologi
I januari 2011 åstadkom en astronomiprofessor i Minneapolis en viss uppståndelse när han räknade ut att de datum som anger vilket stjärntecken en person är född i ligger ungefär en månad fel i tiden.
Förändringar som beror på jordaxelns rotation har förskjutit zodiaken en aning så att de gamla tidsperioderna från babylonisk tid för över tretusen år sedan måste korrigeras.
Det innebär att den äventyrliga ledartypen som fått sin personlighet av Lejonets tecken visar sig egentligen vara en trygghetslängtande Kräfta. En dominant och handlingskraftig Vädur är i själva verket präglad av Fiskarnas stjärnbild, som ger en känslig och sårbar karaktär.
Att den uråldriga och magiska bilden av himlavalvet inte längre är densamma som i forntiden har varit en självklarhet för astronomerna, och även för många utövande astrologer. Men det tycks inte påverka intresset för astrologin.
Astrologins anspråk på att kunna avläsa himlakropparnas inflytande på våra liv har ingen som helst vetenskapligt hållbar grund. Men den kan testas. Kanske finns det krafter och fenomen som vetenskapen inte har förstått.
Det är ett oomstritt faktum inom astrologin att personer födda samtidigt och på samma plats bör ha tydliga likheter. Framför allt när det gäller personlighet, men också i sina livsval och öden.
Flera undersökningar av sådana här ”tidstvillingar” har gjorts. Ibland har de uppvisat svaga tendenser till likheter, men de har i samtliga fall kunnat hänföras till rena sammanträffanden eller statistiska effekter som uppkommer genom själva beräkningsmetoden, så kallade artefakter. Här, liksom i många andra liknande sammanhang uppkommer alltså fenomenet att man helt saknar klara och tydliga positiva signaler. Finns de paranormala förmågorna så borde de väl lysa klart i något test någonstans, kan man tycka.
Istället försvinner spåren av astrologiska effekter ju större och noggrannare testerna blir.
Kanadensarna Dean och Kelly vid Universitetet i Saskatchewan beskrev i en rapport 2003 de studier av tidstvillingar som gjorts, och bidrog med en egen, där 2 101 personer födda i London i mars 1958, med i genomsnitt 4,8 minuters intervall deltog.
De här personerna beskrevs vid tre punkter i livet – 11, 16 och 23 års ålder – med 110 olika egenskaper, inklusive IQ, läsförmåga, matematikkunskaper, personlighetstyp, längd, vikt, syn och hörsel.
Dessutom fick de berätta om sina intressen, hobbyer, yrkesval, val av partner, olyckor och andra viktiga händelser i livet.
Dean och Kelly jämförde sedan graden av likhet mellan personerna och hittade ingen skillnad i överensstämmelse mellan de personer som var födda exakt samtidigt jämfört med de som var födda med längre tidsmellanrum. Ingen alls.
Ett annat sätt att testa astrologin är att låta personer som hävdar att de har astrologisk kunskap para ihop ett horoskop, det vill säga en exakt beskrivning av stjärnhimlen och planeterna vid födelseögonblicket, med en personlighetsbeskrivning.
I ett holländskt från test 1996 tävlade 44 erfarna astrologer om 5 000 holländska gulden i uppgiften att para ihop sju stjärnkartor med rätt individ.
I det här fallet var samtliga astrologer frivilliga deltagare, de fick stort inflytande på hur personlighetsbeskrivningen utformades och vilka frågor som personerna måste svara på. De fick helt enkelt allt de bad om för att kunna lösa uppgiften.
Hälften av dem förväntade sig att få alla sju rätt. Bara sex av astrologerna trodde på ett resultat under 60 procent, så självförtroendet var högt.
Den bästa astrologen fick tre rätt. Det var lika mycket som en icke-astrolog som deltog som jämförelse.
Om många av de professionella astrologerna misstagit sig på samma stjärnkartor så hade man kunnat misstänka någon genomgående felkälla i upplägget av försöket. Men överensstämmelsen mellan de 44 astrologerna var i det närmaste noll, deras försök att kombinera personligheterna med stjärnornas och planeternas positioner gick alltså i helt skilda väderstreck.
Kontakt med andar
När man ska göra vetenskapliga test av mediernas förmågor finns det några speciella svårigheter.
Falska andekontakter bygger på många klassiska tekniker för manipulation och bedrägeri.
Därför får ett medium inte ta del av någon information från sin klient innan eller medan en så kallad ”sittning” pågår. Testet måste göras blint. Allt som läcker ut från klienten är ju ”icke-andlig” information som förvirrar resultatet. Ålder, klädsel, smycken, kroppshållning, reaktioner och direkta svar på påståenden är precis det som bluffmakare eller illusionister använder sig av i så kallad cold reading, när man skapar illusionen av att veta något om en okänd människas personliga liv.
En annan svårighet är att mer allmängiltiga och generella uttalanden från mediet är lätta att göra och lätta att tro på men svåra att bedöma.
Det är stor skillnad på ett påstående som ”jag känner närvaron av en mormor” jämfört med ”jag ser en dvärg som heter Rosencrantz”. I det första fallet kanske fler skulle uppleva att mediet säger något meningsfullt jämfört med i det andra. Men den upplevelsen säger i sig ingenting om mediernas eventuella förmåga.
Ett tredje problem är tendensen att klienten lever sig in i mediets påståenden enbart därför att han eller hon har fått uppfattningen att utsagorna är unikt gjorda för och riktade till honom eller henne. Bedömningen blir då extremt subjektiv och ofta betydligt mer positiv än neutral. Man vill gärna få det att stämma.
Det här är ett välkänt och utforskat fenomen. Till exempel ett påstående som ”din far var en storväxt man” kan välvilligt tolkas som träffsäkert, trots att fadern var av medellängd. Han var ju stor jämfört med sin hustru, kanske.
De brittiska psykologerna O’Keeffe och Wiseman gjorde 2005 ett test som undvek de här tre fallgroparna. De testade fem certifierade medier och lät dem göra blinda sittningar med fem klienter. Även klienterna var blinda, vilket betyder att de inte såg medierna, och klienterna fick höra resultatet från alla mediernas sittningar utan att veta vilka utsagor som gällde just dem. Sedan fick de gradera alla tillfällena efter hur väl de mediala påståendena stämde in på deras liv och släktingar. Frågan var alltså om de kände sig träffade av den information som något av medierna lämnade. Sammanlagt gjordes alltså 25 ”andeläsningar”, som var och en bedömdes av de fem försöksklienterna.
För att göra en lång historia kort: I alla fall utom ett fick medierna högre trovärdighetspoäng av dem som sittningen inte var avsedd för. En av 125 bedömningar träffade alltså rätt. Men skillnaderna var jämnt fördelade, så som man skulle förvänta sig om slumpen styrde utfallet.
Det märktes också tydligt i försöket att de medier som lämnade mycket information fick högre poäng än de som var mer återhållsamma, och ju mer allmänna och vaga de var i sina beskrivningar, desto högre bedömdes trovärdigheten.
Testaren
Jesper Jerkert har erfarenhet av att testa personer som hävdar att de har paranormala förmågor. Han undervisar i vetenskapsfilosofi på KTH i Stockholm och har bland annat en civilingenjörsexamen i teknisk fysik. Han har också varit ordförande i föreningen Vetenskap och Folkbildning.
Vad betyder det om exempelvis ett medium eller en slagruteman skulle få ett tydligt positivt resultat? Har man då bevisat att det handlar om övernaturliga förmågor?
- Enstaka tester säger inte så mycket. Om man får ett starkt positivt resultat så säger det snarare att det här är värt att titta närmare på. Här finns anledning att forska vidare.
Är du intresserad av de här fenomenen främst för att du vill motbevisa dem, eller tycker du att det är spännande att leta efter nya okända mekanismer i naturen?
- Jag lutar väl mer åt det senare alternativet. Jag tycker att det är viktigt att vara öppen och visa respekt för dem som tar det på allvar.
Vissa företeelser kan man bli lite trött på ibland. Det känns kanske som att det har bevisats gång på gång att de inte fungerar. Men man får tänka att det kanske fungerar på ett annat sätt än vad som påstås. Det kanske finns något fåtal som har förmågan.
Testerna har också en pedagogisk effekt. Man demonstrerar hur den vetenskapliga metoden fungerar.
Vilka är de vanligaste fallgroparna när man gör sådana här tester?
- Oj, det finns många olika typer av fallgropar. En är att låta den sökande styra för mycket så att det blir ett dåligt test. Man kan göra metodologiska missar, till exempel så att information läcker till den sökande. Statistiska misstag är inte heller ovanliga.
Många av dem som vill tro på paranormala fenomen har ganska dåliga kunskaper i statistik och sannolikhetslära. Det gör att man feltolkar resultaten.
Det är också viktigt att man kommer överens i förväg om vad som är ett positivt utslag
Carina Landin
Det svenska mediet Carina Landin från Nyköping antog 2006 utmaningen från James Randi Foundation på en miljon dollar till den som kan visa upp en paranormal förmåga i ett vetenskapligt test.
Ett förberedande test utfördes på Nordiska Museet i Stockholm med hjälp av föreningen Vetenskap och Folkbildning. Jesper Jerkert var en av dem som genomförde provet.
Det gick ut på att Carina Landin skulle känna på tjugo stycken gamla dagböcker och avgöra om de var skrivna av en man eller en kvinna. Hon ansåg själv att hon klarade en sådan uppgift i 80 procent av fallen. Därför sattes sexton rätt som gräns för ett godkänt resultat, alltså ett bevis för att hon kan lära sig något om ett föremåls historia och ägare bara genom att känna på det, en förmåga som går under namnet psykometri.
Landin fick tolv rätt, vilket är något bättre än ett rent slumpmässigt utfall, men inte alls osannolikt. Sannolikheten för att gissa sig till tolv rätt är en på fyra. Det betydde att Landin inte kvalificerade sig för ett avgörande miljondollarstest i USA.
Själv ansåg hon att flera av dagböckerna varit äldre än vad som överenskommits, och att några inte var egentliga dagböcker, utan andra typer av anteckningar. Testledaren Sven Ove Hansson påpekar i sin rapport att Landin trots det faktiskt hade bättre träffprocent på de äldre böckerna.
Testprotokoll för Carina Landin
Här är web-serien xkcd:s funderingar på vad som skiljer svårbegriplig vetenskap från mystisk ovetenskap:
(Dowsing är engelska för slagruteri.)
Slagrutan
Konsten att hitta vatten eller metaller i jorden med en grenklyka är känd sedan antiken och har varit vanlig i Europa åtminstone sedan medeltiden. På senare tid har den gamla lantliga varianten med trä ersatts av en modernare form av pekare: L-formade metallstänger som hålls löst i handen.
De äldre behoven att hitta vatten är inte heller lika påträngande idag. Nya typer av kraftfält och linjer har kommit allt mer i ropet eftersom de anses påverka vårt fysiska och psykiska välbefinnande. Jordstrålning, ley-linjer, Currylinjer och Hartmannlinjer är alla föreställningar modellerade efter den vetenskapliga bilden av jordens magnetfält. Den moderna vurmen för den kinesiska läran om hur livsenergin strömmar fram – feng shui – kan nog också räknas hit. Men de här ”energiformerna” kan inte upptäckas med vanliga instrument, det är det knepiga med dem. Finns de överhuvudtaget är frågan?
Olika former av slagrutor, pekare och pendlar går relativt enkelt att testa med tillförlitiga metoder. Inslaget av subjektivt tyckande eller placebo-effekter går att undvika.
En modell går ut på att gräva ner föremål, till exempel av metall, och se hur många som kan hittas. En annan är att låta vatten rinna fram i nergrävda ledningar och se ifall en slagrutegängare kan lokalisera röret.
1981 testades Paul Sevigny, dåvarande ordföranden i American Society of Dowsers, ungefär Amerikanska Slagruteförbundet. Fyra plaströr kunde kopplas till vattenpump, och vilket av rören som kopplades in bestämdes varje gång av en slumpmekanism. Testet var dubbelblint, varken Sevigny eller någon annan närvarande visste i vilket av de fyra rören det rann vatten i ett givet ögonblick.
Eftersom chansen att gissa rätt var en på fyra så skulle ett rent slumpartat utfall ge tio rätt på fyrtio försök. Han lyckades med slagrutans hjälp få nio.
Ett nästan identiskt test gjordes i Kassel, Tyskland, 2004 av en organisation som specialiserat sig på att undersöka paranormala fenomen. Ett 30-tal slagrutegängare misslyckades hitta ledningarna med vatten.
Ett omtalat positivt resultat för slagrutan kom i de så kallade Scheunen-experimenten som gjordes i München 1995. Fysikern Hans-Dieter Betz ansåg att sex slagrutemän av ursprungligen 500 verkligen visade statistiskt säkerställd förmåga att hitta vatten som flöt under jorden bättre än genom slumpvis gissning.
Resultaten fick hård kritik av den amerikanske forskaren och skeptikern Jim Enright, som hävdade att Betz resultat var följden av en undermålig statistisk analys. Debatten har fortsatt, men klara och tydliga positiva resultat saknas fortfarande.
När den här texten publicerades i Allt om Vetenskap skrev en läsare in och påpekade att de beskrivna försöken delvis utförts med pvc-ledningar. Och eftersom plast ofta fungerar som isolator kan man tänka sig att rören skärmar av den ”strålning” som slagrutefenomenet bygger på.
De här försöken är med i texten för att de är tydliga och rätt omfattande. Vill man ha en rejäl genomgång av vetenskapliga slagrutetester rekommenderar jag Jesper Jerkerts sammanställning. Inte heller med järnrör har man fått något tydligt positivt utslag.
Homeopati – konsten att späda
Den homeopatiska medicinen uppfanns i Tyskland på 1800-talet och har etablerat sig som en av de ledande alternativa medicinska behandlingsformerna. Homeopati bygger starkt förenklat på principen att lika botar lika, och att botemedel späds ut extremt mycket. Läran har en relativt stark ställning i flera länder, bland annat har drottningen av England en egen homeopat. Men haken är att homeopatins tankar strider mot grunderna i den moderna fysiken och kemin.
De starkt utspädda lösningarna kan inte ha någon effekt, annat än som placebo, det är den vetenskapliga synen. De är nämligen utspädda så mycket att de i de flesta fall enbart består av vatten.
Homeopaterna svarar att deras behandling av utspädningarna skapar ett slags minne i lösningen. En strukturförändring i vattnet som har medicinsk verkan.
Två gånger har etablerade akademiska forskare trott sig hitta spår av en sådan här verkan i ”homeopatiskt” vatten. Först av den franske immunologen Jaques Benveniste 1988, och senare av den brittiska farmakologen Madeleine Ennis år 2003. De lyckades bägge åstadkomma en immunologisk reaktion i celler med hjälp av en lösning som spätts ut tills den bara bestod av vatten.
Bägge de här omtalade försöken har granskats och gjorts om under strängt kontrollerade former, i Benvenistes fall av tidskriften Nature, och i Ennis fall av det brittiska BBC-producerade tv-programmet Horizon. Bägge gångerna misslyckades försöken.
Många stora sammanställningar av medicinska studier av homeopatiska preparat har gjorts. År 2002 publicerade British Journal of Clinical Pharmacology en sammanställning som inte lyckades hitta några belägg för att homeopati fungerar bättre än placebo.
The Lancet kom till samma slutsats efter en stor så kallad metastudie av 110 olika försök där homeopatiska preparat jämfördes med placebo. Både den brittiska offentliga sjukvården NHS och det största amerikanska läkarförbundet AMA har slagit fast att det inte finns några bevis som stödjer bruket av homeopati i sjukvården.
Ett intressant kombinationstest finns beskrivet i Journal of the Royal Society of Medicine 2002. Där skulle sex utbildade och erfarna homeopater med hjälp av en pendel avgöra vilka flaskor som innehöll ett homeopatiskt preparat, och vilka som bara innehöll vatten.
Pendeln kan ses som ett slags slagruta, och den är ett vedertaget instrument inom homeopatin, bland annat för att ställa diagnos och avgöra vilka medel som kan vara lämpliga för en patient. (Det är för övrigt samma typ av pendel som professor Kalkyl ofta använder i den tecknade serien Tintin för att undersöka omgivningen. )
I det här dubbelblinda försöket – varken homeopater eller försöksledare visste vilka flaskor som var vilka – lyckades de pricka in 48,1 procent rätt, alltså något sämre än en slumpvis gissning skulle ge.
Homeopati är grundligt undersökt, bland annat därför att man i vissa länder diskuterat om den ska ingå i det offentliga sjukvårdssystemet.
Ingenstans hittar man klara belägg för att idéerna fungerar. Då och då dyker det upp svaga positiva signaler, men de har hittills aldrig klarat kravet på att försöken ska kunna upprepas. Ändå lever tankarna vidare.
James Randi
James Randi är en Kanadensisk-amerikansk före detta illusionist som gjort sig känd genom att avslöja falska påståenden om paranormala fenomen.
Hans stiftelse the James Randi Foundation har satt upp ett pris på en miljon dollar till den som kan bevisa en övernaturlig förmåga i ett test vars utformning bägge parter ska vara överens om. Ingen har hittills lyckats.
